EU:s starkaste högerregering tar över EU

Bryssel, onsdag,
Ungern blir nytt ordförandeland vid nyår. I veckan presenterade utrikesminister Janos Martonyi landets prioriteringar här i Bryssel. Han lånade ett känt begrepp från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992 ”It´s the economy, stupid”.
Ungerns huvuduppgift blir att lotsa EU ur den ekonomiska krisen, leda fram kommissionens förslag om hårdare finansiell styrning till beslut, implementera den nya EU2020-strategin och förbereda den nya långtidsbudgeten. En annat viktigt område är att skapa en gemensam marknad för energin, vilket blir huvudämnet för ett extra toppmöte den 2 februari.
Ungern har EU:s starkaste högerregering. Det styrande partiet Fidesz har två tredjedels majoritet. Regeringen har fått hård kritik för maktfullkomnlighet och för att ha infört nya lagar och gjort utnämningar som ökar dess makt över medierna. De fackliga förväntningarna på det ungerska ordförandeskapet är minst sagt begränsade.
Den 7 januari håller EU-kommissionen och den ungerska regeringen gemensam kick-off. Den 19 januari presenterar landet sina prioriteringar för Europaparlamentet i Strasbourg.
Dagen innan summeras det belgiska ordförandeskapet, som väl får betecknas som rätt framgångsrikt trots eller kanske tack vare att landet saknat regering under hela perioden.
God jul och gott nytt år, önskar
Tommy Svensson


Rompuy gjorde som Bildt - twittrade nyhet från toppmötet

Bryssel, fredag
Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy gör som utrikesminister Carl Bildt - använder sig av twitter när han vill förmedla viktiga nyheter till omvärlden.
Sålanda kom det första beskedet om att EU:s stats- och regeringschefer på torsdagskvällen enats om en ny krisfond via twitter från Rompuy. Så här såg det ut: http://twitter.com/euhvr/status/15475526814662656 
Och han har fortsatt att twittra under mötet, se http://twitter.com/euHvR

 Tommy Svensson

Stillsam facklig protest i Bryssel

Bryssel, torsdag,
I går hölls fackliga demonstrationer och andra aktioner i protest mot den förda nedskärningspolitiken över hela Europa. Mest uppmärksamhet fick demonstrationen i Aten som enligt arrangörerna samlade 100 000 deltagare. Protester organiserades även i Tjeckien, Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg, Slovenien och Spanien. Här i Bryssel gick det stillsamt men ljudligt tillväga när en symbolisk demonstration hölls utanför EU-kommissionens byggnad.
I Sverige uppmanade LO och TCO statsminister Fredrik Reinfeldt att hörsamma protestvågen och driva sysselsättningsfrågan på det EU-toppmöte som inleds i dag torsdag.
Här är några bilder från manifestationen i Bryssel med tal av bland andra Europafackets generalsekreterare John Monks (på bilden längst ner, inte överst är kanske bäst att tillägga).
Tommy Svensson Foto: Peter Berggren


Ett toppmöte för marknaden

Den 15 december – dagen före EU :s toppmöte - ordnar Europafacket en symbolisk ”svångremsdemonstration” framför EU-byggnaderna i Bryssel.  Det är en av många fackliga aktioner den dagen i protest de stora nedskärningar som görs runt om i Europa.

Det kommer inte att påverka beslutsfattarna i EU. Toppmötet med stats- och regeringscheferna är inte till för att lugna Europas oroliga löntagare, utan för att tillfredsställa de finansiella marknaderna. Minsta tecken på oenighet eller obeslutsamhet kommer omedelbart att registreras – och förvärra den rådande krisen.

Det var inte riktigt så det var tänkt, varken med den europeiska unionen eller med den gemensamma valutan euron. Men det är där man befinner sig i dag. EU har blivit en bank-akut och det är meningen att toppmötet ska permanenta detta, trots att det kräver en ändring i det så mödosamt framförhandlade Lissabonfördraget.

Sägas ska att EU den senaste tiden har varit bättre på att skapa instrument för att förebygga kommande kriser, än att hantera de mest akuta ekonomiska  problemen .  Denna högerstyrda union har fattat beslut om övervakning och reglering av banker och andra finansmarknader som det sena nittiotalets S-dominerade EU inte ens vågade knysta om.

Det stora problemet är hur man ska komma ur den nuvarande krisen och finna den ”exit-strategi” som alla efterlyser. Bakgrunden är att de flesta av medlemsländerna drog på sig stora utgifter och skulder när de fick gå in och rädda sina banker och hålla sysselsättningen uppe under de värsta krisåren 2008 och 2009. Detta kom ovanpå en i vissa fall ansvarslös nyliberal politik (Irland) eller grov vanskötsel (Greklands tidigare regeringar).

De gemensamma reglerna om hur stora skulder och hur stora underskott ett land får ha sattes medvetet ur spel. Men nu är budskapet att alla snabbt ska komma ner till de nivåer som är godkända enligt den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten – och som inte ett enda euroland uppfyller!  Det blir till att skära, rejält och osentimentalt, i den offentliga sektorn och i välfärden.

Den europeiska fackföreningsrörelsen är inte ensam om att anse att denna nedskärningspolitik är på tok för drastisk. Många ekonomer, även i finanstidningarna, håller med. Risken är att man stryper efterfrågan ännu mer och därmed försämrar möjligheterna till tillväxt. Somliga högerregeringar, till exempel i Storbritannien och i Nederländerna, ser chansen att av ideologiska skäl skära ner på den offentliga sektorn långt mer än vad som behövs.

Och hur blev det med de kritiserade bonusarna för direktörerna? Jo, gå in på Europafackets hemsida www.etuc.org och öppna luckorna på dess ”bonuskalender” . Där visas varje dag exempel på frikostiga julklappar samtidigt som löntagarna får dra åt svångremmen.

 Kravet på att ha ordning i ekonomin är ingen höger-vänsterfråga. Men vägen dit, och hur och av vilka det ska betalas är det. Det är ingen tillfällighet att det är helt ok att kräva av ett utsatt land att man avskedar 25 000 statligt anställda, men inte säga ett knyst om dess extremt låga bolagsskatt.  Även om tanken på en europeisk skatt på finansiella transaktioner till och med nämnts i EU-kommissionen, kommer inget sådant att höras från EU-ledarnas toppmöte i veckan. De vet vilka de inte får oroa.

 Tommy Svensson

 (Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken.)

 

 


Vem äter all choklad?

Bryssel onsdag,
Ja, det kan man undra när man promenerar runt i Bryssel. Den ena butiken efter den andra med fantasifulla skyltningar som erbjuder choklad i varierande prisklasser. Och då pratar vi praliner! I en guidebok läste jag att det finns 81 ”chokolatiers” (det tolkar jag som pralintillverkare) i Bryssels telefonkatalog. När jag sen åkte till Brügge så visade det sig att där finns runt 50 chokladbutiker, ett chokladmuseum (ja, det finns i Bryssel också), en chokladstig och chokladmarknad. Brügge gör också anspråk på att vara chokladens huvudstad (jag vet inte om Bryssel gör det).

Jag hade en idé att smaka mig igenom de olika märkena och hitta min favorit. Men den ambitionen gav jag upp rätt snart. Man kan bli ganska så mätt bara på att studera skyltfönstren. Och så har jag insett att om jag går in i en chokladbutik när jag är sugen och pekar ut några få praliner, helst mörka och gärna med mint, pistage eller körsbär, så smakar det oftast väldigt, väldigt gott, oberoende av om det är Leonidas, Godiva, Neuhaus eller något helt obekant företag som tillverkat pralinen.

Ja, jag är en av alla dem som äter choklad i Bryssel och tar med mig hem till nära och kära, och, ja, jag var en av dem som röstade för att behålla körsbärspralinen i Alladinasken.

Lise-Lott Hansson


Prao i Bryssel

Bryssel fredag,
De som jobbar här i Bryssel verkar ha ett bra arbete på många sätt. Jag kan inte tala för alla men de jag har pratat med har älskat sina jobb. Det enda som de har påpekat är att det är mycket möten att gå på. Om man då vill uppleva hur det är att arbeta här och lära sig hur allt fungerar, utan att behöva sitta på möten hela dagarna så är det perfekta nog att praoa här. Precis som jag har gjort. Under mina fem dagar som jag har varit här i Bryssel och praoat på Brysselkontoret har jag hunnit med en hel  del.

Innan jag åkte hit så funderade jag lite på vad jag skulle få göra egentligen. Jag var lite rädd att jag skulle behöva sitta och sortera papper i en vecka. Och lite sorteringsarbete har det faktiskt blivit. Men eftersom att jag bara gjorde det under någon timma så var även det roligt. Det kanske berodde på att papprena som jag sorterade faktiskt var förhållandevis intressanta. Men resten av  tiden då, när jag inte sorterade, vad gjorde jag då egentligen?

En dag var jag på EU-parlamentet där jag fick höra på debatten om vad som egentligen hade hänt i Västsahara. Det var en av höjdpunkterna. Jag var något sen och kom direkt in till en stor sal som var full av männsikor (många i kostym )som satt och såg mer eller mindre koncentrerade ut. Längst fram stod en man i 60års åldern och talade intensivt om hur synd det var om västsaharierna, denna man visade sig senare vara Västsaharas utrikiesminister och var där för att berätta vad som häde hänt i ett läger i Västsahara för något år sedan då marockanerna hade invaderade det. Han berättade att flera hundra hade blivit mördade av marockanerna och att de som satt i lägret i stort sett inte hade fått någon mat. När han var klar med sin utläggning så fick han lämna salen och istället tog marockos representant över och berättade sin historia. Den marockanska mannen var faktiskt mycket roligare att lyssna på än den västsahariska. Inlevelsen han hade när han talade var otroligt stark. Han berättade om hur de marockanska soldaterna hade blivit dödade av dem som befann sig i lägret och vilken sorg det var för honom, när allt soldaterna hade velat göra var att hjälpa till. Han berättade även att de hade varit mycket generösa med mat till de i lägret och att inte en enda västsaharie hade dött. De enda som hade blivit skadade var egentligen marockanerna och han tyckte att det var förfärligt att hans land, det otroligt vackra,fredliga och underbara marocko hade blivit syndabocken för det hemska som hade hänt. Han vädjade till församlingen och ordförande att tro honom, för det var hans historia, och ingen annans som var den sanna.

Att höra dessa två så otroligt olika variationer av samma händelse var faktiskt rätt kul. En av dem måste ju faktiskt ha ljugit, troligtsvis ljög båda lite, eller kanske bara förändrade sanningen lite till sin egen fördel.

När jag inte var på Eu-parlament så har jag druckit kaffe, ätit pepparkakor och gått på ännu lite fler möten. Det är inte precis brist på möten man kan gå på här. Men det har helt klart sina fördelar, man kan helt enkelt välja ut det man tycker är intressant. Så jag har gått på möten om budgeten för EU nästa år, europafackets styrelsemöte och på ett möte om läget i Irak. Trots att jag har gått på möten om sånt som intresserar mig så kan jag bli lite smått uttråkad ändå. Och det är jag inte helt ensam om har jag märkt. Man ser vissa som slumrar till lite och igår spelade mannen framför mig poker och killen bredvid mig var inne på facebook. Men att de inte klarar av att hålla koncentrationen fullständigt är helt förståligt. Det kanske till och med är bar att ta en liten paus en stund så orkar man nog  lyssna lite mer uppmärksamt senare.

Så om jag bara på några rader ska sammanfatta mina dagar här i Bryssel. De har varit otroligt roliga, alla har varit super snälla, jag har lärt mig en hel del och sett andra sidor av EU än det som visas på Tv, och jag har förstått att när folk på möten sitter med sina bärbara datorer och ser ut som om de gör något mycket komplicerat som har med mötet att göra, så är det en mycket stor chans att de gör något helt annat...

Fanny Mårtensson

 

 


I Belgien är det julafton 6 december



Denna veckan kommer alla barn i Holland och Belgien vara supersnälla och superduktiga! Det är ju nämligen Sinterklaas den 6 december och då får alla snälla barn presenter. I Holland får de det på aftonen före, alltså den 5:e, i Belgien oftast på morgonen den 6:e. Men det kan även vara några dagar innan, för 6 december är ingen ledig dag.

På mina barns skola firar de Sinterklaas nu på fredag och på deras judo-träning kommer han på lördag. Det är ganska kul att det inte finns någon särskild ordning, för då kan man träffa på honom när som helst, och fira honom när det passer bäst.

På TVn visade de hans inträde redan den 13 november. Det ger föräldrarna god tid att köpa de rätta presenter.

Sinterklaas, Saint-Nicolas eller den helige Niklas, var biskop i Myra (nuvarande Turkiet) och var hedrad som beskyddare för barn. I berättelsen som lever kvar än idag kommer han med ångbåt från Spanien. Han rider på en vit häst och har flera “Svarte Petter” som medhjälpare. För alla snälla barn har han presenter, pepparkakor, marzipan, choklad och mandariner med sig. Mandariner kallas här även för “oranga äpplen”.

På kvällen ställer barnen fram sin sko vid öppna spisen, sjunger Sinterklaas-sånger och lägger fram en morot till hästen och deras långa önskelister. På natten rider Sinterklaas på sin häst över husen och i varje skorsten kryper Zwarte Piet ner. Han lägger fram presenterna och godiset, och tar med sig moroten till hästen. På morgonen vaknar barnen på tok för tidigt och hittar sina presenter. Och även för alla de barn som vet att Sinterklaas inte finns på riktigt, så är det en av årets bästa dagar!

Jonna Jaakke


RSS 2.0