Här är Europafackets nya ledning
Nya generalsekreteraren ger en känga åt Sverige
I dag väljs Bernadette Segol från Frankrike till ny generalsekreterare i Europafacket. Hon efterträder John Monks som drar sig tillbaka till en tillvara som nyligen adlad lord i det brittiska överhuset. Så kan det gå.
Bernadetta Segol har funnits med i Europafackets ledning i tjugo år. Hon sade att hon känner ödmjukhet och beslutsamhet inför sitt nya uppdrag.
Särskilt ödmjuk är hon dock inte mot de svenska facken. I en intervju med Kommunalarbetarens Stephen Lindholm ger den nya generalsekreteraren en känga åt Sverige. Svenskarna pratar alldeles för mycket om sin modell, håller sig för sig själva och borde gå ut och demonstrera mer, säger hon.
Wanja Lundby-Wedin som bara har några timmar kvar som ordförande för Europafacket ger dock svar på tal i samma tidning.
Läs båda intervjuerna på Kommunalarbetarens nätsida www.ka.se
Tommy Svensson
Grattis Veronica!
Det är inte vara dag en före detta arbetskamrat på Brysselkontoret tar plats i Europafackets ledning. Men i dag händer det.
Veronica Nilsson som bland annat arbetat på TCO, TUAC (rådgivande organ till OECD) och, som sagt, på Fackliga Brysselkontoret valdes i dag till en av fyra konfederala sekreterare.
- Jag är tacksam för allt stöd och det ska bli en spännande och rolig utmaning, sade hon. Generöst nog nämnde hon sin tid på Brysselkontoret i sin presentation till kongressen.
Veronica Nilsson kom till Bryssel för två år sedan och arbetade under våren 2009 på vårt Brysselkontor där hon tidigare varit utsänd handläggare. Snabbt plockades hon dock upp av EPSU, de offentliganställdas europeiska federation. Efter knappt ett år handplockades hon till Europafacket som särskild rådgivare. Nu tar hon klivet upp i sekretariatet.
Vi säger grattis, och är litet stolta.
Hon får sällskap av ytterligare en ung kvinna, Judith Kirton-Darling från Storbritannien. Hon berätade hur hennes fackliga engagemang väcktes när hon växte upp i åttiotalets England - under Margret Thatchers era.
Tommy Svensson
Nya TCO-basen: Starka fack och välfärd går ihop
Wanja Lundby-Wedin: "Mer jämställdhet i facket".
Demonstranter mötte fackliga kongressdeltagare i Aten
Europafackets kongress: Offensiven blev försvarskamp
På måndag 16 maj samlas Europas fackliga ledare i Aten. Europafacket har kongress. Symboliskt nog i Grekland som mer än något annat land har stått i förgrunden under de senaste årens ekonomiska kris.
För fyra år sedan samlades man i spanska Sevilla. Den stolta devisen var då ”På offensiven”. Europafacket valde sin första kvinnliga ordförande i Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande. Nu skulle Europafacket inte bara kämpa i motvind, utan gå till offensiv för ett socialt Europa i löntagarnas intresse.
Sedan slog krisen till och Europas fackföreningar har fått fortsätta kämpa i motvind. Offensiven kom av sig. Försvarsarbetet fick sättas främst.
Det är svårt att se hur det skulle kunna bli annat i ett ekonomiskt och politiskt klimat där facket ofta framställs som boven i dramat, fast alla vet att krisen skapades av mycket mäktigare finansintressen och av kortsynta politiker.
Fackets uppgift är att slåss för sina medlemmar. När dessa ser sina löner urholkas, pensioner sänkas och andra villkor försämras har facket inte mycket annat att göra än att ”ställa sig i vägen”. Följden blir att de fackliga organisationerna anklagas för att vara bromsklossar, för att bara bry sig om dem som har jobb och ”privilegier” som pension och normala anställningsvillkor och strunta i andra, det vill säga de arbetslösa. Det budskapet pumpas ut i krisens Europa.
Den attityden finns också i Sverige, även om vi är i ett bättre ekonomiskt läge än de flesta andra EU-länder. Vad man glömmer är att facket inte ensamt kan sluta ett enda avtal eller bestämma om en enda krona eller euro i lönehöjning. Det krävs antingen arbetsgivare som samtycker eller politiker som på demokratisk väg stiftar lagar om villkoren i arbetslivet.
Det hindrar inte att även fackliga organisationer har ett samhällsansvar. Men hur långt detta ska sträcka sig beror i sin tur på vilket ansvar det omgivande samhället tar. Det är lätt att fnysa åt de europeiska fackföreningarnas kamp mot exempelvis höjd pensionsålder. Men vem löser livspusslet för den (oftast) kvinna som räknat med pension vid 60 för att kunna ta hand om gamla föräldrar eller hjälpa till med barnbarn, när ingen offentlig omsorg finns till hands?
Ju starkare och större de fackliga organisationerna är, desto större ansvar kan de ta. Ju mer utbyggd välfärden och möjligheten till lärande är, desto mer öppna för förändringar kan löntagarna och deras företrädare vara.
Den som läser mer om Europafackets krav än vad som får plats på demonstrationsplakaten, finner att det också har offensiva och positiva visioner om framtidens Europa. Det manifest som ska antas vid kongressen i Aten 16-19 maj innehåller åtaganden om kamp mot ungdomsarbetslösheten, satsning på gröna jobb, skydd för hälsa och säkerhet och likabehandling för alla löntagare, kampanj för att särskilt få med de oftast mest utsatta immigrantarbetarna i facket. Man vill ha ett socialt Europa som kan stå som en hållbar modell för den övriga världen.
Wanja Lundby-Wedin lämnar uppdraget som ordförande. Men som god kvinnlig pionjär har hon berett vägen för andra. Ny generalsekreterare och den som har det dagliga ansvaret blir Bernadette Segol från Frankrike. Av de sju förtroendevalda i ledningen är fyra kvinnor föreslagna, bland dem Veronica Nilsson från Sverige.
Tommy Svensson
