Brysselbloggen

Det blåser upp till storm i EU. Det är inte första gången. Men nu är det det prestigefyllda europrojektet som måste räddas. Inte bara det. Viktiga toppmöten under mars månad kan avgöra hela EU:s framtid.

Den ekonomiska krisen har skakat om EU och skadat euron. Den har framför allt ökat arbetslösheten och skapat social oro. Frågan är hur EU ska ta sig ur krisen och förhindra att liknande kollapser händer i fortsättningen – och till vilket pris.

Risken med de recept som hittills lagts fram att EU går ur askan i elden, både politiskt och ekonomiskt.

Klart är att de politiska maktförhållandena har förskjutits. Det ekonomisk ledande Tyskland har tydlgare än någonsin tagit på sig en politisk ledarroll. Tidigare nöjde sig tyskarna med att betala. Nu vill de bestämma.

Kommissionen och framför allt dess ordförande José Manuel Barroso är sidsteppad. Den så kallade EU-presidenten Herman Van Rompuy har reducerats till springpojke åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Som vanligt uppträder Tyskland i tandem med Frankrike. Men den franske presidenten Nicolas Sarkozy får nöja sig med några köttben. I övrigt gäller att från och med nu ska euroländerna föra samma politik som Tyskland. Annars blir det inga pengar, i värsta fall böter.

Det kan låta förnuftigt. Tysklands ekonomi går bra just nu. Produktivitetsgapet till de skuldtyngda länderna i framför allt södra Europa ökar. Det frestar hårt på sammanhållningen och solidariteten inom unionen.

Problemet är att dn tyska politiken med relativt låg minimilön, låga löneökningar och en export som gynnas av den svaga euron inte nödvändigtvis passar alla. Hårda nedskärningar och sänkta löner drar ner efterfrågan och ökar arbetslösheten ytterligare. Dessutom leder det till social oro. Löntagarna får betala för den kris som skapades av banker, finansbolag och ibland av ansvarslösa eller svaga regeringar. Inte konstigt att de ilsknar till.

En rad förslag den senaste tiden siktar in sig på den ”stela arbetsmarknaden”. I realiteten riktar de udden mot löntagarna. Ingånga avtal ska rivas upp, arbetsrätt och anställningsformer ska göras mer "flexibla" och lönerna ska hållas nere.

Det gäller både förslagen om ekonomisk styrning som nu behandlas i Europaparlamentet och den lösa idé om en ”konkurrenspakt” för euroländerna som Tyskland och Frankrike lagt fram. Båda sakerna ska diskuteras vid särskilda toppmöten i mars. De första är konkreta lagförslag inom EU:s ram. Det andra handlar om en mellanstatlig pakt som i och för sig inte för över makt till EU, men som utan tvivel får en starkt styrande effekt på alla medlemsländers politik.

Mot denna politik protesterar förstås den europeiska fackföreningsrörelsen. "Det är som ett framrusande tåg och vi måste stoppa det", säger Europafackets generalsekreterare John Monks.
Det är också en klockren strid mellan höger och vänster i Europa. I en debattartikel nyligen skrev de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att ” hela detta generalangrepp på fack och löntagare i Europa bygger på en skev syn på eurokrisen och arbetsmarknaden” och de ”kommer att göra allt för att skydda lönebildningen och löntagarna”.

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken)

 Men denna gången är det ett världsrekord som de flesta skäms för.

I hela 249 dagar har landet levt utan en riktig regering. Den förra regeringen avgick 26 april 2010 och valet hölls 13 juni. Efter det har det gått 249 dagar och än har man ingen lösning i sikt.

Många ägnar sig nu åt lekfulla protester, typ att inte raka sig så länge landet inte får en ny regering, ingen sex under tiden, osv. Många olika folkliga protester, med namn som pommes-frites-revolutionen.

I staden där jag bor (Gent) ordnar man en stor fest på en av stans största torg. Festen börjar ikväll kl.19.00 och avslutas med en final kl.24.00 när landet verkligen får sitt rekord och alltså slår Irak. Ryktet går att fler än 15.000 människor kommer att delta, så kommunen och polisen har vidtagit särskilda åtgärden för trafiken och säkerheten i allmänhet.

Man undrar om man ska skratta eller gråta... Men nog skäms alla mer eller mindre.

Det konstiga är att man i det vardagliga livet inte alls märker att landet inte har någon regering. Soporna hämtas som vanligt varje vecka, tågen kör med samma förseningar som alltid, lönerna kommer varje månad, barnen går till skolan, inga ändringar alls. Men i median varnas det för framtiden om landet fortsätter på detta vis.

Andra länder kan tappa sitt förtroende för Belgien och det kan ha stora ekonomiska konsekvenser. Stora företag kanske lämnar landet? Men än har inget sånt hänt.

För i Belgien finns fem andra regeringar som styr var sin del av landet och de fungerar som vanligt. Det är den flamländska regeringen, den vallonska, den fransktalande, den tyska regeringen och regeringen för Bryssel huvudstad. Och alla gör sin lilla del i det hela.

Jonna Jaakke, 17 februari 2011

Strasbourg, tisdag
Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott sade i går kväll nej till det fackliga kravet på en social klausul i EU som ska garantera de fackliga rättigheterna på den inre marknaden. Det var den konservativa gruppen EPP och liberalerna som fällde förslaget.
Omröstningen gällde ett yttrande om EU-kommissionens förslag till reformer på den inre marknaden (inremarknadsakten) som presenterades i höstas.
I slutvoteringen när kravet på en social klausul fallit lade den socialdemokratiska gruppen S&D ned sina röster medan de gröna och vänstern röstade nej. Den spanske socialdemokraten Alejandro Cercas förklarade att man nu riktar in sig på att få igenom kravet i inre marknadsutskottet samt så småningom i plenum.
En social klausul i EU:s fördrag skulle garantera att den fria rörligheten för varor och tjänster inte får gå före grundläggande fackliga rättigheter.
Tommy Svensson 

 Arbetsmarknadens parter i Belgien hade kommit överens om ett förslag till ett nytt avtal för 2011-2012, men i helgen blev det tydligt att två av de tre stora fackliga centralorganisationer inte kan leva med avtalet.

Majoriteten av ledamötena inom både det socialdemokratiska och det liberala facket har sagt nej. Bara det kristdemokratiska facket - som visserligen är störst - sa ja. På arbetsgivarsidan sa alla organisationer ja till förslaget, men det räcker inte.

Vad händer nu? Ska regeringen ta över avtalet som det är och ändå göra det till en lag? Men då går den emot fackförbunden. Det kan bli en svår balansgång i ett land som levt utan en riktig regering i nästan 8 månader.

Till att börja med har det socialdemokratiska facket utlyst allmän strejk på fredagen den 4 mars.

Jonna Jaakke

Att gå på bio i Belgien är lika trevligt som i vilket land som helst. Alla är lite småspända inför vad som kommer utspelas på vita duken. Popcornen är saltade och läsken kyld.  De två senaste söndagarna har jag gått på bio i Belgien. Båda gångerna möttes besökarna av en tvådelad reklamfilm som handlar om –  tja, jag vet inte riktigt. Vi får följa en glaskulas resa bland unga, välvårdade och till synes vetenskapligt lagda individer. Min första tanke var att det rörde sig om en Bondfilm och att glaskulan var en spionkamera. Sedan tar kulan med oss in i någon slags framtidsvision. Filmsnutten avslutas abrupt med en ”To be continued…”. Spänningen, och ovissheten, är på topp.

Ett tag senare kommer del två. Där svävar glaskulan runt, omgärdad av slagord (alternativt floskler) som skulle kunna vara direkt hämtade från ett av ordförande Barrosos tal: Research, competitiveness, efficient transport, smarter life, renewable resources, progress, better aging och så vidare.  I slutet får den förbluffade och nyfikne biobesökaren reda på vem det är som gjort filmen, som för övrigt är väldigt snygg.  – Vem har råd med en sådan extravagant reklamsnutt? frågar hon sig. BMW? Kanske Deutsche Bank? Inte då. Det är nämligen ”Innovation Union” som står bakom den. För att läsa mer kan biobesökaren surfa in på den lätt ihågkombara webbadressen: http://ec.europa.eu/research/innovation-union/

Filmen visar sig vara en del i EU:s satsning på ”innovation”, ett av flaggskeppen i unionens kommande tioårsplan, EU 2020, som ska ta oss ut ur arbetslöshet och finanskriser och in i en ljus framtid.

På hemsidan finns en ”the making of…”. Där får man veta att musiken spelades in av en orkester i Budapest medan kompositören befann sig i Madrid. En stor utmaning enligt filmskaparna. Okej. Att kulan symboliserar innovation får vi också veta. Ingen glasklar koppling där.

Under fredagens toppmöte i Bryssel gick filmerna i da capo på två stora skärmar att beskåda för alla journalister på plats. Många kliade sig i huvudet och var minst lika förvånade som biopubliken. Vad vill den egentligen säga?

Se och bedöm själva: Del 1, Del 2

Fredrik Haglund

Tvärs igenom Belgien, horisontalt sett, lite under Bryssel, går det en språkgräns. Det är för det första språkgränsen mellan Flandern i norr och Vallonien i södra Belgien. I Flandern talar man nederländska som är ett germanskt språk, släkt med engelska, tyska och även svenska. I Vallonien talar man franska, som är ett romanskt språk.

Förutom en språkgräns är det även en kulturell gräns, gränsen mellan norra väst-Europa med framförallt protestantisk religion, och södra Europa med sin katolska religion.

Man brukar skoja ibland och säga att norr om denna gräns steker folk sin mat i smör och dricker öl till maten, söder om gränsen steker man sin mat i olivolja och dricker vin till maten.

Att en sådan viktig gräns går rakt igenom ett litet land kan skapa problem. Och det är dessa problem som idag visar sig väldigt tydligt i Belgien. Man lyckas helt enkelt inte att komma överens.

I över 200 dagar har nu Belgien varit utan en regering. Om landet inte har någon ny regering på fredagen den 18 februari, så slår man rekord som det land i världen med de längsta regerings-förhandlingar. Än så länge har Irak rekordet.

Hur kommer det sig att denna språk- och kulturgräns går rakt igenom ett litet land som Belgien?

Gränsen är egentligen en av de yttersta gränserna på det gamla romerska riket. Även om romarna kom lite längre norr ut, så var deras inflytan större söder om gränsen. De germanska folkstammen hade betydligt mer inflytan norr om gränsen.

1830 bildades Belgien. Det är ett konstgjort land vars viktigaste funktion var att bilda en buffert mellan de eviga fienderna Tyskland och Frankrike. Som buffertland har Belgien lidit mycket framförallt  under första och andra världskriget, när det krigades väldigt hårt här. Efter världskrigen  var Belgien ett av grundarländerna för Europeiska unionen. Än idag är Belgien en av de största ”believers” i EU.

Men samtidigt har flamländarna och vallonerna det väldigt svårt att komma överens om politiken i detta land. Och tänk att Belgien bara är lite större än Dalarna!

Jonna Jaakke