Brysselbloggen

Det blåser upp till storm i EU. Det är inte första gången. Men nu är det det prestigefyllda europrojektet som måste räddas. Inte bara det. Viktiga toppmöten under mars månad kan avgöra hela EU:s framtid.

Den ekonomiska krisen har skakat om EU och skadat euron. Den har framför allt ökat arbetslösheten och skapat social oro. Frågan är hur EU ska ta sig ur krisen och förhindra att liknande kollapser händer i fortsättningen – och till vilket pris.

Risken med de recept som hittills lagts fram att EU går ur askan i elden, både politiskt och ekonomiskt.

Klart är att de politiska maktförhållandena har förskjutits. Det ekonomisk ledande Tyskland har tydlgare än någonsin tagit på sig en politisk ledarroll. Tidigare nöjde sig tyskarna med att betala. Nu vill de bestämma.

Kommissionen och framför allt dess ordförande José Manuel Barroso är sidsteppad. Den så kallade EU-presidenten Herman Van Rompuy har reducerats till springpojke åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Som vanligt uppträder Tyskland i tandem med Frankrike. Men den franske presidenten Nicolas Sarkozy får nöja sig med några köttben. I övrigt gäller att från och med nu ska euroländerna föra samma politik som Tyskland. Annars blir det inga pengar, i värsta fall böter.

Det kan låta förnuftigt. Tysklands ekonomi går bra just nu. Produktivitetsgapet till de skuldtyngda länderna i framför allt södra Europa ökar. Det frestar hårt på sammanhållningen och solidariteten inom unionen.

Problemet är att dn tyska politiken med relativt låg minimilön, låga löneökningar och en export som gynnas av den svaga euron inte nödvändigtvis passar alla. Hårda nedskärningar och sänkta löner drar ner efterfrågan och ökar arbetslösheten ytterligare. Dessutom leder det till social oro. Löntagarna får betala för den kris som skapades av banker, finansbolag och ibland av ansvarslösa eller svaga regeringar. Inte konstigt att de ilsknar till.

En rad förslag den senaste tiden siktar in sig på den ”stela arbetsmarknaden”. I realiteten riktar de udden mot löntagarna. Ingånga avtal ska rivas upp, arbetsrätt och anställningsformer ska göras mer "flexibla" och lönerna ska hållas nere.

Det gäller både förslagen om ekonomisk styrning som nu behandlas i Europaparlamentet och den lösa idé om en ”konkurrenspakt” för euroländerna som Tyskland och Frankrike lagt fram. Båda sakerna ska diskuteras vid särskilda toppmöten i mars. De första är konkreta lagförslag inom EU:s ram. Det andra handlar om en mellanstatlig pakt som i och för sig inte för över makt till EU, men som utan tvivel får en starkt styrande effekt på alla medlemsländers politik.

Mot denna politik protesterar förstås den europeiska fackföreningsrörelsen. "Det är som ett framrusande tåg och vi måste stoppa det", säger Europafackets generalsekreterare John Monks.
Det är också en klockren strid mellan höger och vänster i Europa. I en debattartikel nyligen skrev de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att ” hela detta generalangrepp på fack och löntagare i Europa bygger på en skev syn på eurokrisen och arbetsmarknaden” och de ”kommer att göra allt för att skydda lönebildningen och löntagarna”.

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken)