Brysselbloggen

Det höjs nu röster för att ge Nigel Farage någon form av reprimand eller påföljd för dennes angrepp på van Rumpuy och den belgiska nationen (se inlägg nedan). Han stal showen vid den nya EU-presidentens jungfruframträdande i parlamentet i onsdags och ägnade flera minuter åt oförskämda personliga förolämpningar och smädelser. Parlamentets talman Jezy Buzek har kallat honom till enskilt samtal och det spekuleras i media om olika typer av disciplinära åtgärder. Belgiska parlamentariker kräver en ursäkt från Farage för attacken mot van Rumpuy och Belgien som land. Farages partikamrater hävdar att detta sätt att debattera är normalt i det brittiska parlamentet och att de därmed inte förstår kritiken mot honom.

För den som intresserad så är här ett filmklipp från händelsen:

http://www.youtube.com/watch?v=bypLwI5AQvY



Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Det hela började lugnt och lite trevande vid parlamentets minisession den 24 feb. Van Rumpuy var där för att rapportera från det informella toppmötet. Då det var hans första framträdande i parlamentet passade han även på att ge en förklaring av hur han betraktar sin nya roll som unionens president. Den nya presidentposten borde inte betraktas och har inte samma befogenheter som en vanlig statschef. Det är också felaktigt att betrakta rollen som enbart en mötesordförande i rådet. Den nyinrättade posten som ständig ordförande för europeiska rådet ska enligt van Rumpuy vara något annat. Den ska bidra med stabilitet och kontinuitet i EU:s arbete vilket står i kontrast till det roterande ordförandeskapet. Som hög representant för EU är den nya posten dessutom tillsatt och vald av EU:s regeringar vilket ger ett demokratiskt övertag mot den tidigare modellen då det var det enskilda landets regeringschef som innehade posten.

Efter de inledande anförandena från van Rumpuy och Barroso släpptes representanter från de olika partigrupperna in i debatten. EPP-gruppens Joseph Daul hävdade att Euron var utsatt för attacker av fientligt sinnade krafter och att man inom ramen för EU-samarbetet borde utnyttja sin styrka i internationella organ som IMF. Kan EU:s länder samordna sina positioner kan de tillsammans få mer makt. S&D-gruppens representant fokuserade på den europeiska sociala modellen som står inför stora utmaningar i finanskrisens spår. Verhofstadt (ALDE) krävde en utförlig genomgång om vad som verkligen hänt i fallet med Greklands ekonomi. Det krävs enligt honom omfattande rannsakning inte bara i Grekland utan även i EU:s institutioner som inte lyckats hantera situationen. Den öppna koordineringsmodellen kritiserades och behovet av en gemensam europeisk ekonomisk politik och ekonomisk regering lyftes fram. Den gröna gruppens representant varnade för antigrekiska stämningar som kunde hota den europeiska integrationen. Den som till slut till mångas förtret stal showen var dock EFD-gruppens brittiske ledare Nigel Farage som ägnade sitt anförande åt angrepp och förolämpningar mot van Rumpuys utseende och personlighet. Detta genererade högljudda protester och klagomål och under ett par minuter upphörde all ordning att råda i parlamentet. Somliga resonerade högt om att de ville kasta ut Farage ur parlamentet och Storbritannien ur EU. Efter att lugnet lagt sig och en del andra anföranden getts var det åter dags för en något skakad van Rumpuy att träda fram och avsluta diskussionen. Han ägnade avslutningen åt att presentera sin syn på hur man bäst tar lärdom av tidigare ekonomiska kriser i arbetet med hanteringen av den rådande.

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Ska EU tvinga nyblivna mammor att vara lediga efter förlossningen? Det har varit en av de hetaste frågorna i den svenska debatten kring det så kallade mödradirektivet som igår tog ytterligare ett steg mot förverkligande.

Tyvärr blandas detta direktiv, som handlar om gravida och ammande kvinnors rättigheter på arbetet, ihop med föräldradirektivet som handlar om att förena arbets- och familjeliv. Det senare är mer jämställt än den svenska föräldraförsäkringen.

Det nu aktuella mödradirektivet har stötts och blötts ordentligt fram till gårdagens omröstning i parlamentets jämställdhetsutskott.

Frågan om mödrars rättigheter i arbetslivet i samband med graviditet och förlossning  - har påmint oss om hur olika verkligeheten kan se ut i olika europeiska länder.

En stötesten har varit hur lång mödraledighet man ska ha rätt till. Betald ledighet kostar ju pengar. Visst kan man förstå att medlemsländerna i östra Europa kan ha svårt att erbjuda alltför frikostiga lösningar. Mer förvånande är att det rika och socialt utvecklade Tyskland är en av de hårdaste motståndarna till att förlänga ledigheten från 14 till 20 veckor, som utskottet vill.

När det handlar om barn, mödrar och familjeliv är det säkert som amen i kyrkan att det blir en debatt utifrån ideologi och värderingar. På det europeiska planet finns en betydligt större spännvidd i sådana frågor än vad det gör i den allmänna debatten i Sverige. I grunden handlar det om vilka rättigheter kvinnor ska ha och hururvida mamman är bättre lämpad att ta hand om barn än pappan. I gårdagens omröstning i kvinnoutskottet framstod tydliga  värderingsmässiga skiljelinjer mellan progressiva och konservativa krafter.

Debatten i svenska medier har främst handlat om förslaget att mamman ska ha obligatorisk sex veckors ledighet efter förlossningen. Ur ett svenskt perspektiv framstår kanske en sådan reglering som stelbenta pekpinnar från överheten. Men vi får inte glömma att arbetstagarna inte har lika stark ställnning överallt i Europa som i Sverige.

Ett obligatorium kan på sina håll vara enda sättet att skydda den nyblivna mamman från mer eller mindre subtila påtryckningar från arbetsgivaren att ge upp sin rätt till sex veckors ledighet. I verkligheten stannar de allra flesta mammor hemma minst sex veckor efter förlossningen, vare sig det är obligatoriskt eller inte. 

Många blandar ihop som sagt mödradirektivet med det föräldraledighetsdirektiv som utarbetas parallellt. Kritiken mot mödradirektivet har bland annat varit att det utelämnar pappans roll och därmed cementerar könsrollerna.
I föräldraledighetsdirektivet, däremot, ska ledigheten vara individuell och delas lika mellan föräldrarna, fyra månader vardera! 

Då framstår EU som jämställdhetsradikalt i jämförelse med den svenska diskussionen om ytterligare pappamånad eller tredelad föräldraförsäkring.

Ludvig Larsson, handläggare på Brysselkontoret

Situationen i Grekland och flertalet andra europeiska ekonomier kommer att tydliggöra eurosamarbetets potential och den faktiska förmågan att hantera den ekonomiska krisen. Vi har tidigare sett att en förtroendekris drabbat banksystemen runt om i världen, frågan är nu om det är staternas tur att följa efter bankerna ner i det finansiella mörkret. Efter bankkrisen har den ekonomiska återhämtningen gått långsamt bland annat på grund av minskad inhemsk konsumtion och ökad arbetslöshet. Många stater är hårt belånade samtidigt som krisen slår sönder den ekonomiska säkerhet dessa lån är relaterade till i form av skatteintäkter och sunda finanser. Det påminner delvis om den situation som de överbelånade hushållen befann sig i när bankkrisen tog fart. Den akuta situationen i Grekland skylls bland annat på attacker från illvilliga spekulanter som beskrivs ha hoppat på den svagaste länken i eurosamarbetet för att berika sig själva. Det är nog enbart delvis korrekt och det är förståeligt om marknaden visar oro för om det överhuvudtaget går att få tillbaka utlånade pengar. Det är mot bakgrund av denna oro man bör förstå ledande företrädares utspel om att garantera Greklands betalningsförmåga. Behovet är stort av att lugna marknadens aktörer och hindra ännu större spekulationsdrivna problem. Precis som när många privatpersoner uppmuntrades till stora lån på dålig säkerhet har även bankerna hjälpt Grekland att ta större lån än landet klarat av och sedan hjälpt till att dölja de riktiga siffrorna för omvärlden.

Den alltmer integrerade europeiska ekonomin gör att beroendet mellan länder ökat och därmed också behovet av solidaritet. Alla sitter i samma båt och delar det gemensamma intresset av stabilitet och lugn för att kunna gå vidare i den ekonomiska återhämtningen. Länder som Spanien och Portugal står på tur att hamna under lupp om Grekland inte klarar att skaka av sig förtroendekrisen. Frågan är hur många som blev lugnade av van Rumpuys stammande innantilläsning av det informella toppmötets korthuggna uttalande i torsdags. Flankerad av kommissionens ordförande Barroso lämnade han inga konkreta förslag på åtgärder utan enbart svepande formuleringar om att det var viktigt att fortsätta arbetet i rätt riktning. Grekland lade idag fram en rapport för EU:s finansministrar om hur arbetet forstkrider med att skära ner statens budgetunderskott med 4 precentenheter. En del EU-länder utanför eurosamarbetet (bla Sveringe och England) kräver att IMF blandas in vilket retar de som företräder euron. En del av de åtgärder som föreskrivits Grekland innebär lägre löner och sämre villkor vilket knappast är någon hjälp för att upprätthålla den inhemska efterfrågan. Det var inte länge sedan det ansågs som klokt att ha stora budgetunderskott i lågkonjunkturer för att jämna ut effekterna av kriserna. Det var i alla fall en strategi som underlättade den sociala sammanhållningen och såg till att vanliga människor inte kom i kläm alltför mycket när banker och andra gjort bort sig. Frågan är vad som händer framöver. Kommer Grekland än en gång att styras från Berlin och kan motståndet mot att blanda in IMF komma från franska inrikespolitiska strider där Sarkozys framtida rival om presidentposten är ordförande för just IMF. Det hela låter nog långsökt men det gör även det faktum att Grekland under lång tid lurat hela EU med falsk statisktik och gjort det med hjälp av banker från Wall Street. Den närmaste tiden kommer att bli intressant, kommer den att domineras av en uppvisning av förtroende och solidaritet eller kommer den att präglas av ett förödmjukande skådespel där ett svagare Europa kämpar för sin framtid.

Henrik Månsson praktikant Brysselkontoret

Belgiska lokförare gick idag ut i strejk runt om i landet. Det är ett direkt resultat av olyckan igår som krävde ett tjugotal människors liv. Det ena tågets lokförare är en av de omkomna. Det är en delvis emotionellt motiverad reaktion då sorg är något som präglar efterdyningarna av olyckan. Det är samtidigt en uppmaning och en protest mot den ökade press och därpå följande stress som råder för anställd tågpersonal i Belgien. Den försämrade situationen hotar säkerheten och ökar risken för misstag vilka kan få förödande konsekvenser. Strejkerna är spontana svar på sorgen från olyckan och de inte organiserade av fackförbunden som dock uttrycker sympati för reaktionerna. Tågtrafiken i södra Belgien är lamslagen och företagen uppmanar passagerare att låta bli att färdas med tåg.

Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret

När lissabonfördraget ratificerades gavs parlamentet medbeslutanderätt i en rad nya frågor däribland säkerhetspolitik. Europaparlamentet gavs mer makt på bekostnad av framförallt rådet, men även kommissionen har fått se över sitt förhållningssätt till sin direktvalda systerinstitution. Ingen vet riktigt ännu vad det här får för konsekvenser för maktfördelningen på sikt men dagens omröstning om Swiftavtalet har gett parlamentet ett lägligt tillfälle att ge sina institutionella rivaler en smäll på fingrarna.

Det var framförallt två invändningar som lyftes fram i debatten om avtalet. Den första gällde förfaringssättet och den andra berörde det konkreta innehållet. Många parlamentariker gav uttryck för sin besvikelse över hur rådet agerat när de utarbetat avtalet. Tongångarna var starka och en borgerlig parlamentariker gick så långt att han kallade rådets förfaringssätt  ”kriminellt”. Innehållet i avtalet som gav USA långtgående rättigheter att få tillgång till europeisk bankdata med syftet att kunna jaga terrorister debatterades också flitigt. Det ansågs av många parlamentariker som ett alltför stort intrång i den personliga integriteten och bristen på ömsesidighet (EU får inte tillgång till amerikansk bankdata)var något som också skapade heta känslor.

Efter omröstningen grattulerades den för frågan ansvariga parlamentsledamoten hjärtligt. En del av glädjen bestod nog inte enbart i att man lyckats värna integriteten för medborgarna utan även integriteten för den egna institutionen.  Det var inte heller någon bra start för den svenska kommissionären Cecilia Malmström som var kommissionens talesperson i frågan efter att ha innehaft sin post i 16 timmar.

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Bryssel, onsdag
Nu har General Motors bestämt sig för att stänga Opel fabriken i Antwerpen. Nick Reilly, Opels CEO, presenterade i går (tisdag 9 februari) de nya planerna och omstruktureringen/saneringen av Opel.
Planerna innehåller investeringar för elva  miljarder euro investeringar, tolv nya modeller, och 20 procent mindre produktion. För denna ambitiösa plan behöver Opel pengar av den tyska regeringen, men det stora tyska fackförbundet IG Metall stödjer inte detta.
I fabriken i Antwerpen strejkade personalen en kort stund i morse. Detta trots att de belgiska facken har bett sina medlemmar att fortsätta och jobba som vanligt, för att sedan behålla alla färdiga bilar som en slag “växelpeng”.
Än så länge fungerar det fackliga samarbetet bra, men det är inte alltid lika lätt.
Även om Belgien har en av världens högsta anslutningsgrad, så är den fackliga världen ganska splittrad. Det finns tre stora “paraplyorganisationer”: det sociademokratiska facket ABVV/FGTB, det kristdemokratiska facket ACV/CSC, och det liberala facket ACLVB/CGSLB. (Alla tre är de medlemmar i Europafacket.)
För det mesta fungerar det helt bra med samarbetet. Vid stora demonstrationer ser man nästan alltid alla tre organisationer: det socialdemokratiska facket med sina röda flaggor och banderoller, de kristdemokratiska med sina gröna flaggor och banderoller, och de liberala med sina blåa flaggor och banderoller. Ja, färgglatt brukar det alltid vara.
När den fackliga världen är så splittrad är det särskilt viktigt att samarbeta. Nick Reilly försökte sprida osämja genom att be om enskilda möten med de belgiska facken, men det gick de inte med på. Även om färgerna skiljer facken, så strider de alla för samma syfte, nämligen löntagarna och jobben.

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Bilder: Cecilia Malmström (Sverige inrikes frågor) Michel Barnier (Frankrike, inre marknad), Laszlo Andor( Ungern, sysselsättning), ordförande José Manuel Barroso (Portugal) samt Catherine Ashton (Storbritannien, "utrikesminister"). 

Strasbourg, onsdag
I går godkände europaparlamentet ordförande José Manuel Barrosos förslag till ny kommission. Den nya kommissionen kommer att leda lagstiftningsarbetet i EU de närmaste fem åren.
Det är inte den trevligaste start man kan tänka sig för den nya gruppen ledamöter. De kommer att ställas inför en rad mer eller mindra akuta frågor att ta itu med. Det krävs ett omfattande arbete med att stabilisera Europas ekonomier i spåret av finaskrisen samtidigt som klimatarbetet fått en törn och stannat upp efter köpenhamnstoppmötet.
Trots motståndet mot att återvälja Barroso som kommissionsordförande valde den socialdemokratiska gruppen att ställa sig bakom den nya kommissionen med förhoppningen om att den skulle utnyttja det breda politiska stöd som därmed uppstod till att driva på utvecklingen av de sociala frågorna.
Förmågan att garantera social trygghet för EU:s medborgare var den måttstock man i framtiden skulle döma kommissionen efter menade gruppledaren Martin Schulz. Den socialdemokratiska gruppen visade upp en intern splittring då framförallt den franska delen röstade mot kommissionen.
Den liberala gruppens företrädare Verhofstadt argumenterade för att det var ansvarsfullt att ge den nyvalda kommissionen sitt stöd. I det rådande läget med ekonomisk kris och en haltande klimatprocess behöver EU en kommission med bred politisk legitimitet som har mod att stå på sig och utgöra en tydlig politisk drivkraft.
Den nya roll som högre representant för utrikes frågor som Catherine Ashton fått gavs uppmärksamhet av både den liberala och den socialdemokratiska gruppen. Hon uppmanades att vara initiativrik och modig i sitt arbete för EU:s värderingar. Den konservativa gruppens företrädare talade om att EU måste utvecklas som världsaktör.
ECR-gruppen där brittiska Tory ingår valde att lägga ner sina röster då de ställde sig bakom kommissionens målsättningar men inte kunde ställa sig bakom den process som lett fram till valet av kommissionärer.
Den gröna gruppen valde att rösta emot men dess företrädare ägnade nästan hela sitt tal till att förklara att det kanske ändå var ett felaktigt beslut och att han såg fram emot ett framtida samarbete om bla miljöfrågorna.
Den grupp som vänsterpartiet tillhör förklarade att de var nöjda med en del av kommissionärerna men att de inte kunde rösta för kommissionen i sin helhet och därför röstade mot.
Röstsiffrorna blev 488 för, 137 emot och 72 nedlagda.

 Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret

Grekland har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Landet har hamnat i världens blickfång då läget där påverkar förtroendet för den dittills så stabila euron. Det ekonomiska läget i Grekland med stora budgetunderskott och omfattande skuldsättning riskerar inte bara att göra landet bankrutt, det ställer ännu större krav på det monetära samarbetet i EU. Vissa bedömare menar att hela eurosamarbetet som sådant hotas om inte EU:s institutioner lyckas förmå Grekland att genomföra en kraftig sanering av de offentliga finanserna. Det är ett tillfälle att pröva huruvida de möjligheter som finns inom ramen för valutasamarbetet är livskraftiga. Kommissionen står utan kraftfulla sanktionsmöjligheter och åtgärderna som förs fram kan komma att skapa social oro i Grekland. Det är inte bara Grekland som är på fallrepet; klarar inte de europeiska institutionerna av att på ett förtroendeingivande sätt lösa de finansiella problemen står fler länder på tur. Portugal, Spanien och Italien är några exempel på ekonomier i eurozoonen som lider av samma symptom som den grekiska. Sprider sig krisen till dessa länder blir det svårt att rädda eurosamarbetets trovärdighet och i förlängningen samarbetet som sådant.

Något som talar emot detta undergångsscenario är att det verkar som att unionen tillsammans med den irländska regeringen lyckats upprätthålla förtroendet för Irlands ekonomi som nästan befann sig i samma läge som Grekland. Landet har genomlevt tuffa offentliga åtstramningar som drabbat stora delar av samhället.
Det är en medicin som nu också föreskrivs Grekland. Frågan är hur det kommer att gå att genomföra motsvarande neddragningar i den offentliga sektorn där. Sänkta löner, höjd pensionsålder och sämre socialförsäkringssystem är några av många åtgärder som kommer att tvingas igenom av regeringen och EU.
Det finns antagligen en vilja att stå ut med åtstramningar om  de drabbar den grekiska befolkningen rättvist, det har några inflytelserika fackförbund sagt sig villiga att resonera om. Det har dock ofta visat sig att de som drabbas värst av krissanering är de som stått längst ifrån de beslut och spekulationer som orsakat dem. Kan regeringen inte genomföra åtstramningen utan att den drabbar de fattigaste, kommer vi antagligen att få se nya oroligheter i landet. Grekiska europaparlamentariker på vänsterkanten sade sig i veckan stå bakom mobiliseringen mot åtstramningarna. Det var inte länge sedan Aten och flera andra städer genomlevde omfattande kravaller och upplopp efter att två ungdomar skjutits ihjäl av polis. Det finns stora spänningar inom landet där politisk aktivism av det radikalare slaget har ett brett folkligt stöd samtidigt som polismakten har haft svårt att göra sig av med traditioner från fascistdiktaturen. Detta sammantaget gör det svårare att driva igenom nedskärningar i Grekland än på Irland. Det finns också en risk för att en legitimitetskris skulle drabba det europeiska samarbetet.  Resultatet kan bli att stora sociala spänningar utnyttjas av lokala politiker som skyller läget på avlägsna institutioner i Bryssel och Frankfurt.

Det är inte heller en rimlig lösning att tyska skattebetalare ska gå in och betala för att lösa Greklands problem, det kan skapa legitimitetskris i Tyskland. Att släppa in IMF skulle inte bara underminera självförtroendet i de europeiska länderna det skulle också påverka förtroendet för euron som stabil världsvaluta. Det finns många som argumenterar för att eurosamarbetet är kontraproduktivt då det omfattar ekonomier som är allt för dåligt integrerade för att kunna styras av samma valutapolitik. Det grekiska fallet ger tyngd åt sådana argument samtidigt som det också påpekas att exempelvis Michigan och Detroit befinner sig i samma situation inom ramen för dollarsamarbetet. Det är inte många som argumenterar för olika valutor i USA. Den situation de ekonomiska problemen i Grekland skapar kommer att vara en test för hela den europeiska sammanhållningen.

Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret

Den nya kommissionen leds precis som den förra av portugisen José Manuel Barroso. Nytt sedan införandet av Lissabonfördraget är att unionens nya ”utrikesminister” (höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik) Catherine Ashton har en plats som viceordförande i kommissionen.

Alla EU:s medlemsländer finns representerade i kommissionen, men ingen ska ta nationella hänsyn.  Alla kommissionärer ska företräda EU som helhet.

Kommissionen består, förutom av ordförande Barroso, av 26 ledamöter från skiftande politisk bakgrund. Tolv kommissionärer (inklusive Barosso) har sin förankring i den konservativa gruppen (EPP). Åtta ledamöter kommer från liberala partier och sju tillhör eller har anknytning till socialdemokraterna.

Kommissionens mandat gäller till 2014. En tredjedel av dess medlemmar är kvinnor.

Nedan följer en kort presentation av kommissionens ledamöter.

José Manuel Barroso: kommissionens ordförande (Portugal) (Konservativ)

Barroso är kommissionens ordförande. Det är en post han innehaft sedan 2004. Han rekryterades efter att ha varit Portugals premiärminister i två år, det var under en tid då han bland annat stod bakom USA:s invasion av Irak. Under sin ungdom var Barroso kommunist och såg Kinas ledare Mao som en politisk förebild. Nu är han medlem i portugals socialdemokratiska parti som är ett konservativt parti och inte ett socialdemokratiskt. Som kommissionens ordförande har ha framstått som en förhållandevis stark anhängare av arbetet mot en globala uppvärmningen.

Catherine Ashton: utrikesfrågor och socialpolitik, vice ordförande (Storbritannien) (Socialist) 

Catherine Ashton är EU:s nya ”utrikesminister”, hon ansvarar för utrikespolitiken för hela EU. Hennes roll är att vara den person man ringer om man vill tala med Europa om utrikes och säkerhetspolitik. Hon kommer att stå i spetsen för EU:s nya utrikestjänst.

Joaqu ín Almunia: Konkurrens, vice ordförande (Spanien) (Socialist)

Tidigare chefsekonom på spanska LO och var ansvarig för de ekonomiska och monetära frågorna i förra kommissionen. Han tar nu hand om konkurrensfrågorna och det säger han sig vilja använda som redskap för att snabbare ta EU ur den ekonomiska krisen.

Cecilia Malmström: Inrikes frågor (Sverige) (Liberal)

Den svenska kommissionären Cecilia Malmström har ansvar för inrikesfrågor som migration och polissamarbete. Under utfrågningen sa hon ”Vi behöver invandring, och det är absolut nödvändigt att arbetskraftsinvandrarna vet att när de är i Europa, så har de en mängd rättigheter.” Hon anses ha gjort bra ifrån sig i utfrågningen och gav repliker på flera olika språk. Hon talar förutom svenska och engelska även franska, tyska, spanska och italienska.

László Andor: Arbete, socialpolitik och integration (Ungern) (Socialist)

Den ungerska regeringen har utsett László Andor till ledamot av kommissionen. Han beskrivs som en akademisk vänsterintellektuell med stor integritet. Han har ansvar för arbete, socialpolitik och integration och möts av relativt stora förhoppningar från facket.

Michel Barnier: Inre marknader och tjänster (Frankrike) (Konservativ)

Barnier har tjänstgjort i många franska ministärer och har fått portföljen för  inre marknaden. Han har en bred politisk karriär bakom sig med ganska olika typer av uppdrag, han är vice ordförande i EPP-gruppen i parlamentet och han var 1992 med och arrangerade vinter-OS  i Albertville. Han är känd som en politiker som vill skynda på och utveckla integrationsprocessen i EU.

Antonio Tajani: Industri och entreprenörskap, vice ordförande (Italien) (Konservativ)

Italiens kommissionär ansvarar för EU:s industripolitik. Det är en delikat balansgång att väga den ekonomiska krisens behov av en fungerande industri och klimatutvecklingen. Angående det ämnet sa han ”att det behövs ett äktenskap mellan industri och miljö för att återuppväcka konkurrenskraften i EU:s industri och rikta den mot en utveckling med hållbar tillväxt.” 

Dacian Ciolos: Jordbruk- och landsbygdsutveckling (Rumänien) (Konservativ)

Vid utfrågningen lovade han att europeiska jordbrukare ska få stabilitet och förutsägbarhet med regelverk och bidrag. Hans ämnesområde tar upp en stor del av EU:s budget, runt 40 procent.

John Dalli: Hälso- och konsumtionsfrågor (Malta) (Konservativ)

John Dalli har haft flertalet ministerposter i olika maltesiska regeringar och i kommissionen får han ansvaret för folkhälsa och konsumtion.

Maria Damanaki: Havsfrågor och fiske (Grekland) (Socialist)

För att minska överfiskningen utan att fiskenäringen ska drabbas så föreslog Damanaki en modernisering av resurserna, bland annat genom att utrusta fartyg med utrustning som hjälper till med att minska risken att fiska överflödig fisk. Damanakis förnekade inte att EU-subventioner ligger bakom den stora strukturella överkapacitet som finns i fiskenäringen, och hon lovade att inga nya pengar ska ges till ytterligare nybyggnation av båtar. Maria Damanakis har varit partiledare för det grekiska socialistpartiet. Under militärdiktaturen i Grekland satt hon fängslad under ett års tid.

Karel De Gucht: Handel (Belgien) (Liberal)

Tidigare kommissionär med ansvar för biståndsfrågor och har även varit utrikesminister i Belgien. Han ansvarar nu för EU:s handelspolitik och vill arbeta mot protektionism och för en minskning av förfalskade och kopierade varor.

Štefan Füle: Utvidgning och Europeisk grannskapspolitik (Tjeckien) (Socialist)

Štefan Füle var tidigare diplomat men han togs in som minister i Tjeckiens övergångsregering. Hans bakgrund  kan komma väl till pass när det gäller att hantera frågor om utvidgning och vilka krav man kan ställa på länder som Kroatien, Makedonien och framförallt Turkiet som har stora delar av det politiska etablissemanget i EU mot sig.

Johannes Hahn: Regionalpolitik (Österrike) (Konservativ)

Johannes Hahn var tidigare forskningsminister i Österrike och har disputerat i filosofi. Han ska arbeta med regionalpolitik.

Connie Hedegaard: Klimat (Danmark) (Konservativ)

Connie Hedegaard var tidigare miljöminister i Danmark och satt ordförande för klimattoppmötet i Köpenhamn under 10 dagar då hon plötsligt avgick från den posten. Hon sa under utfrågningen att hon var besviken över att klimatkonferensen i Köpenhamn COP 15 inte mynnade ut i ett bindande avtal, men hon betonade att "EU spelar en otroligt viktig roll när det gäller att bana väg för förändring". Vidare menade hon att ”det avgörande är att ekonomier som USA, Kina, Indien, Brasilien och Ryssland, tillsammans med EU, har erkänt att de har ett medansvar.”

Maire Geoghegan-Quinn: Forskning och innovation (Irland) (Liberal)

Irlands kommissionär avser att sätta forskning och innovation högt upp på den politiska dagordningen. Innovation är ett begrepp som ofta återkommer i beskrivningar om hur EU ska komma ur den ekonomiska nedgången.

Kristalina Georgieva: Internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering (Bulgarien) (Konservativ)

Hon kallades in med kort varsel då Bulgarien första kandidat tvingades at dra sig ur efter kritik mot hennes sätt att presentera sina ekonomiska förehavanden. Kristalina Georgieva var vice ordförande i världsbanken och har en doktorsexamen i ekonomi och fick mycket beröm efter sitt framträdande.

Siim Kallas: Transport, vice ordförande för kommissionen (Estland) (Liberal)

Kallas har varit premiärminister i Estland och är nu en av sex vice ordföranden för kommissionen och han ansvarar för transportfrågor. Han har varit med i Sovjets Kommunistparti och vice chefredaktör för kommunistpartiets tidning i Estland. Nu är han liberal politiker som tjänstgör i EU:s kommission för en andra mandatperiod.

Neelie Kroes: Digitala agendan, vice ordförande (Nederländerna) (Liberal)

I den förra kommissionen var Kroes konkurrenskommissionär och som sådan en av de mer inflytelserika kommissionärerna, med makt att påverka internationella företag. Kroes har på senare tid uppmärksammats som ansvarig för EU-kommissionens stämning mot Microsoft på över 777 miljoner euro. I den nya kommissionen ansvarar hon för telekomfrågor, men framstod

Janusz Lewandowski: Budget och ekonomisk planering (Polen) (Konservativ)

Lewandowski vill på sikt införa en gemensam EU-skatt och är inte heller främmande för att ta med idéerna om Tobinskatt i beräkningarna för framtiden.

Günther Oettinger: Energi (Tyskland) (Konservativ)

Tidigare ministerpresident i tyska delstaten Baden Württemberg och nykomling i politiken på europeisk nivå. 2007 fick han omfattande kritik för att ha förringat nazistiska medlöpares brott mot mänskligheten.

Andris Piebalgs: Utveckling (Lettland) (Liberal)

Biståndspolitik, fattigdomsbekämpning tillsammans med att hindra klimatpåverkningarna är det Piebalgs anser att utvecklingsportföljen bör fokusera på.

Janez Potocnik: Miljö (Slovenien) (Socialist)

Potocnik får fortsatt förtroende i kommissionen och kommer den här mandatperioden att ta hand om miljöarbetet men hans portfölj delas upp och klimatfrågan flyttas till Connie Hedegaards portfölj. Han anser ha gjort en av de främsta framträdandena vid utfrågningarna i parlamentet.

Viviane Reding: Rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, vice ordförande (Luxemburg) (Konservativ)

Reding ansvarar för medborgarnas rättigheter och svarade på frågan vad hon tyckte om kroppsskanning ”vi kommer inte att låta någon diktera regler för oss som strider mot grundläggande rättigheter. Vårt behov av säkerhet kan inte rättfärdiga att integriteten sätts ur spel. Vi borde inte drivas av rädsla utan av värderingar.”

Olli Rehn: Ekonomi och valutafrågor (Finland) (Liberal)

Finlands kommissionär Olli Rehn ska jobba med att utveckla nya regelverk för den finansiella sektorn som skakats kraftigt av den finansiella krisen. De europeiska ekonomiska kapitaltransaktionerna ska komma under mer omfattande övervakning och reglering.

Maroš Šefcovic: Vice ordförande i kommissionen, Kontakter mellan institutionerna och administration (Slovakien) (socialist)

Šefcovic kommer att jobba med implementeringen av Lissabonfördraget och att försöka skapa ett bättre samarbete med nationella parlament och att identifiera exakta regler om hur medborgarinitiativet kommer att fungera.

Algirdas Šemeta: Skatter och tullar, revision och bedrägeribekämpning (Litauen) (Konservativ)

Šemeta ska arbeta för att skattebetalarnas pengar inta ska slösas på onödiga utgifter .

Androulla Vassiliou: Utbildning, kultur, flerspråkighet och ungdom (Cypern) (Liberal)

Cyperns kommissionär har tidigare haft ansvar för folkhälsofrågor men har nu fått utbildning och kultur på sitt bord.

Se mer:http://ec.europa.eu/commission_designate_2009-2014/index_en.htm

http://ec.europa.eu/index_sv

Sammanställd av Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret.

I dag får EU en ny kommission. En av de viktigaste frågorna under förhören med de nya kommissionärerna var hur de ställer sig till det fackliga kravet på en översyn av utstationeringsdirektivet för att upprätthålla principen om lika lön för lika arbete.
Det kom positiva budskap frånb flera håll.

Kommissionären för inre marknad, Michel Barnier ade under sitt förhör 13 januari att han är beredd att ompröva utstationeringsdirektivet. Han skulle aldrig ”sätta sitt namn under något som var socialt regressivt”.

Kommissionären för sysselsättning och sociala frågor Laszlo Andor sade under sin utfrågning samma dag att en fördjupad social studie måste göras av direktivet. Han sade vidare att vi har ett ”tolkningsproblem, inte bara ett implementeringsproblem”, vilket betyder att han går längre än sin företrädare Vladimir Spidla.

Redan i somras öppnade Kommissionens ordförande José Manuel Barroso ( bland annat inför den socialdemokratiska parlamentsgruppen) för en eventuell översyn av direktivet, i alla fall en förordning som skulle tydliggöra detsamma.

Positiva signaler har även kommit från det spanska ordförandeskapet i EU. Den spanske arbetsmarknadsministern framhåller i en intervju på det spanska ordförandeskapets hemsida principen om ” lika betalt för lika arbete”.  Han påpekar där att utstationerade får betalt enligt normen i sitt hemland och att detta har lett till orättvis konkurrens.
Han säger vidare att ” de nordiska länderna har föreslagit att detta problem måste lösas, och Spanien håller med.
Nu får vi se vad de orden är värda.
Tommy Svensson    

Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (FP) skriver i DN Debatt att blivande statsråd borde komma till riksdagen och redogöra för sina planer i regeringen.
Jag har haft förmånen att följa några av de utfrågningar som Europaparlamentet utsätter blivande kommissionärer för. Jag kan lova att de folkvalda inte drar sig för att syna kommissionskandidaternas kompetens och kunskaper ordentligt i sömmarna.
Visst ska den svenska riksdagen ha rätt att fråga ut de blivande ministrarna på deras sakområden. Det bidrar till öppenhet och lämplighetskontroll.
Och varför stanna vid riksdagen? Tillträdande kommun- och landstingsråd skulle också må gott av en grillning i fullmäktige. Vem vet, som omväxling dyker kanske nyfikna åhörare upp i fullmäktigesalen för att lyssna?
Ludvig Larsson

Nu har krisen till och med drabbat det belgarna älskar mest : sin öl.
Inte nog med att krisen slår till i bilindustrin och att General Motors vill stänga Opelfabriken i Antwerpen med 2600 anställda. Även Alken-Maes-bryggeriet och stora AB Inbev har problem.AB Inbev ville omstrukturerar och varsla 263 anställda, men facken blev flyförbannade och blockerade fabrikerna.
I bryggerierna i Leuven, Jupille och Hoegaarden strejkade de från trettondagen i över två veckor.  Ölen i affärer och pubbar höll på att ta slut.
Plötsligt var folk tvungna att köpa något annat än den öl de var vana vid. Alla öl-konkurrenter såg sina försäljningssiffror öka, för öl kan belgarna inte vara utan.
Anheuser-Busch Inbev NV (AB Inbev) är världens största bryggeri-kedja. Koncernet har sitt huvudkontor i Leuven här i Belgien och brygger bl.a. Belle-Vue, Hoegaarden, Jupiler, Leffe och Stella Artois.
Efter två veckors strejk fick arbetsgivaren ge upp sina planer om att varsla anställda. Nu försöker de hitta en annan lösning.
Vi får se om facken inom Opel Antwerpen klarar sig på samma sätt. De vägrar ju att gå med på GM:s chefen Nick Reilly’s planer att stänga fabriken. Fortsättning följer…

Jonna Jaakke