Brysselbloggen

Europeiska rådets president Van Rompuy bjuder i veckan in EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte i Bryssel. På dagordningen står i huvudsak två frågor, EU:s nya långsiktiga strategi (EU-2020) och lärdomarna från klimattoppmötet i Köpenhamn. Mötet ska arbeta för att slå fast ramverket för EU-2020 strategin och därmed den inriktning som unionen ska ha de närmste tio åren och även besluta om vilken roll kommissionen ska ha i arbetet. I förslaget om EU-2020 strategin visas kommissionens vision om en strategi för en social marknadsekonomi med fokus på tre områden. 1. Tillväxt som är baserad på kunskap och innovation. 2. Hållbar tillväxt med en mer resurseffektiv, grönare och konkurrenskraftig ekonomi. 3. Inkluderande tillväxt genom att främja hög sysselsättning och social och territorial sammanhållning.

När det gäller utvärderingen av klimattoppmötet i Köpenhamn ska det bli intressant att se analysen och den väntade självkritiken. EU hade inför klimattoppmötet förhållandevis långtgående krav på minskning av växthusgaser och ville inta en ledande roll i världen genom att ha ”radikala” miljömål. Resultatet blev det motsatta och EU:s representanter fick inte ens vara med när de viktigast förhandlingarna tog vid mellan USA och Kina. Det var inte bra för europasamarbetets självförtroende och ambitioner att göra EU till en samlande världsaktör med gott miljösamvete. Man står nu inför ett vägval att antingen sänka sina miljökrav för att få vara med i diskussionerna med de stora aktörerna eller att hålla fast vid sin miljöprofil och kanske riskera sitt eftertraktade inflytande.

Det finns dock en risk för att frågan om Grekland överskuggar de tänkta dagordningspunkterna. Flera europeiska ledare har varit ute och profilerat sig i media inför toppmötet. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har bland annat sagt att det ska finnas möjligheter att utesluta länder, som vid upprepade tillfällen missköter sig, ur eurosamarbetet. Hon har fört en hårdnande retorik mot Grekland för att delvis lugna egna väljare i Tyskland, som börjat tröttna på att vara det land, som i slutändan alltid får betala för bristerna i andra EU-länder. Olika röster har också höjts för att trots allt släppa in IMF i arbetet med att sanera Greklands statsfinanser något som bara för någon vecka sedan ansågs som otänkbart. Det är politiskt känsliga frågor att ena EU:s ledare bakom och det kommer att ställa höga krav på Van Rompuys kända kompromissförmåga under veckan som kommer.



Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret