Brysselbloggen

En iskallare fråga än svenskt medlemskap i euro finns knappast. Det är begripligt att även vänner av euron drar öronen åt sig när hela valutahavet stormar.

Ribban höjs ytterligare av de lagförslag som EU nu diskuterar för att skärpa den ekonomiska styrningen och kontrollen av medlemsländerna. Dessa ger EU rätt att  lägga sig i löneförhandlingar, trots att de enligt Lissabonfördraget är strikt nationellt ansvar. Det har redan skett i Grekland och Irland.

Bakgrunden är ett paket med nya lagar (fyra direktiv och två förordningar) som har tre övergripande syften; att stärka den så kallade tillväxt-och stabilitetspaketen inom den ekonomiska och monetära unionen (EMU), att förebygga och bestraffa stora ekonomiska obalanser i medlemsländerna samt att se till att ländernas budgetprocesser är öppna och tillförlitliga.

Allt detta är förstås en följd av att medlemsländer, både stora och små, i flera år brutit mot reglerna i EMU-samarbetet. Först ut att strunta i dessa var Tyskland och Frankrike, men de slapp straff. Det blev ett farligt prejudikat. Allt fler följde efter.

Under de senaste årens djupa ekonomiska kris blev det helt ohållbart. Räddningsaktioner fick göras för Grekland och Irland. I tur står kanske Portugal, Spanien, Italien och Belgien.

EU, läs Tyskland, väntade för länge med att gripa in. Men nu har man ändå fattat flera beslut som i bästa fall ska hindra att något liknande händer i framtiden. Dels har man skapat en rad övervakningsorgan som ska ha bättre kontroll på banker och finansmarknader, dels har man inrättat en krisfond som kan låna ut pengar till lägre ränta än de mest sargade medlemsländerna kan få på marknaden.

Nu är det dags för nästa steg: att stärka den ekonomiska styrningen av medlemsländerna. Dessa ska inte längre ostraffat kunna strunta i reglerna om budgetunderskott och statsskuld. De ska inte kunna lura omvärlden med falska siffror (som Greklands förra regering).

Dessa syften är förstås lovvärda. Många förslag är också kloka och nödvändiga.  Problemet är att somliga rekommendationer eller krav för att rätta till så kallade makroekonomiska obalanser (till exempel lönebildningen) går utöver vad EU har befogenhet för. Dessa krav gäller alla medlemsländer även om sanktioner bara kan ges till dem som har euro,

Europafacket är starkt kritiskt till den politiska inriktningen av förslagen som man menar tafsar på medlemsländernas suveränitet när det gäller lönepolitiken och obönhörligen leder till en lönenedpressning.

De europeiska socialdemokraterna instämmer i kritiken. I Europaparlamentet arbetar de för att sysselsättning och sociala aspekter måste finnas med i kommissionens bedömning av medlemsländerna. Vidare varnar man för att inskränka rätten till kollektivavtal och parternas frihet och rättigheter på arbetsmarknaden.

Bakom det diffusa begreppet om ekonomisk styrning döljer sig klassiska ideologiska konflikter. Förslagen ska drivas igenom snabbt, alla beslut ska fattas under första halvåret – hittills tyvärr utan någon vidare politisk debatt. Det är hög tid för en sådan nu, även hos oss som fortsätter att stå utanför euron.

Tommy Svensson

Bryssel,
Inom den belgiska arbetsmarknaden har man ett system som heter « tijdelijke werkeloosheid », vilket betyder tillfällig eller temporär arbetslöshet. Enligt en rapport frân OECD har detta permitteringssystem lett till att Belgien har kunnat rädda ca 55 000 jobb under den värsta krisen 2009.

Systemet gäller i första hand bara för arbetare, om till exempel vädret eller tekniska problem förhindrar att utföra jobbet. I sâ fall kan arbetsgivaren omforma sina arbetstagare till tillfälliga arbetslösa. Detta förefaller mest inom byggbranchen. Förutom vädret eller tekniska problem, har man även nâgot som kallas för ekonomisk arbetslöshet, och dâ menas att man inte kan utföra sitt jobb pâ grund av ekonomin, som under en krisperiod. Arbetsgivaren parkerar sina arbetstagare hos A-kassan sâ länge som företaget lider av krisen. Arbetstagarna blir inte uppsagda och kan âtergâ till jobbet sâ fort den ekonomiska situationen lättar. Pâ sâ sätt var flera tusentals arbetare arbetslösa under flera mânader i 2009. Detta var framförallt sâ för företag inom metall-industrin, som ArcelorMittal och Nyrstar.

Den belgiska regeringen insâg snabbt att det var en tillfällig lösning som fungerade bra, och vidgade dâ systemet av temporär arbetslöshet till även tjänstemän, men bara under krisen. Idag gäller det enbart för arbetare igen.

Enligt OECD rapporten kunde Belgien pâ sâ sätt rädda ca 55 000 jobb, vilket är 1,58%. Och det är den högsta siffran i alla de industriländer som OECD undersökte. De flesta länder hade system av förkortad arbetstid under krisen.

I dagens försök att modernisera Belgiens arbetsmarknad genom social dialog (se min blogg frân förra veckan), sâ är en av de viktigaste men ocksâ svâraste punkterna att fâ ett och samma avtalssystem för bâde arbetare och tjänstemän. Tillfällig arbetslöshet vill arbetsgivarna kunna använda för alla arbetstagare när som helst. Nästa vecka vet vi om det nya arbetsmarknadsavtalet accepteras av alla parter. Som det ser ut idag är det framförallt det socialdemokratiska facket ABVV/FGTB som har de största reservationerna.

