Brysselbloggen

EU:s ledare har i dagarna enats om ett ekonomiskt skyddsnät för Grekland. Landet har ännu inte uttryckligen bett om någon hjälp, men problemen hopar sig inför en nära förestående återbetalning på gamla lån. Spekulationerna har gjort gällande att Grekland inte har pengar nog att klara av det åtagandet, vilket drivit upp kostnaderna för nya lån. Nu har euroländerna enats om att garantera en sista utväg för Grekland. Denna utväg består av en möjlighet att få tillgång till billiga lån i tillräckligt stor omfattning för att landet ska kunna rädda sin likviditet (enligt Al-Jazeera rör det sig om 20-22 miljarder euro). Detta skyddsnät ska dämpa spekulationsivern och på det viset få ner räntan för Grekland. De lägre räntorna ska göra det möjligt för grekerna att låna den normala vägen och inte behöva röra de garanterade pengarna. Så är det i alla fall tänkt.

Euroområdets länder ska gemensamt stå för två tredjedelar av den samlade ekonomiska tryggheten, resten finansieras av IMF. Det är en kompromiss mellan Tyskland och Frankrike som har haft olika utgångspunkter inför uppgörelsen. Frankrike ville tillsammans med många andra inte ge bort makt över euron åt Washingtonbaserade IMF, samtidigt som Tyskland tröttnat på att alltid i slutändan få betala för andra länders slapphet. Nu verkar dock samarbetet mellan Frankrike och Tyskland, som alltid varit motorn i den europeiska integrationen åter fått ny fart. De båda länderna har ensamma gjort upp om uppgörelsen och resterande euroländer har bjudits in först i efterhand för att  enbart skriva under avtalet.

Upplägget är ganska komplicerat och pengarna tillhandahålls av de enskilda staterna genom ett bilateralt samarbete mellan eurogruppens länder. Finansieringen sker utanför ramarna för EU-projektet och är ett exempel på mellanstatlig ekonomisk samordning. Samtidigt ligger initiativrätten till användandet av pengarna hos kommissionen och centralbanken i Frankfurt. För att få med Tyskland på tåget har varje land utlovats vetorätt mot igångsättandet av planen. Det är trots allt Tyskland som kommer att stå för den största delen av tryggheten då det enligt avtalet är den ekonomiska makten i ECB som avgör vad varje enskilt land ska betala. Att Europeiska rådet också får större inflytande över den eropeiska ekonomin är ett sätt att balansera inflytandet från IMF samtidigt som man för upp de mellanstatliga garantierna på en gemensam europeisk nivå.

För att det inrättade skyddsnätet inte ska uppmuntra andra euroländer att bryta mot stabilitetspakten och släppa på budgetdisciplinen diskuteras nu en djupare integration av Europas ekonomier. De som i framtiden bryter mot de gemensamma reglerna kan få stå ut med sanktioner. Sakozy har bland annat öppnat för tanken att beröva olydiga länder deras rösträtt i ministerrådet. Merkel har öppnat upp för möjligheten att helt enkelt slänga ut oönskade stater ur eurosamarbetet om de vid upprepade tillfällen brister i budgetdisciplinen.

Uppgörelsen har även demonstrerat en förskjutning av inflytande inom EU. Kommissionen har fått spela andrafiol samtidigt som Herman Van Rompuy i bakgrunden tagit plats vid förhandlingsbordet. Det verkar som att han lyckats balansera olika intressen och underlättat arbetet för att nå en hållbar kompromiss. Han må ha karisma som en våt trasa men att underskatta honom som statsman kan vara ödesdigert. Uppgörelsen visar också på att Europas ledare fortfarande kan samarbeta under svåra påfrestningar men att därför tro att det värsta nu är över kan visa sig övermodigt.

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret