Brysselbloggen

Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt ett stort nummer av att han uppnått en viktig framgång för jämställdheten och kvinnors sysselsättning. I ställer för att 75 procent av den arbetsföra befolkningen ska ha jobb fick man igenom fomuleringen 75 procent av kvinnor och män. Alltså samma mål för kvinnor som för män, enligt regeringsföreträdare.

Om det var sant, vore det ett stort åtagande. För att nå ett så högt sysselsättningsmål för kvinnor inom tio år krävs omfattande utbyggnad av den offentliga sektorn, av barnomsorg med mera. Man kan gott kalla det en jämställdhetsrevolution. För de svenska facken vore det ett välkommet beslut. Det är precis vad man önskade  av regeringen och EU inför mötet.

Märkligt då att ingen annan här i Bryssel, vare sig tidningar eller webbsidor, uppfattat detta. Ingenstans stod ett ord om denna svenska framgång Men många svenska medier rapporterat att Sverige fått igenom ett nytt jobbmål för kvinnor. En stor framgång för jämställdheten och för den svenska regeringen.

Bara vårt nyhetsbrev Fackligt.eu och Europaportalen rapporterade korrekt – det vill säga det rörde sig bara om en språklig förändring. I sak hade ingenting hänt. Målet om 75 procent i sysselsättning gäller fortfarande ett genomsnitt av befolkning, alltså i praktiken ett högre mål för män och ett lägre för kvinnor.

Men kunde verkligen regeringen bluffa eller mörka sanningen i en så viktig fråga? Jag tog reda på hur andra EU-företrädare beskrev beslutet.

Jag fann att såväl  ordförandelandets premiärminister José Louis Zapatero som Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy gjorde en helt annan tolkning än Sverige. Båda borde veta, särskilt Van Rompuy. Han ledde ju mötet. I hans uttalande efter toppmötet skriver han att målet om 75 procent fortfarande gäller för den arbetande befolkningen, dvs ett genomsnitt.

Trots dessa fakta fortsatte regeringsföreträdare vid mina kontakter att hävda ska gälla för både män och kvinnor.

Så i går eftermiddag kröp statsministern till korset. Inför EU-nämnden tvingades han erkänna att man även i fortsättningen kommer att beräkna sysselsättningsgraden som ett genomsnitt i den nya tillväxtstrategin EU2020 - och inte samma mål för både kvinnor och män. Men han tyckte det var bra att en diskussion kommit igång.

Jag är övertygad om att regeringens diplomater och förhandlare agerat med de bästa avsikter. Uppenbarligen trodde de att den formuleringen man fick in i slutsatserna innebar en förändring, ett nytt djärvt mål för kvinnors sysselsättning i EU. De har säkert förberett mötet på bästa sätt.

Men på toppmötet var det statsministern ensam som satt vid förhandlingsbordet. Han måste ha varit medveten om att de andra kollegorna inte gjorde samma tolkning som han. Varför dröjde det till tisdagens möte i EU-nämnden tills sanningen kom fram, en sanning som inte hans egna tjänstemän här i Bryssel kände till?

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad på Europaportalen.se)

.

Bryssel tisdag,
Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt ett stort nummer av att han fått igenom ett nytt sysselsättningsmål för kvinnor. I ställer för att 75 procent av den arbetsföra befolkningen ska ha jobb fick man igenom fomuleringen 75 procent av kvinnor och män. En stor svensk framgång och ett viktigt steg för jämställdheten, sade den svenske statsministern stolt.
Medierna hakade på, men bara i Sverige. Vår rutinerade nyhetsreporter Lennart Anebäck anade att det egentligen inte var någon förändring. Man bara slog fast att befolkningen består av kvinnor och män.
Jag tvivlade på att regeringen verkligen bluffade om en så viktig fråga, men fortsatte gräva i saken. Jag fann att ordförandelandets premiärminister Zapatero gjorde samma tolkning som Anebäck (och för övrigt även Europaportalen).
Jag kontaktade den svenska EU-representationen som trots detta hävdade att den svenska tolkningen var korrekt - dvs målet om 75 procent i sysselsättningsgrad ska gälla för både män och kvinnor.
Om det var sant, vore det onekligen ett stort åtagande. Märkligt då att ingen annan här i Bryssel, vare sig tidningar eller webbsidor, uppfattat detta. Ingenstans stod ett ord om denna svenska framgång. Det var något som inte stämde.
Jag letade upp Europeiska rådets ordförande Van Rompuys uttalande efter mötet - han borde ju veta, han ledde ju mötet. Även han talade om 75 procent av befolkningen - dvs ingen skillnad mot tidigare.
Så i eftermiddags kröp statsministern till korset. Inför EU-nämnden tvingades han på en direkt fråga erkänna att man även i fortsättningen kommer att beräkna sysselsättningsgraden som ett genomsnitt - och inte samma mål för kvinnor och män.
Men en effekt har man nått - många svenska medier har snällt rapporterat att Sverige slagits hårt för jämställdheten i EU och fått igenom ett nytt jobbmål - trots att ingenting i praktiken förändrats.
Tur att det ännu finns några erfarna och kritiska journalister kvar i Bryssel.
Tommy Svensson

Bryssel måndag,
Vissa kallar förra veckans EU-toppmöte för historiskt. Det var då Euroländernas stats- och regeringschefer fattade beslut om att utgöra en ekonomisk regering för unionen. Eller gjorde de det?
Beslutet beskrivs olika i olika länder. Inte bara det, eurogruppens uttalande skiljer sig åt i den franska och i den engelska version.
I den franska texten sägs att EU nu ska ha en "ekonomisk regering" (gouvernement) medan det i den engelska talas om det vagare ekonomisk styrning (governance).
Fransmännen uppfattar beslutat som att de 16 länderna i eurogruppen nu har eller utgör en "ekonomisk regering".
Tysklands förbundskansler Angela Merkel stöder i och för sig den franska tolkning om ekonomisk regering ("Wirtscaftsregierung"), men vill att denna i så fall ska gälla hela EU.
Så framtidens historiker får väl avgöra om EU har tagit ännu ett historiskt steg eller inte.

Tommy Svensson

Så här står det i utalandet från euroländernas möte i den engelska och i den franska versionen:

We consider that the European Council must improve the economic governance of the European Union and we propose to increase its role in economic coordination and the definition of the European Union growth strategy.

Nous considérons que le Conseil européen doit renforcer le gouvernement économique de l'Union européenne et nous proposons de renforcer son rôle dans la coordination macroéconomique et la définition d'une stratégie de croissance européenne.

Källa: Agence Europe

EU:s ledare har i dagarna enats om ett ekonomiskt skyddsnät för Grekland. Landet har ännu inte uttryckligen bett om någon hjälp, men problemen hopar sig inför en nära förestående återbetalning på gamla lån. Spekulationerna har gjort gällande att Grekland inte har pengar nog att klara av det åtagandet, vilket drivit upp kostnaderna för nya lån. Nu har euroländerna enats om att garantera en sista utväg för Grekland. Denna utväg består av en möjlighet att få tillgång till billiga lån i tillräckligt stor omfattning för att landet ska kunna rädda sin likviditet (enligt Al-Jazeera rör det sig om 20-22 miljarder euro). Detta skyddsnät ska dämpa spekulationsivern och på det viset få ner räntan för Grekland. De lägre räntorna ska göra det möjligt för grekerna att låna den normala vägen och inte behöva röra de garanterade pengarna. Så är det i alla fall tänkt.

 

Euroområdets länder ska gemensamt stå för två tredjedelar av den samlade ekonomiska tryggheten, resten finansieras av IMF. Det är en kompromiss mellan Tyskland och Frankrike som har haft olika utgångspunkter inför uppgörelsen. Frankrike ville tillsammans med många andra inte ge bort makt över euron åt Washingtonbaserade IMF, samtidigt som Tyskland tröttnat på att alltid i slutändan få betala för andra länders slapphet. Nu verkar dock samarbetet mellan Frankrike och Tyskland, som alltid varit motorn i den europeiska integrationen åter fått ny fart. De båda länderna har ensamma gjort upp om uppgörelsen och resterande euroländer har bjudits in först i efterhand för att  enbart skriva under avtalet.

 

Upplägget är ganska komplicerat och pengarna tillhandahålls av de enskilda staterna genom ett bilateralt samarbete mellan eurogruppens länder. Finansieringen sker utanför ramarna för EU-projektet och är ett exempel på mellanstatlig ekonomisk samordning. Samtidigt ligger initiativrätten till användandet av pengarna hos kommissionen och centralbanken i Frankfurt. För att få med Tyskland på tåget har varje land utlovats vetorätt mot igångsättandet av planen. Det är trots allt Tyskland som kommer att stå för den största delen av tryggheten då det enligt avtalet är den ekonomiska makten i ECB som avgör vad varje enskilt land ska betala. Att Europeiska rådet också får större inflytande över den eropeiska ekonomin är ett sätt att balansera inflytandet från IMF samtidigt som man för upp de mellanstatliga garantierna på en gemensam europeisk nivå.

 

För att det inrättade skyddsnätet inte ska uppmuntra andra euroländer att bryta mot stabilitetspakten och släppa på budgetdisciplinen diskuteras nu en djupare integration av Europas ekonomier. De som i framtiden bryter mot de gemensamma reglerna kan få stå ut med sanktioner. Sakozy har bland annat öppnat för tanken att beröva olydiga länder deras rösträtt i ministerrådet. Merkel har öppnat upp för möjligheten att helt enkelt slänga ut oönskade stater ur eurosamarbetet om de vid upprepade tillfällen brister i budgetdisciplinen.

 

Uppgörelsen har även demonstrerat en förskjutning av inflytande inom EU. Kommissionen har fått spela andrafiol samtidigt som Herman Van Rompuy i bakgrunden tagit plats vid förhandlingsbordet. Det verkar som att han lyckats balansera olika intressen och underlättat arbetet för att nå en hållbar kompromiss. Han må ha karisma som en våt trasa men att underskatta honom som statsman kan vara ödesdigert. Uppgörelsen visar också på att Europas ledare fortfarande kan samarbeta under svåra påfrestningar men att därför tro att det värsta nu är över kan visa sig övermodigt.

 

 

 

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Europeiska rådets president Van Rompuy bjuder i veckan in EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte i Bryssel. På dagordningen står i huvudsak två frågor, EU:s nya långsiktiga strategi (EU-2020) och lärdomarna från klimattoppmötet i Köpenhamn. Mötet ska arbeta för att slå fast ramverket för EU-2020 strategin och därmed den inriktning som unionen ska ha de närmste tio åren och även besluta om vilken roll kommissionen ska ha i arbetet. I förslaget om EU-2020 strategin visas kommissionens vision om en strategi för en social marknadsekonomi med fokus på tre områden. 1. Tillväxt som är baserad på kunskap och innovation. 2. Hållbar tillväxt med en mer resurseffektiv, grönare och konkurrenskraftig ekonomi. 3. Inkluderande tillväxt genom att främja hög sysselsättning och social och territorial sammanhållning.

När det gäller utvärderingen av klimattoppmötet i Köpenhamn ska det bli intressant att se analysen och den väntade självkritiken. EU hade inför klimattoppmötet förhållandevis långtgående krav på minskning av växthusgaser och ville inta en ledande roll i världen genom att ha ”radikala” miljömål. Resultatet blev det motsatta och EU:s representanter fick inte ens vara med när de viktigast förhandlingarna tog vid mellan USA och Kina. Det var inte bra för europasamarbetets självförtroende och ambitioner att göra EU till en samlande världsaktör med gott miljösamvete. Man står nu inför ett vägval att antingen sänka sina miljökrav för att få vara med i diskussionerna med de stora aktörerna eller att hålla fast vid sin miljöprofil och kanske riskera sitt eftertraktade inflytande.

Det finns dock en risk för att frågan om Grekland överskuggar de tänkta dagordningspunkterna. Flera europeiska ledare har varit ute och profilerat sig i media inför toppmötet. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har bland annat sagt att det ska finnas möjligheter att utesluta länder, som vid upprepade tillfällen missköter sig, ur eurosamarbetet. Hon har fört en hårdnande retorik mot Grekland för att delvis lugna egna väljare i Tyskland, som börjat tröttna på att vara det land, som i slutändan alltid får betala för bristerna i andra EU-länder. Olika röster har också höjts för att trots allt släppa in IMF i arbetet med att sanera Greklands statsfinanser något som bara för någon vecka sedan ansågs som otänkbart. Det är politiskt känsliga frågor att ena EU:s ledare bakom och det kommer att ställa höga krav på Van Rompuys kända kompromissförmåga under veckan som kommer.



Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Jag vaknade upp till en helat vanlig dag i den europeiska maktens politiska centrum (Bryssel). Ekonomisk kris och infekterade avtalsrörelser kändes som avlägsna problem. Jag skulle för fösta gången göra ett besök hos Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, för att där följa arbetet och diskussionen i plena, Det skulle bli en nyttig upplevelse och jag fick möjlighet att följa med en rutinerad gentleman från SACO som arbetat i kommittén under flera mandatperioder. Efter att vi gått igenom omfattande säkerhetskontroller i Carlemagnebyggnaden skulle jag försöka få en åhörarplats inne i plenisalen. Där tog det stopp direkt, det var ytterligare en säkerhetskontroll och jag hade, enligt barska uniformerade herrar inte längre de rätta dokumenten för att befinna mig i lokalen. Vi delade på oss, Ernst-Erik som SACO:s representant heter var tvungen att ta sig in och delta i det redan påbörjade arbetet.  Jag fick försöka hitta någon möjlighet att följa arbetet på avstånd.  Trovärdiga upplysningar sade att jag kunde följa mötet på TV-skärmar i en byggnad som låg ett par kvarter bort. Sagt och gjort gav jag mig iväg för att finna lyckan någon annanstans. Till min inte allt för stora förvåning stötte jag på patrull direkt när jag äntligen hittat fram. Det var åter dags för säkerhetskontroll och jag fick förklara vad jag gjorde och varför jag var där, samtidigt som de noga studerade både pass och passerkort. Efter att par korta telefonsamtal och sura blickar blev jag åter utkastad. Mina tankar om europeisk ”effektivitet” och kafkabyråkrati var inte längre så artiga och välartikulerade som man annars kunde önska sig. När jag åter fann mig själv stående ute på gatan kände jag mig som en allmänt oönskad och liten EU-medborgare. Denna känsla varade som tur var inte länge, en annan aktivitet lockade som möjlig ersättning till EESK.

 

Europaparlamentet var inte långt borta och där visste jag att Sysselsättningsutskottet snart skulle ha möte, de kanske kan underhålla en facklig praktikants nyfikenhet, tänkte jag. Efter några smärre problem i dagens fjärde säkerhetskontroll kom jag trots allt in i parlamentsbyggnaden. Väl inne upptäckte jag att jag varken hade handlingar eller någon aning om var utskottsmötet skulle hållas och självsäkerheten började åter krympa ihop en aning. Parlamentsbyggnaden består av en rad olika sammanlänkade hus som alla är olika höga och utrustade med ett skyltningssystem som snarare försvårar än underlättar för nykomlingar. Av mer eller mindre en slump hittade jag rätt vid första försöket och var glad när jag smög mig in i lokalen. Det var dock inte riktigt som det brukade, lokalen var smockfull och alla sittplatser upptagna. Att sitta på golvet och lyssna på inlägg på italienska, polska och knagglig engelska var inte ens lönt när man inte hade tillgång till hörlurar med översättning. Efter att smugit ut samma väg som jag kom in, såg jag ganska snart en TV-skärm där det gjordes reklam för LIBE-utskottets möte. Det utskottet hade jag följt några dagar tidigare och det framstod nu som ett attraktivt komplement till en annars inte helt lyckad dag. Efter att ha åkt upp och ned för några rulltrappor och vänt inne i ett kafé som helt plötsligt dök upp i slutet av en korridor hittade jag äntligen rätt lokal. Jag hittade en sittplats och började lyssna på mötet. Det var dagordningens sista punkt som avhandlades och alla reste sig upp och gick ut efter fem minuter. Så mycket för den ansträngningen.

 

Ska man se det hela positivt så har jag haft en lagom dust med byråkratins snårskog i Bryssel. Dagen slutade ändå ganska lyckligt då jag fick en fika i parlamentet och en kram när jag kom hem till lägenheten.

 

 

 

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Parlamentet röstade med stor majoritet (536 mot 80)för införandet av en skatt på finansiella transaktioner i Europa. Resolutionen uppmanar kommissionen att ta fram en plan för skattens utformning och genomförande. Tanken är att det framförallt ska vara kortsiktiga spekulativa transaktioner som ska beskattas. Skatten ska inte få lov att slå mot seriösa inversteringar i den reella ekonomin och ska inte få leda till kapitalflykt. Målet är att skatten senare även införs på global nivå för att förhindra att bankerna spelat ut länder och kontinenter mot varandra.

 

Om skatten införs lyckas parlamentet slå flera flugor i en och samma smäll. Det skapas en egen skattebas för EU:s institutioner. EU får möjlighet att balansera valutasamarbetet med denna nya finanspolitisk bas. Det skulle underlätta hanteringen av kriser som påminner om den i Grekland. Den nya skatten lär inte stöta på några större protester ute i medelmsländerna då den slår mot de nu så impopulära bankerna. Det är en möjlighet för EU att vinna politisk sympati genom att slå mynt av den folkliga vrede som nu finns mot finansvärlden. Merkel och Sarkozy kommer inte heller ligga sömnlösa om nätterna eftersom förslaget framförallt slår mot Storbritannien; den största finansmarknaden i EU finns i London. Det sista argumentet bör ses som den huvudsakliga anledningen till att förslaget i parlamentet enbart motarbetades av ECR-gruppen som styrs av Tories.

 

Nedan följer ett ganska intressant klipp som argumenterar för en motsvarande skatt.

http://www.youtube.com/watch?v=ZzZIRMXcxRc&feature=player_embedded#

Mer om parlamentets beslut finns här: http://www.euractiv.com/en/financial-services/eu-parliament-pushes-bank-tax-news-327049 
 

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Bryssel tisdag
Den europeiska fackföreningsrörelsen ställer upp för sina grekiska kollegor. Talare efter talare här på Europafackets representantskap förklarar sin solidaritet. Naturligtvis riktas ilskan mest mot de finansiella spekulanter som spelat en viktig roll i det grekiska dramat. Många menar också att EU-kommissionen borde ha ingripit tidigare. Även den tidigare konservativa grekiska regeringen får hård kritik.
Sture Nordh, TCO:s ordförande, stöder deklarationen men påpekar att man inte på ett svepande sätt får anklaga alla vanliga anställda inom bank- och finansväsendet, de egna medlemmarna.
Att den ekonomiska krisen nu också blivit en svår arbetslöshet är tydligt från alla inlägg av fackliga företrädare från hela Europa. I land efter land planeras generalstrejker. Det mullrar bland Europas fack.
Tommy Svensson

På Folkets hus i Köpenhamn togs det 1910, på initiativ av Klara Zetkin, beslut att införa en internationell kampdag för kvinnors rättigheter. Då var rösträtten det främsta kravet och styrkan i rörelsen var tidvis mycket stor då land efter land gick kravet till mötes ibland under hot om direkt revolution. Firandet låg sedan under en lång tid ganska stilla och det var först med vänstervågen på 60- och 70-talet som nya generationer feministister tog sig ut på gator och torg för att protestera mot rådande orättvisor. Då stod löneskillnader och cementerande könsroller högt upp på dagordningen.

Det är förvånansvärt mycket kvar att göra i jämställdhetsarbetet och även fackföreningsrörelsen måste vara självkritisk. Europafacket har tagit fram en rapport som visar att andelen kvinnor i toppställning inom Europas fackföreningar enbart är 7 procent medan däremot andelen av den samlade medlemsskaran är 40 procent. Det är väldigt dåliga siffror som visar på att det både saknas representation inom ledningen och att många på arbetsmarknaden står utanför den trygghet som facklig tillhörighet innebär.

Arbetsdelningen tydliggör skillnaderna mellan kvinnor och män på ett uppenbart sätt. Där blir den strukturella snedfördelningen av makt tydlig och det är ett område där fackföreningsrörelsen kan spela en viktig roll. Löneskillnader mellan kvinnor och män är fortfarande ett stort problem och det hotar kvinnors möjlighet till ekonomisk självständighet och oberoendet från män i omgivningen.