OECD’s rapport kan ni hitta via:

http://www.oecd-ilibrary.org/social-issues-migration-health/the-role-of-short-time-work-schemes-during-the-2008-09-recession_5kgkd0bbwvxp-en

Jonna Jaakke 

 Det går inte alls bra med de politiska förhandlingar i Belgien, men de sociala förhandlingar har lett till ett första resultat!

Facken och arbetsgivarorganisationerna kom sent tisdag kväll med ett förslag till ett nytt avtal för 2011-2012. Nu ska var och en lägga fram förslaget till sina medlemmar och den 4 februari får vi reda på om Belgien moderniserar sin arbetsmarknad. Expeditionsregeringen har redan sagt att de stöttar avtalet och är beredda att genomföra det.

Den svåraste frågan är att få ett och samma anställningsavtal för arbetare och tjänstemän. Belgien är ett av de sista länder i Europa att ha olika avtal för sk ”white collars” och ”blue collars” (se min blogg 29 november 2011). Luxemburg tog steget till ett enformigt anställningsavtal i 2008. Och Österrike omformade sitt system fem år tidigare.

I Belgien vill man nu införa ett allmännt anställningsavtal som gäller alla som börjar med ett nytt jobb. För de som redan har ett avtal harmoniseras reglerna stegvis över en period på ca 5 år.

Man kom också överens om hur mycket lönerna får stiga de kommande två år. Belgien har ett system med indexering, vilket leder till automatisk lönehöjning varje gång konsumentprisindexen kommer över ett visst tak. På så sett vet man redan nu att lönerna kommer att höjas med ca 3,9%  under 2011 och 2012. Ovanpå det kan man tänka sig en extra lönehöjning på ca 0,3%. Arbetsgivarorganisationerna skulle gärna vilja avskaffa hela indexregleringssystemet, men det går facken inte alls med på. De har stridat hårt för detta och vill nu inte släppa systemet som gör att folk inte blir fattigare under en period av inflation.

Nu får vi hålla tummarna för avtalet. De första reaktionerna i media var inte så positiva. Flera fackförbund tycker att det åter igen blir de underbetalda arbetarna som får bära de tyngsta bördarna. Medan arbetsgivarorganisationerna tycker tvärtom.

Ett praktiskt exempel ur arbetslivet som ger en tydlig bild av hur man kan ”leka” med olika anställningsavtal har en svensk sida. Det svenska värdetransportföretaget Loomis ska ta över Brink’s i Belgien. Men först vill den nya svenska arbetsgivaren att alla anställda sägs upp av det gamla företaget och sedan anställs på nytt av Loomis, men då bara som arbetare och inte som tjänstemän. För än så länge gäller att arbetare är mycket billigare att säga upp än tjänstemän.

Jonna Jaakke 

Blir 2011 ett gott nytt år för EU? Nja, ekonomin kanske blir lite bättre. I Bryssel är många försiktigt optimistiska. Men i flera medlemsländer fortsätter problemen och nedskärningspolitiken kommer att göra redan utsatta människor fattigare och tusen och åter tusen kommer att förlora jobbet. De fackliga förväntningarna på det nya EU-året är minst sagt låga.

Det gångna året kännetecknades av omfattande och ibland våldsamma fackliga aktioner. Hundratusenals människor deltog i strejker och demonstrationer, framför allt i Grekland, Spanien, Portugal, Italien, Frankrike och Irland. I Bryssel samlade Europafacket cirka 80 000 människor i en manifestation mot den förda ekonomiska politiken i slutet av september.

Facket visade musklerna 2010. Ändå var resultatet magert. Sanningen är att man sällan eller aldrig fick gehör för sina krav. Den insikten har spritt sig även bland de mest radikala fackliga organisationerna. Det visar debatten inom Europafacket, särskild under hösten.

Det är inget att hymla om: Facket är hårt tillbakaträngt i Europa. Det räcker inte med att bara ”stå i vägen”, man måste också få till stånd en dialog med regeringarna i medlemsländerna och med makthavarna inom EU.  

Det fordrar fackligt omtänkande i vissa fall. Europafackets kongress i maj är ett tillfälle att formulera och vässa sin strategi och politik.  Men för att en ny samarbetsanda ska vara möjlig krävs också politiker som ser till andra intressen än enbart marknadens.

Bilden inom EU är inte entydigt mörk. I Europaparlamentet går det fortfarande att få majoritet för förslag i fackligt intresse. Båda de länder som var ordförande i EU under 2010, Spanien och Belgien, visade större lyhördhet för fackliga synpunkter och större social medvetenhet än EU-kommissionen. Det var uppenbart exempelvis vid de sociala toppmöten som ägde rum mellan arbetsmarknadens parter och EU:s ledning.

Av 2011 års ordförandeländer – Ungern och Polen – finns dock inte mycket att hoppas på. Ungern som är ordförande under det första halvåret har Europas starkaste högerregering med två tredjedelar av platserna i parlamentet. Dess politik präglas av maktfullkomlighet och närmast auktoritärt styre – särskilt åtgärderna för att kontrollera medierna har kritiserats hårt. Facket har knappast någon talan.

För facket väntar dessutom under året  hårda bataljer  om kommissionen håller fast vid förslag som leder till stora olikheter på arbetsmarknaden, till exempel när det gäller säsongsarbetsdirektivet och utstationeringsdirektivet. Även om arbetstiderna har kommissionen laddat upp för en nygammal strid.

Men skam den som ger sig!

Tommy Svensson

Chef för LO/TCOSaco:s Brysselkontor