Här är Europafackets nya ledning

Aten onsdag,
Visserligen återstår någon timme innan resultatet av valet tillkännages, men det är ingen djärv gissning att de nominerade också blir de valda till Europafackets ledning. Det finns nämligen inga andra kandidater. Notera attt det för första gången är en majoritet av kvinnor i ledningen - fyra kvinnor och tre män.
Ny generalsekreterare blir Bernadette Segol, född 1949 i den sydfranska byn Luzech. Hon har varit med i Europafackets styrelse sedan 1985. Förutom sin långa fackliga karriär har hon även en magisterexamen i filosofi.
Vice ordförande blir Josef Niemiec, född 1955 i Polen. Han var en av pionjärerna i Solidaritet i början av åttiotalet och har också varit dess vice ordförande.
Vice ordförande blir också Partick Itschert, född 1953 i Overijse i Belgien. Han är ekonom och har har arbetat för textilarbetarnas fackförbund och företrätt samma fack även på Europanivå.
De fyra konfederala sekreterarna är:
Claudia Menne, född 1962 i Tyskland och representerar DGB där hon arbetat med jämställdhetsfrågor. Hon har en Mastersexamen i ekonomi och social historia.
Luca Viesentini är född 1969 i Udine i Italien och har liksom den nya generalsekreteraren examen i filosofi.
Veronica Nilsson är född 1971 i Halmstad. Hon är ekonom och har varit utredare på TCO samt arbetat på vårt Brysselkontor, se mer i tidigare bloggnotis.
Judith Kirton-Darling är född 1977 i Tanzania men växte upp i Englands stålbälte under det hårda åttiotalet. Hon kommer från europeiska Metallfederationen, EMF, och har studerat vid universitetet i Sheffield.
Efterträder Wanja Lundby-Wedin som ordförande gör spanjoren Ignacio Fernández Toxo. Han började arbeta fackligt redan under Francodiktaturen på sjuttiotalet, något som var både förbjudet och farligt.
Intressant är att ledningen innehåller personer som kämpat såväl under fascismens Spanien, kommunismens Polen och (utan övriga jämförelser) Thatcherismens England.
Tommy Svensson


Nya generalsekreteraren ger en känga åt Sverige

Aten onsdag,
I dag väljs Bernadette Segol från Frankrike till ny generalsekreterare i Europafacket. Hon efterträder John Monks som drar sig tillbaka till en tillvara som nyligen adlad lord i det brittiska överhuset. Så kan det gå.
Bernadetta Segol har funnits med i Europafackets ledning i tjugo år. Hon sade att hon känner ödmjukhet och beslutsamhet inför sitt nya uppdrag.
Särskilt ödmjuk är hon dock inte mot de svenska facken. I en intervju med Kommunalarbetarens Stephen Lindholm ger den nya generalsekreteraren en känga åt Sverige. Svenskarna pratar alldeles för mycket om sin modell, håller sig för sig själva och borde gå ut och demonstrera mer, säger hon.
Wanja Lundby-Wedin som bara har några timmar kvar som ordförande för Europafacket ger dock svar på tal i samma tidning.
Läs båda intervjuerna på Kommunalarbetarens nätsida www.ka.se 
Tommy Svensson

Grattis Veronica!

Aten onsdag,
Det är inte vara dag en före detta arbetskamrat på Brysselkontoret tar plats i Europafackets ledning. Men i dag händer det.
Veronica Nilsson som bland annat arbetat på TCO, TUAC (rådgivande organ till OECD) och, som sagt, på Fackliga Brysselkontoret valdes i dag till en av fyra konfederala sekreterare.
- Jag är tacksam för allt stöd och det ska bli en spännande och rolig utmaning, sade hon. Generöst nog nämnde hon sin tid på Brysselkontoret i sin presentation till kongressen.
Veronica Nilsson kom till Bryssel för två år sedan och arbetade under våren 2009 på vårt Brysselkontor där hon tidigare varit utsänd handläggare. Snabbt plockades hon dock upp av EPSU, de offentliganställdas europeiska federation. Efter knappt ett år handplockades hon till Europafacket som särskild rådgivare. Nu tar hon klivet upp i sekretariatet.
Vi säger grattis, och är litet stolta.
Hon får sällskap av ytterligare en ung kvinna, Judith Kirton-Darling från Storbritannien. Hon berätade hur hennes fackliga engagemang väcktes när hon växte upp i åttiotalets England - under Margret Thatchers era.
Tommy Svensson


Nya TCO-basen: Starka fack och välfärd går ihop

Aten tisdag,
Eva Nordmark, nyvald ordförande för TCO, gjorde i går sin debut i Europafackliga sammanhang. Hon protesterade mot den bild som sprids i debatten om att starka fackföreningar skulle vara ett hot och ett problem för Europa.
- Krisen visar tvärtom att Europa behöver en ny modell, byggd på starka fackföreningar. Det går hand i hand med god ekonomi och bra välfärd, sade hon och hänvisade till de nordiska erfarenheterna.
Eva Nordmark var,liksom så många talare på kongressen, kritisk till förslagen till hårdare ekonomisk styrning i EU, särskilt om dessa innebär att politikerna lägger sig i lönebildningen.
TCO-ordförande betonade också att facken måste förnya sig och satsa på organisering, särskilt för att nå unga människor.
Tommy Svensson

Wanja Lundby-Wedin: "Mer jämställdhet i facket".

Aten, måndag
För fyra år sedan skrev LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin historia när hon som första kvinna valdes till Europafackets ordförande. Hennes mandatperiod går nu ut och hon kommer att efterträdas av en man.
I sitt inledningstal vid den pågående kongressen i Aten manade hon till fortsatt kamp för jämställdhet, inte minst i de fackliga organisationerna.
Och hon kunde visa på resultat för egen del. För första gången kommer Europafacket att välja en kvinnlig generalsekreterare i Bernadette Segol från Frankrike. Och i den nya ledning som av allt att döma väljs så blir - också det för första gången - kvinnorna i majoritet!
På kongressen är 40 procent kvinnor, andelen har stadigt ökat.
Den avgående ordföranden sade också att Europafacket aldrig kommer att vika från kravet på lika lön för lika arbete på den europeiska arbetsmarknaden. Hon betonade avslutningsvis att facket måste satsa hårdare på organisering, att värva nya medlemmar.
Tommy Svensson

Demonstranter mötte fackliga kongressdeltagare i Aten

Aten, måndag
"Europafacksbyråkrater - åk hem!" Det budskapet från en liten militant grupp mötte deltagarna vid Europafackets kongress i Aten i morse. Slagorden skallade och flygbladen haglade över de fackliga gästerna.
Onekligen en smula ironiskt. Ingen har väl visat sådan solidaritet och förståelse för den hårt trängda grekiska fackföreningsrörelsen som Europafacket.
Inne i mötessalen tackade däremot de grekiska fackliga värdarna Europafacket för detta stöd. De hade många hårda ord att säga om nedskärningar och stränga krav från de internationella långivarna. Säkert ligger det en hel del i kritiken, men några konkreta alternativ kunde de inte presentera.
Sanningen är att Grekland är mycket illa ute och frågan är om nya lån hjälper annat än tillfälligt. I dag möts EU:s finansminister för att diskutera detta - och villkoren för stödpaketet till Portugal.
Krisen dominerar förstås Europafackets kongress. Avgående generalsekreterare John Monks sade att fyra hårda år väntar den nya ledningen.
Tommy Svensson

Europafackets kongress: Offensiven blev försvarskamp

På måndag 16 maj samlas Europas fackliga ledare i Aten. Europafacket har kongress. Symboliskt nog i Grekland som mer än något annat land har stått i förgrunden under de senaste årens ekonomiska kris.

För fyra år sedan samlades man i spanska Sevilla. Den stolta devisen var då ”På offensiven”. Europafacket valde sin första kvinnliga ordförande i Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande. Nu skulle Europafacket inte bara kämpa i motvind, utan gå till offensiv för ett socialt Europa i löntagarnas intresse.

Sedan slog krisen till och Europas fackföreningar har fått fortsätta kämpa i motvind. Offensiven kom av sig. Försvarsarbetet fick sättas främst.

Det är svårt att se hur det skulle kunna bli annat i ett ekonomiskt och politiskt klimat där facket ofta framställs som boven i dramat, fast alla vet att krisen skapades av mycket mäktigare finansintressen och av kortsynta politiker.

Fackets uppgift är att slåss för sina medlemmar. När dessa ser sina löner urholkas, pensioner sänkas och andra villkor försämras  har facket inte mycket annat att göra än att  ”ställa sig i vägen”.  Följden blir att de fackliga organisationerna anklagas för att vara bromsklossar, för att bara bry sig om dem som har jobb och ”privilegier” som pension och normala anställningsvillkor och strunta i andra, det vill säga de arbetslösa. Det budskapet pumpas ut i krisens Europa.

Den attityden finns också i Sverige, även om vi är i ett bättre ekonomiskt läge än de flesta andra EU-länder. Vad man glömmer är att facket inte ensamt kan sluta ett enda avtal eller bestämma om en enda krona eller euro i lönehöjning. Det krävs antingen arbetsgivare som samtycker eller politiker som på demokratisk väg stiftar lagar om villkoren i arbetslivet.

Det hindrar inte att även fackliga organisationer har ett samhällsansvar. Men hur långt detta ska sträcka sig beror i sin tur på vilket ansvar det omgivande samhället tar. Det är lätt att fnysa åt de europeiska fackföreningarnas kamp mot exempelvis höjd pensionsålder. Men vem löser livspusslet för den (oftast) kvinna som räknat med pension vid 60 för att kunna ta hand om gamla föräldrar eller hjälpa till med barnbarn, när ingen offentlig omsorg finns till hands?

Ju starkare och större de fackliga organisationerna är, desto större ansvar kan de ta. Ju mer utbyggd välfärden och möjligheten till lärande är, desto mer öppna för förändringar kan löntagarna och deras företrädare vara.

Den som läser mer om Europafackets krav än vad som får plats på demonstrationsplakaten, finner att det också har offensiva och positiva visioner om framtidens Europa. Det manifest som ska antas vid kongressen i Aten 16-19 maj innehåller åtaganden om kamp mot ungdomsarbetslösheten, satsning på gröna jobb, skydd för hälsa och säkerhet och likabehandling för alla löntagare,  kampanj för att särskilt få med de oftast mest utsatta immigrantarbetarna i facket. Man vill ha ett socialt Europa som kan stå som en hållbar modell för den övriga världen.

Wanja Lundby-Wedin lämnar uppdraget som ordförande. Men som god kvinnlig pionjär har hon berett vägen för andra. Ny generalsekreterare och den som har det dagliga ansvaret blir Bernadette Segol från Frankrike.  Av de sju förtroendevalda i ledningen är fyra kvinnor föreslagna, bland dem Veronica Nilsson från Sverige.  

 

Tommy Svensson

 

 

 

 

 

 


Tuff helg för Portugal

Bryssel, fredag
I tisdags kom en delegation från EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) till Portugals huvudstad Lissabon.
Med sig hade de en kravlista på vad Portugal måste göra för att få det krislån på 80 miljarder euro som utlovats.
Det är minst sagt hårda krav, enligt en artikel i EUObserver. Förhandlingarna förs i stängda rum. Men en uppgörelse bör vara klar redan till helgen. Den 5 juni går landet till nyval.
När EU uppträder som långivare är de högtidliga reglerna i unionens fördrag om att inte lägga sig i medlemsländernas lönebildning och respektera självständigheten för arbetsmarknadens parter bortblåsta.
För de portugisiska löntagarna väntar stora ingrepp i kollektivavtalen, försämrad anställningstrygghet och villkor vid exempelvis avskedande. Skyddet för vanliga arbetstagare ska försämras så att de får samma villkor som tillfälligt anställda. Trenden på Europas arbetsmarknad borde naturligtvis vara den motsatta.
Ett obehagligt inslag i hela denna krishantering är att de olyckor som (rätt oförskyllt) drabbat Portugal utnytjas inrikespolitiskt i andra länder. Varför var till exempel den finske finansministern Jyrki Katainen den som svingade piskan hårdast vid det senaste finansministermötet? Jo, därför att Finland har val på söndag.
På samma sätt är det inhemsk rädsla som styr Tysklands förbundkansler Angela Merkel när hon driver fram stenhårda krav och hård ekonomisk styrning inom EU. Alla krav är inte orimliga, men risken är att de krisdrabbade länderna tvingas ta en midicin som bara gör ont värre.
Se för övrigt en debattartikel av Europaparlamentarikerna Göran Färm (S) och Olle Ludvigsson (S) på samma tema.
Tommy Svensson



Barroso tvår sina händer

Strasbourg tisdag,

Som väntat fick EU:s två hövdingar – EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy – det hett om öronen när Europaparlamentet i dag debatterade utgången av det senaste EU-toppmötet (24-25 mars).

Från vänster fick de skäll för den hårda nedskärningspolitik som EU står för – och särskilt för de hårda åtgärder man tvingar på de mest skuldtyngda länderna.

Flera talare instämde också i den kritik om inblandning i lönebildningen som facket riktar mot besluten på toppmötet.

Den liberala gruppen efterlyste mer överstatlighet och ännu hårdare ekonomisk styrning. Dessutom har kommissionen och rådet agerat alldeles för sent.

Den konservativa gruppen, som de båda tillhör, var mer hovsam och till och med berömmande.

Kommissionsordförande Barroso kände sig dock inte träffad av den hårda kritiken. Allt var medlemsländernas fel. Han har minsann lagt fram en mängd förslag och hade velat ingripa mot krisen mycket tidigare, sade han.

Dessutom har kommissionen varit den stora försvararen av det sociala Europa. Men, sade han, vissa regeringar vill inte ha någon social lagstiftning alls.

Barroso sade också som svar till flera ledamöter att han slagits för en skatt på finansiella transaktioner både i G20 och inom EU. Nu lovade han ett initiativ från kommissionen i den frågan inom kort.

Barroso var kaxig och försvarade sig frejdigt. Van Rompuy föreföll däremot närmast knäckt. Han kände sig personligt förolämpad av debatten som han ansåg var intellektuellt låg. Och inte blev han på bättre humör av att hela kammaren pladdrade vid hans avslutningstal. Det var knappt att ”EU-presidenten” hördes för allt sorl.
Tommy Svensson

Toppmötet - en vändpunkt för EU?

Tankesmedjan European Policy Center (EPC) här i Bryssel anordnade häromdagen en debatt för att diskutera resultatet av toppmötet den 24-25 mars.

EPC analytiker Janis A. Emmanouilidis presenterade sin rapport ”A quantum leap in economic governance-but questions remains”. Han ansåg att EU:s förmåga att hantera kriser hade stärkts i och med besluten, som han såg som den sista biten i pusslet för en ny och förbättrad ekonomisk governance modell.  Trots detta återstår det enligt Emmanouilidis flera viktiga frågor att besvara.

Peter Spiegel från Financial Times invände mot beskrivningen av toppmötet som en vändpunkt för krishantering. Han hävdade att EU fortfarande saknar verktyg för att på kort sikt hantera kriser och att en av orsakerna bakom krisen, bankerna, inte hade hanterats.

Fabian Zuleeg EPC chefs ekonom instämde delvis med Spiegel analys men underströk att de beslut som togs för att hantera kriser på långsikt också hade en positiv inverkan på hanteringen av kriser på kort sikt.

Elin Hallström

Studerande vid Bryssels fria universitet som kommer att medverka på Brysselbloggen då och då under våren.


Nu är rätt tid att besöka Bryssel!

Utanför mitt köksfönster växter en syrénbuske och varje gâng som jag diskar kan jag verkligen se hur knopparna växer och hur ont det gör.

För alla ni läsare längre upp i norr som har haft en sâ kall vinter, vill jag bara säga : Ha tâlamod ! Ge inte upp ! För vâren kommer ! Sâ fort hon har gjort sitt här pâ kontinenten sâ lovar vi att skicka henne norrut.

Men för ni som kanske vill smakprova vâren, sâ är ni allihopa mycket välkomna hit till Bryssel (men kanske inte alla samtidigt). Om ni dâ behöver lite hjälp med att fâ ihop ett lärorikt program om Europa, sâ gör jag det gärna. Alla fackliga grupper fâr gratis hjälp med Brysselprogram om de vill. Det kan innehâlla besök pâ Europaparlamentet, Kommissionen, Ekonomiska och Sociala Kommittén, Sveriges Representation, LO/TCO/Sacos Brysselkontor, och mycket mer.

 

För alla er med allergiproblem och dâ framförallt hösnuva, har jag ett praktiskt tips som pappa har lärt mig. Min pappa är väldigt känslig för björken och när den slâr ut. Varje âr hâller han koll pâ när bjökarna i Belgien kommer att slâ ut, och dâ tar han flygplanet till Sverige. När sedan björkarna i Sverige ger tecken pâ att de är färdiga att slâ ut, sâ flyger han tillbaka till Belgien. Och pâ sâ vis undviker han det värsta. Detta är väl ett bra exempel pâ hur man undviker att det gör ont när knoppar brister…

 

Jonna Jaakke, besöksansvarig


Mars - ödesmånad för euron och EU

Det blåser upp till storm i EU. Det är inte första gången. Men nu är det det prestigefyllda europrojektet som måste räddas. Inte bara det. Viktiga toppmöten under mars månad kan avgöra hela EU:s framtid.

Den ekonomiska krisen har skakat om EU och skadat euron. Den har framför allt ökat arbetslösheten och skapat social oro. Frågan är hur EU ska ta sig ur krisen och förhindra att liknande kollapser händer i fortsättningen – och till vilket pris.

Risken med de recept som hittills lagts fram att EU går ur askan i elden, både politiskt och ekonomiskt.

Klart är att de politiska maktförhållandena har förskjutits. Det ekonomisk ledande Tyskland har tydlgare än någonsin tagit på sig en politisk ledarroll. Tidigare nöjde sig tyskarna med att betala. Nu vill de bestämma.

Kommissionen och framför allt dess ordförande José Manuel Barroso är sidsteppad. Den så kallade EU-presidenten Herman Van Rompuy har reducerats till springpojke åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Som vanligt uppträder Tyskland i tandem med Frankrike. Men den franske presidenten Nicolas Sarkozy får nöja sig med några köttben. I övrigt gäller att från och med nu ska euroländerna föra samma politik som Tyskland. Annars blir det inga pengar, i värsta fall böter.

Det kan låta förnuftigt. Tysklands ekonomi går bra just nu. Produktivitetsgapet till de skuldtyngda länderna i framför allt södra Europa ökar. Det frestar hårt på sammanhållningen och solidariteten inom unionen.

Problemet är att dn tyska politiken med relativt låg minimilön, låga löneökningar och en export som gynnas av den svaga euron inte nödvändigtvis passar alla. Hårda nedskärningar och sänkta löner drar ner efterfrågan och ökar arbetslösheten ytterligare. Dessutom leder det till social oro. Löntagarna får betala för den kris som skapades av banker, finansbolag och ibland av ansvarslösa eller svaga regeringar. Inte konstigt att de ilsknar till.

En rad förslag den senaste tiden siktar in sig på den ”stela arbetsmarknaden”. I realiteten riktar de udden mot löntagarna. Ingånga avtal ska rivas upp, arbetsrätt och anställningsformer ska göras mer "flexibla" och lönerna ska hållas nere.

Det gäller både förslagen om ekonomisk styrning som nu behandlas i Europaparlamentet och den lösa idé om en ”konkurrenspakt” för euroländerna som Tyskland och Frankrike lagt fram. Båda sakerna ska diskuteras vid särskilda toppmöten i mars. De första är konkreta lagförslag inom EU:s ram. Det andra handlar om en mellanstatlig pakt som i och för sig inte för över makt till EU, men som utan tvivel får en starkt styrande effekt på alla medlemsländers politik.

Mot denna politik protesterar förstås den europeiska fackföreningsrörelsen. "Det är som ett framrusande tåg och vi måste stoppa det", säger Europafackets generalsekreterare John Monks.
Det är också en klockren strid mellan höger och vänster i Europa. I en debattartikel nyligen skrev de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att ” hela detta generalangrepp på fack och löntagare i Europa bygger på en skev syn på eurokrisen och arbetsmarknaden” och de ”kommer att göra allt för att skydda lönebildningen och löntagarna”.

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken)



Belgien slår nytt världsrekord

 Men denna gången är det ett världsrekord som de flesta skäms för.

I hela 249 dagar har landet levt utan en riktig regering. Den förra regeringen avgick 26 april 2010 och valet hölls 13 juni. Efter det har det gått 249 dagar och än har man ingen lösning i sikt.

Många ägnar sig nu åt lekfulla protester, typ att inte raka sig så länge landet inte får en ny regering, ingen sex under tiden, osv. Många olika folkliga protester, med namn som pommes-frites-revolutionen.

I staden där jag bor (Gent) ordnar man en stor fest på en av stans största torg. Festen börjar ikväll kl.19.00 och avslutas med en final kl.24.00 när landet verkligen får sitt rekord och alltså slår Irak. Ryktet går att fler än 15.000 människor kommer att delta, så kommunen och polisen har vidtagit särskilda åtgärden för trafiken och säkerheten i allmänhet.

Man undrar om man ska skratta eller gråta... Men nog skäms alla mer eller mindre.

Det konstiga är att man i det vardagliga livet inte alls märker att landet inte har någon regering. Soporna hämtas som vanligt varje vecka, tågen kör med samma förseningar som alltid, lönerna kommer varje månad, barnen går till skolan, inga ändringar alls. Men i median varnas det för framtiden om landet fortsätter på detta vis.

Andra länder kan tappa sitt förtroende för Belgien och det kan ha stora ekonomiska konsekvenser. Stora företag kanske lämnar landet? Men än har inget sånt hänt.

För i Belgien finns fem andra regeringar som styr var sin del av landet och de fungerar som vanligt. Det är den flamländska regeringen, den vallonska, den fransktalande, den tyska regeringen och regeringen för Bryssel huvudstad. Och alla gör sin lilla del i det hela.

 

Jonna Jaakke, 17 februari 2011

 


Hård kritik mot EU:s jobbpolitik

Strasbourg, onsdag
"En attack mot löntagarna och mot facket". Det var det genomgående temat från Europaparlamentets vänstersida när man diskuterade EU-kommissionens förslag till sysselsättningsriktlinjer och tillväxtstrategin EU2020.
Kommissionen anklagades för att vilja minska tryggheten på arbetsmarknaden och sänka lönerna som enda väg att komma ur krisen. Det hördes från bland andra Marita Ulvskog (S) och hennes franska partikollega och sysselsättningsutskottets ordförande Pervenche Berés.
Pikant var att den hårda kritiken riktades mot en av de få socialdemokraterna i kommissionen - ungraren Laszlo Andor som ansvarar för arbetsmarknad och sociala frågor. Han försvarade sig med att den övergripande uppgiften nu är att öka tillväxten - allt annat får stå tillbaka. Men han sade samtidigt att han var en varm anhängare av den sociala dialogen mellan arbetsmarknadens parter.
EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors har kallat förslaget till årlig tillväxtöversikt som nyligen presenterades som "det mest reaktionära dokument som en EU-kommission någonsin lagt fram".
Debatten hårdnar inför de toppmöten i mars som ska behandla EU:s oilka förslag mot krisen.
Tommy Svensson

Utskott sade nej till social klausul

Strasbourg, tisdag
Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott sade i går kväll nej till det fackliga kravet på en social klausul i EU som ska garantera de fackliga rättigheterna på den inre marknaden. Det var den konservativa gruppen EPP och liberalerna som fällde förslaget.
Omröstningen gällde ett yttrande om EU-kommissionens förslag till reformer på den inre marknaden (inremarknadsakten) som presenterades i höstas.
I slutvoteringen när kravet på en social klausul fallit lade den socialdemokratiska gruppen S&D ned sina röster medan de gröna och vänstern röstade nej. Den spanske socialdemokraten Alejandro Cercas förklarade att man nu riktar in sig på att få igenom kravet i inre marknadsutskottet samt så småningom i plenum.
En social klausul i EU:s fördrag skulle garantera att den fria rörligheten för varor och tjänster inte får gå före grundläggande fackliga rättigheter.
Tommy Svensson 


RSS 2.0