I den kommande avtalsrörelsen finns det tydliga krav på jämställda löner inom LO. Vi får hoppas att jämställdhetspott och låglönesatsning kan bidra med en liten del i den svenska jämställdhetsrörelsens kamp. Den internationella kvinnodagen sätter in arbetet i ett internationell perspektiv. Kampen för att avskaffa den genusbaserade ordningen, som på förhand ger sämre villkor för halva jordens befolkning, är gemensam och känner inga nationsgränser.

Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret

 

Bryssel, onsdag,

Europafackets generalsekreterare John Monks och den tyske Europaparlamentarikern Elmar Brok (EPP) presenterade vid en presskonferens i morse en gemensam deklaration ”För ett socialt Europa och en social marknadsekonomi”.

Brok representerar en facklig gren av kristdemokratiska EPP (European Union of Christian Democtratic Workers, EUCDW). I sin presentation sade han att deklarationen ska ses som ett budskap till den nya kommissionen och det nya Euroaparlamentet.

Denna viktiga EPP-fraktion ställer upp på de flesta av Europafackets krav. Det gäller synen på orsakerna till den finansiella krisen, det övergripande målet om ett socialt Europa och en social marknadsekonomi som sätter ramar får politiken. EPP-fraktionen stöder även kraven på en revidering av utstationeringsdirektivet och en ”social framstegsklausul” i fördraget, som syftar till att skydda fackliga rättigheter när dessa kommer i konflikt med den fria rörligheten.

Jag frågade Elmar Brok om vilket inflytande han ansåg att den fackliga fraktionen har inom den konservativa EPP-gruppen där svenska moderater och kristdemokrater är med. I sitt svar påpekade han att det var hans grupp som drev igenom kompromissen om tjänstedirektivet och som såg till att det blev majoritet för de fackliga kraven när arbetstidsdirektivet behandlades förra året. Brok sade dock att man inte har ledamöter från de skandinaviska länderna (utom möjligen någon från Finland) och att dessa ”har en annan tradition”.

John Monks uttryckte tacksamhet för det arbete EPP:s löntagarfraktion utför. För att få största möjliga fackligt inflytande över besluten i Europaparlamentet är detta samarbete mycket viktigt. I Europaparlamentet räcker det inte med att vänster-mitten stöder fackliga krav. Det krävs även stöd från den kristdemokratiska gruppen och den fraktion fackföreningsvänliga EPP-ledamöter som Brok representerar har därför stor betydelse.
Tommy Svensson

Ett av resultaten från ratificeringen av Lissabonfördraget är som tidigare nämts att EU nu fått en hög representant för utrikesfrågor, förkroppsligat genom utnämningen av Catherine Ashton (se nedan). För att hon ska få något att säga till om bland  Europas utrikesministrar och för att hon ska få möjlighet att föra ut EU:s politik till världens alla hörn kommer hon att få ett eget utrikesdepartement (EEAS) att bestämma över. Denna institution är inte färdig än men arbetet med att skapa och utfroma den är i full gång. Det nya utrikesdepartementet kommer att samla ett stort antal ambassader och en armé av diplomater under sina vingar.

Det är många europeiska länder som försöker hålla sig väl framme för att deras representanter ska få de åtråvärda diplomatiska posterna. Då institutionen är en ny skapelse är det upp till de tävlande nationerna att påverka sammansättningen och utformningen av dess innehåll. Det är i ljuset av den här processen man bör betrakta Carl Bildts utspel förra veckan angående tillsättningen av sändebudet i Washington. Sveriges utrikesminister ifrågasatte tillvägagångsättet i utnämningsprocessen där kommissionens ordförande Barroso tog initiativet och utsåg en av sina närmaste rådgivare till posten. Detta initiativ ger Barroso och kommissionen ett starkt grepp om en av EU:s viktigaste utrikespolitiska poster utan att den egentliga proceduren för hur tillsättningar ska gå till klargjorts. Detta har retat upp Bildt och andra utrikesministrar som vill komma över så inflytelserika poster som möjligt för sina egna länders (och kanske sin personliga) räkning.

 

 

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret