Brysselbloggen

Det går inte så bra för Belgien nu för tiden. Både den politiska och den kyrkliga världen har haft en omskakande helg.

Förra veckan lämnade den belgiska premiärminister in regeringens  avskedsansökan hos kungen, som godkände den på måndagskvällen.

Kan de olika partierna komma överens om en ny regering? Kan de komma överens om språkproblemen? Ingen tycker sig veta vad som ska hända.

Därmed blir det nyval, trots att tidpunkten inte är den bästa. Den 1 juli ska Belgien ta över som  EU:s ordförandeland.

Den katolska kyrkan hade också en väldigt svår helg. Biskopen i Brygge Roger Vangheluwe avgick efter att han erkänt sexuellt utnyttjande av en kusin i flera år. Efter denna nyhet kom det in över hundra  anklagelser om pedofili och sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan.

I Belgien är över 70 procent  av befolkningen döpta i katolska kyrkan, men enbart ca 15 procent går regelbundit till kyrkan. Även om kyrkorna inte drar så mycket folk på söndagar, så har kyrkan i sig kvar ganska stort inflytande i belgiska samhället.

Nästan två tredjedelar av alla barn och ungdomar går i en katolsk skola eller universitet, nästan hälften av alla sjukhus och ålderdomshem är katolska, och i Flandern är det största partiet det kristdemokratiska CD&V och det största fackförbundet det kristdemokratiska ACV.

 Belgiens framtid ligger i konungens och ärkebiskopens händer… Det låter väl tryggt?

 Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Gordon Brown kan få sitta kvar som premiärminister efter valet trots att Labour är på väg mot ett av sina sämsta valresultat någonsin.

I kvällens direktsända valdebatt kommer utrikespolitiken att stå högt på agendan. Mycket fokus kommer att ligga på Europafrågor, ett av de få områden där det finns betydande skilnader mellan partierna. Det är ett lysande tillfälle för Cameron och Brown att tvåla till Liberaldemokraterna som har det mest utpräglade EU-positiva programmet, något det inte finns särskilt stort stöd för i den brittiska opinionen. Gordon Brown kan på ett ganska tacksamt sätt inta en mittenposition. Han kan undvika delar av kritiken mot Europas inte allt för populära byråkrati och makthungrighet. Samtidigt som han också kan utmåla tories som mindre trovärdiga i ett europeiskt förändringsarbete, då de intagit en självvald isolation balnd Europas stora konservativa partier, för att istället alliera sig med små obskyra homofoba rörelser från Östeuropa.

Labours engagemang i europafrågor har avtagit sedan Tony Blair lämnade in handduken, han var tydligt engagerad i europeisk integration och slopade ensidigt 100 miljarder kr av Storbritanniens medlemsrabatt samtidigt som han välkomnade lissabonfördraget. Nu vill Labour bara pliktskyldigt införa euron, men inte än på ett bra tag och först efter en folkomröstning. Storbritannien och Labour har kämpat för att ha kvar många undantag från EU-regler och är allmänt svåra att få med på tåget när det gäller sociala rättigheter och minimiregler på arbetsmarknaden.

När det gäller miljöpolitiken driver däremot Labour en hårdare linje och kräver att EU ska sänka sina utsläpp av växthusgaser med 30% och arbeta för ett bindande internationellt klimatavtal. I Labours valmanifest finns det också tydliga krav på att fortsätta EU:s utvidgningsprocess, både mot Turkiet och Balkan. Partiet argumenterar också för ett införande av en europeisk krigsmakt, med starka band till NATO, som ska kunna sättas in i oroshärdar runt om i världen.

Gordon Brown kommer ha en ganska tacksam position i kvällens debatt där motståndarna har betydligt fler demoner att kämpa med. Inte minst David Cameron, som kommer att balansera mellan att inte framstå som utrikespolitiskt isolerad, samtidigt som han måste hålla EU-skeptiska konservativa välare borta från att rösta på UKIP (United Kingdom Independence Party) vilket är extra farligt i systemet med enamnsvalkretsar. Lyckas han inte med detta kan Gordon Brown se fram emot att få sitta kvar som premiärminister, antingen enasm eller i koalition men Liberaldemokraterna. Det är faktiskt så att trots Labours kräftgång i opinionen och att de nu är tredje största parti så har de, tack vara det brittiska valsystemet, en rimlig chans att få flest platser i parlamentet.

Debatten sänds på Sky news.


(Bilden är gjord av Labour och poängterar Torys ovilja att göra upp med sin 80-talsnostalgi)

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

(Även publicerad på europaportalen.se)

Den politiska kartan i Storbritannien håller på att ritas om. Det är inte längre två partier som gör upp om regeringsmakten. Det skrivs nu mycket om uppstickaren Liberaldemokraterna vars partiledare, Nick Clegg, tagit alla med storm efter den första direktsända partiledardebatten i Storbritanniens historia. Partiet som bildades av en utbrytargrupp ur Labour och ett litet liberalt parti under 80-talet har länge fört en undanskymd och skyddad tillvaro i brittisk politik. Under denna valrörelse verkar de ha blommat ut och i vissa opinionsundersökningar är de det största partiet.

Liberaldemokraterna är något så ovanligt som starkt EU-positivt brittiskt parti. De har länge, i motvind, krävt att landet ska skrota pundet för att istället ansluta sig till Euron. Detta har inte varit den fråga som nu gjort dem populära och de har löst problemet med opinionens missnöje genom att utlova en folkomröstning i frågan. De har också i valmanifestet varit noga med att poängtera att det för tillfället inte är något bra idé att gå med i det europeiska valutasamarbetet.

I finanskrisens spår vill Liberaldemokraterna på europeisk nivå genomföra reformer för ökad tillsyn och reglering av den europeiska finanssektorn. Målen är att stabilisera finansmarknaderna genom att sätta stopp för samhällsfarligt risktagande och att öka tillgången på kapital för småföretag och vanliga medborgare. Några av de föreslagna medlen för att nå dessa mål är att splittra upp de största bankerna och skapa flera banker med lokal förankring.

Liberaldemokraterna har en förhållandevis grön framtoning, de poängterar att de vill använda engagemanget i EU till att motverka klimatförändringarna. Partiet vill att Europa antar hårda miljömål och vill minska utsläppen av växthusgaser med 30% fram till 2020. De vill även använda EU:s politiska inflytande till att förändra FN, IMF och WTO till institutioner som sätter miljömål högre upp på dagordningen.

I de senaste opinionsundersökningarna ligger Liberaldemokraterna på runt 30% av väljarstödet, vilket även Tory och Labour gör. Det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar brukar missgynna Liberaldemokraterna, som även om de lyckas hålla sig kvar på sina historiskt höga oppinionssiffror kan få betydligt färre parlamentariker än de andra. Om det blir aktuellt har de sagt sig föredra en koalitionsregering med Labour framför de konservativa. Denna situation utnytjas av tories som pekar på att en röst på Liberaldemokraterna kan leda till en Lib-Lab koalition med Gordon Brown som trolig premiärminister.

På torsdag kväll är det åter dags för direktsänd debatt och Nick Clegg kan räkna med att de andra deltagarna ägnar honom större uppmärksamhet än tidigare. Det ska bli intressant att se hur Liberaldemokraterna nu hanterar det smutsiga politiska spelet på nivåer de aldrig förr befunnit sig. De kan inte längre räkna med att bli behandlade lika välvilligt och okritiskt som tidigare.




Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

(Artikeln är även publicerad på europaportalen.se)

I skuggan av den akuta ekonomiska krisen, särskilt situationen i Grekland, planerar EU för framtiden. Det kanske inte märks så mycket. Men ett program för hur den europeiska unionen ska utvecklas under det kommande årtiondet ska antas i juni.  Den har döpts till EU 2020-strategin och om den bara förverkligas kommer mycket att bli bättre för oss medborgare i unionen. Se bara:

Fler ska arbeta. Målet är att sysselsättningsgraden ska öka från 69 till 75 procent.

Vi ska satsa mer på forskning och utveckling. Minst 3 procent av bruttonationalprodukten ska gå till sådana investeringar.

Klimathotet ska avvärjas. Utsläppen av växthusgaser ska minska med 20 procent, andelen förnybara energikällor öka med 20 procent liksom energieffektiviteten. Om andra höjer ambitionerna, ökar EU sina.

Fler ska ha högre utbildning – 40 procent mot dagens 31. Färre elever ska sluta skolan i förtid.

Fattigdomen ska minska. 20 miljoner EU-medborgare ska lyftas ur fattigdomen.

De här målen, man är inte överens om alla ännu, sammanfattas i slagorden smart tillväxt, hållbar tillväxt samt tillväxt för alla.

Under dessa rubriken ska EU och medlemsländerna tillsammans genomföra en rad projekt för att nå de gemensamma målen.

Under begreppet smart tillväxt hamnar forskning och innovation, utbildningen och den digitala agendan med bredband för alla. Under orden hållbar tillväxt finns initiativ för en vi både ska använda mindre energiresurser och få högre tillväxt. Dessutom ska vi ha en stark , hållbar och konkurrenskraftig industri. Tillväxt för alla handlar om en modern arbetsmarknad och kompetensutveckling, samt en bred kamp mot fattigdom.

Inget fel på ambitionerna, således.  Men hur ska det gå till?

Föregångaren till EU 2020 är Lissabonstrategin. Det antogs år 2000 och innehöll också djärva mål – som att Europa 2010 skulle bli den mest konkurrenskraftiga regionen i världen. Så blev det ju inte, och även många andra vackra drömmar gick i kras.

Att Lissabonstrategin missslyckades skyller man på medlemsländerna. De gjorde inte vad de lovade när de satt vid sammanträdesborden i Bryssel. Sant är också att de senaste krisen raderade ut många av framstegen.

Frågan är ändå om det blir så mycket bättre nu. Medlemsländerna är sig själva närmast. Och samtidigt med att den ambitiösa framtidsagendan ska genomföras, ska länderna försöka komma i ekonomisk balans. Senast 2013 ska medlemsländerna ha pressat ner sina budgetunderskott till under 3 procent – mer än en halvering.  Tror någon att det kommer att ske utan kännbara nedskärningar?

Hårda tider väntar således. Samtidigt går 23 miljoner människor arbetslösa. Europa åldras – antalet människor över 60 år ökar dubbelt så mycket som tidigare. Arbetsmarknaden trasas sönder av otrygga anställningsformer, som somliga gillande kallar flexibilitet.

Detta talar inte emot behovet av en långsiktigstrategi som EU 2020 – tvärtom.  Men att det är så tyst om den långsiktiga politiken, men sådant buller om den akuta krisbekämpningen är illavarslande. Mäktar EU – eller rättare dagens generation av politiker – med båda saker?

Tommy Svensson

Chef för LO/TCO/Saco:s Brysselkontor

Det är val i Storbritannien den 6 maj och det verkar som att Tories kommer att stå som vinnare. Även om det kommer rapporter om att Labour närmar sig i oppinionsundersönkningar tror jag det är få som är redo att satsa någon större summa på något annat än en seger för David Camerons konservativa parti. Detta parti har rört upp känslor i Bryssel under en längre tid och har haft en tradition av att konsekvent hävda det nationella självbestämmandet mot EU:s institutioner. Som ett starkt EU-kritiskt parti har man brutit sig ur den konservativa EPP-gruppen och bildat en egen marginaliserad grupp. Dessutom har man hela tiden bedrivit en högljudd kampanj mot Lissabonfördraget och lovat folkomröstning i frågan. förhållningssättet till EU har rört sig från allt mellan en ganska sund kritik mot politisk toppstyrning till en påfallande nationalistisk romantisering av det gamla brittiska imperiets förträfflighet.

Den 13 april presenterades partiets 130 sidor långa valmanifest. I avsnitter som behandlar Europa (1,5 sida) säger man sig i första meningen vilja vara en positiv och konstruktiv samarbetspartner men att det i framtiden inte kommer att lämnas över någon mer makt till Europa. Det utlovas en stopplagstiftning som syftar till att tvinga framtida regeringar att hålla folkomröstningar innan de ratificerar fördrag som ger mer makt till EU. Vidare utlovas det att partiet aldrig kommer att tillåta ett brittiskt deltagande i ett federalt Europa och inte heller något införande av euron som valuta. Det slås högtravande fast att ratifiseringen av Lissabonfördraget var ett skamfullt förräderi [betrayal] mot landets demokratiska traditioner. Det utlovas ingen folkomröstning om varken fördraget eller EU som sådant, vilket man tidigare öppnat upp för. Det utlovas däremot en ”United Kingdom Sovereignty Bill” som ska garantera att den yttersta makten över landet ligger hos parlamentet i London. Vad det i praktiken innebär kan man fråga sig men retoriken riktas mot de gummiparagrafer som infördes med Lissabonfördraget och som möjliggör maktöverlämning till EU utan fördragsändringar. Värt att notera är att Toreis välkomnar ett turkiskt medlemskap i EU, då varje utvidgning antagligen försvårar integrationsprocessen.

Som jag nämnt tidigare finns det en tradition av kritik mot EU:s avlägsenhet och byråkratiska maktstruktur som gör det är svårt för medborgarna ätt göra sig hörda. I linje med det föreslås det också omfattande reformer av Storbritanniens politiska system. Man vill minska antalet parlamentsledamöter, sänka ministerlönerna och öka antalet folkomröstningar. Detta gör man för att föra ner makten till medborgaren. En ganska radikal reform som också föreslås är att det ska vara möjligt för en valkrets att återkalla förtroendet för en vald parlamentariker. Det ska även bli möjligt att välja högre tjänstemän efter en amerikansk modell.

I Bryssel håller man nu andan inför det brittiska valet och hoppas på en kompromissvillig framtida regering. Försök att närma sig tories har gjorts av EPP-gruppen där många av europas maktbärande koservativa partier representeras. Gruppens generalsekreterare Antonio López-Istúriz försökte få med britterna med motiveringen att de behövdes för att kunna trycka ner Tysklands ambitioner. Detta utspel föll inte i god jord hos Tories och antagligen heller hos CDU.

För mer information:

http://www.conservatives.com/Policy/Manifesto.aspx

http://euobserver.com/9/29853

http://blogs.telegraph.co.uk/news/danielhannan/100034142/the-economist-epp-secretary-general-should-find-another-line-of-work/

Henrik Månsson

Praktikant på Brysselkontoret

(Artikeln är även publicerad på Europaportalen.se)

Ett problem som har funnits i över femtio år, är inte så lätt löst. 1963 fastställdes språkgränsen mellan de nederländsk talande Flamländare och de franktalande Valloner i Belgien. Språkgränsen gjorde slut på det gamla systemet av “språkräkning” som var enkelt att manipulera.

Men valkretsen Brussel-Halle-Vilvoorde BHV (som går over språkgränsen) var ett undantagsfall, och det har alltid lett till problem. Flera regeringar har fallit i på grund av språk/regionproblemen.

Belgien är en union av nederländsk och fransktalande, och båda språkgemenskaper måste leva tillsammans. BHV är ett sinnebild för svårigheterna som det medför, men problemet är inte olöslig. Men lösningen måste ge fötroende och respekteras i varje delstat.

När Yves Leterme i slutet av förra året blev Belgiens 65:e premiärminister efter att Herman Van Rompuy blev Europa’s första president , lade kung Albert II inte  ansvaret för de “kommunautära” problemen hos Leterme. Kungen bad i stället fd premiärministern Jean-Luc Dehaene att försöka lösa det. Jean-Luc, eller rörmokare som han även kallas, fick alltså ett kungligt uppdrag, drog tillbaka sig i all stillhet och förklarade att han skulle komma med en lösning till påsklovets sista dag – söndag 18 april…

Och nu är vi nästan där, och ingen politiker säger något. En stor stillhet råder. Kanske är det lugnet före stormen ?

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Den ekonomiska krisen har blottlagt brister i det finansiella systemet. Banker och andra finansiella institutioner har haft fria händer att bete sig hur de velat.  Spekulationsbubblor har drivits upp av bristande ansvarstagande och den fria marknadens dynamik. När nu allt faller samman har världens stater tvingats rädda de ansvariga undan kollaps, utan att ställa dem till svars. Så kan det inte fortsätta. Nu har det startats en europeisk kampanj för hårdare krav på finansvärlden. Bakom projektet står det europeiska socialdemokratiska partiet (PES) och fackföreningsrörelsen. Det har utlysts en europeisk aktionsdag för att bättre nå ut med budskapet. Den 24 april kommer det att ske samordnade aktioner över hela Europa för att sätta press på makthavarna.

Den grundläggande idén är att det behövs hårdare regler för att komma åt roten till den finansiella krisen. Social rättvisa och långsiktig hållbarhet måste prioriteras högre än kortsiktiga bankvinster och bonusar åt direktörerna. Girighet och ansvarslöshet ska inte längre få styra en så viktig sektor som ekonomins behov av tillförlitliga lån. En av kampanjens målsättningar om en mycket liten skatt på finansiella transaktioner diskuteras redan i europaparlamentet och kommissionen. Denna skatt påminner mycket om tankarna bakom ”Tobin-skatten” som var ett försök att införa en internationell skatt på finanstransaktioner. Den bedömdes länge vara för utopisk och omöjlig att genomföra. Den finansiella krisen har ritat om kartan för vad som är politiskt möjligt. Både parlamentet och den nu uppstartade kampanjen hoppas på att ett europeiskt initiativ i frågan kan göra det möjligt att införa skatten även på global nivå.

Tanken är att denna skatt som nu diskuteras i EU ska riktas mot de typer av transaktioner som inte gynnar den reella ekonomin. Skatten ska också ge en finansiell bas åt det monetära samarbetet. Krisen i Grekland tolkas av många som ett bevis på att man inte kan ha en gemensam valuta utan att också ha en gemensam finanspolitik. Det är inte populärt bland medlemsstaterna att lämna ifrån sig redan existerande skatteintäkter till det europeiska samarbetet. Genom att införa en ny typ av skatt kan EU bygga upp en egen finansiell bas utan att störa medlemsstaterna allt för mycket. Skatten slår dessutom mot de nu så impopulära bankerna och kommer antagligen inte heller att möta något folkligt motstånd i medlemsstaterna.


För mer information om kampanjen:

http://www.youtube.com/watch?v=XbExWw0kt7c&feature=player_embedded#

http://www.pes.org/en/blogs/pes-blog/uk-campaign-robin-hood-tax

http://europeansforfinancialreform.org/en

http://www.youtube.com/watch?v=ZzZIRMXcxRc&feature=player_embedded


Henrik Månsson
praktikant på Brysselkontoret