Brysselbloggen

Nu på söndag den 13 juni är det val i Belgien. Valet gäller Belgiens nationella/federala parlamentet (riksdagen).
Av en befolkning på ca 10 miljoner väljer ca 7 miljoner röstberättigade 150 ledamöten i deputeradekammaren och 71 ledamöten i senaten. Och efter fördelningen i parlamentet bildas en regering med en statsminister och  ministrar.

Men deet är inte så  enkelt som det låter.

Framförallt att hitta en ny regering ser ut att bli ett svårt pussel för politikerna i detta lilla land i mitten av EU. Det finns nämligen många partier som vill vara med och fördela makten emellan sig. Det brukar ta lång tid att hitta en koalition som fungerar för landet.

Även om Belgien är ett land och att det ska ledas av en belgisk regering, så finns det inga belgiska partier och inga belgiska politiker. Hela den politiska världen är också fördelad efter språk- och kulturgränsen. Hela valkampanjen är fördelad efter regionerna. Det finns inget belgiskt socialdemokratiskt parti, inget belgiskt kristdemokratiskt parti, inget belgiskt grönt parti. I Flandern har du ett flamländskt socialdemokratiskt parti, i Vallonien finns ett fransktalande socialdemokratiskt parti, och samma gäller för kristdemokraterna, liberal, de gröna, osv. Och det är väldigt lite sammarbete mellan de politiska partierna över språkgränsen. Men ändå så ska partierna tillsammans bilda en koalition för att leda landet.

Det största problemet är språk- och kulturgräns som skär igenom landet.

Rätt igenom landet, söder om huvudstaden Bryssel, går denna skiljelinje som delar landet i två delar. Norr om gränsen ligger Flandern där man talar nederländska och där ca 60 procent  av befolkningen bor. Söder om gränsen ligger Vallonien där man talar franska och där ca 30 procent av befolkningne bor. Den resterande delen bor i det tvåspråkiga Bryssel.

Inte bara språket skiljer åt, utan framförallt också en kulturen och historien.

Flandern tillhör norra Europa med ett språk och en historia som är förknippad med denna del. Nederländskan är liksom engelskan, tyskan, svenskan ett germanskt språk. Vallonien är förknippad med södra Europa. Franskan är ett romanskt språk och kulturen i Vallonien är väldigt besläktad med Frankrike och hela södra Europa och dess kultur.

Så gränsen mellan norra och södra Europa går rakt igenom lilla Belgien, och att det kan ge problem är väl inte så konstigt.

För närvarande leds landet av en regering som består av de flamländska kristdemokrater, flamlänska liberaler, fransktalande socialdemokrater, fransktalande kristdemokrater och fransktalande liberaler. Fem partier från två helt skilda regioner, men värre lär det bli efter valet.

Opinionssiffrorna visar en stor framgång för det separatistiska flamländska partiet NVA, som vill ge reionerna mer makt och som egentligen vill dela på landet. Men de vallonska partierna vill absolut inte regera tillsammans med ett parti som vill göra Flandern och Vallonien till två självständiga länder. Ingen i Vallonien vill dela på landet, de vill inte att regionerna får mer makt än de hittills har.

Men hur ska man samarbeta om man har två helt skilda synsätt på framtiden? Det här blir väldigt spännande, men det lär också bli en trög historia.

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

1 juni var det sommarmotagning på fackliga Brysselkontoret. Värdar var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, TCO:s ordförande Sture Nordh, Sacos ordförande Anna Ekström samt kontorets chef Tommy Svensson. På övre bilden även Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V). 200 gäster från Europaparlamentet, EU-kommissionen, EU-representationen, regionkontoren, fackliga organisationer med mera minglade. Se några av gästerna på bilderna nedan.

FFotograf i vimlet: Peter Berggren.

Igår arrangerade European Movement ett föredrag med Europeiska rådets permanenta ordförande Herman Van Rompuy på den Bayerska representationen. Det var intressant att sitta i den stora förväntansfulla publiken och se EU:s president, blyg och lite tafatt, redogöra för hur unionen borde utvecklas framöver. Temat för sammankomsten var ”Moving from design to delivery”, nu när Lissabonfördraget är på plats bör Europas politiska krafter äntligen läggas på att leverera resultat åt medborgarna. Krisen har fått en rad olika ledande politiker att redan vilja ändra och skriva om fördraget. Van Rompuy avfärdade samtliga förslag till fördragsändringar och menade att nödvändiga förändringar går at genomföra inom ramen för det nuvarande regelverket. Men han öppnade samtidigt upp för inrättande av informella stukturer och procedurer som inte finns beskrivna i fördraget och på så vis runda både politiskt käbbel och en bångstyrig brittisk regering.

Vem är då denna politiska figur som beskriver sig själv vara en ”grå mus” och som nyligen givit ut en bok med egnenhändigt formulerade haikudikter? Han var inte särskilt känd utanför Belgien och hade bara hunnit varit landets premiärminister mindre än ett år när han blev utsedd till ett av EU:s mest prestigefyllda uppdrag. Som president och högsta representant för 500 miljoner medborgare har Van Rompuy ett ganska vagt demokratiskt mandat. Han är utsedd efter långdragna och slutna förhandlingar mellan europas regeringschefer utan insyn från omvärld eller medborgare.

Van Rompuy som saknar karisma utsrålar däremot lugn och seriositet på ett sätt som i alla fall förtjänat min respekt. Det är svårt att tänka sig Van Rompuy göra storartade utrikespolitiska utsvävningar, vilket antagligen är en av orsakerna till att han blev vald. Det var länge många som hoppades på att Tony Blair skulle få rollen som Europas president.  Då hade vi nog sett mer av äventyrlig stormaktspolitik och mediaanpassade utspel, något som framför allt Tyskland fruktar och antagligen därför stoppat. Det ska nog inte heller underskattas att en del premiärministrar och presidenter i Europa gärna ser att det massmediala rampljuset lämnas åt dem själva. Jag tror att Van Rompuy är en person som trivs utanför ramljuset och som genom att inte ta för mycket plats, inte heller kommer att stöta sig med andra ledares egon och ambitioner. Detta kommer att vara en styrka när det kommer till förmågan att genomdriva politiska förändringar av unionen.

Den ekonomiska krisen ställer höga krav på politisk skicklighet och lyhördhet mot de som utsätts för dess verkningar. Arbetet med att rensa upp i finansvärlden har kommit igång och Van Rompuy nämnde att bankregleringar på europeisk nivå skulle vara klara till den första januari. Han påpekade också att krisen började i USA och inte Europa och att länderna här inte har hänfallit åt protektionism som vid tidigare kriser. Europas nya president är grå och när han försökte sig på att skämta en aning under föredraget, var det många som enbart pligktskyldigt skrattade med en aning. Det återstår också att se om han kan leva upp till förväntningarna och leverera politiska resultat.




Henrik Månsson
Brysselkontoret                                             

Den ekonomiska krisen stod åter på parlamentets agenda och debatten drog som vanligt ut på tiden, då alltför många parlamentariker var måna om att just deras analys av krisen behövde lyftas fram. Det var inte så mycket nyheter som presenterades och de sedvanliga solidaritetsförklaringarna till Grekland framfördes pliktskyldigt. Grekiska parlamentariker på vänsterkanten tog tillfället i akt och gjorde reklam för en omfattande generalstrejk som kommer att hållas på torsdag. Strejken är ett sätt för Greklands fackföreningsrörelse att protestera mot de föreslagna nedskärningarna som kommer att drabba pensionärer och vanliga arbetare. En något humoristisk händelse under debatten var när EPP-gruppens ordförande Joseph Daul hävdade att även europaparlamentariker måste dra sitt strå till stacken och föregå med gott exempel i en tid då det ställs omfattande krav på nedskärningar av trängda europeiska staters budgetar. Det rent sakliga innehållet låter förvisso klokt men när han dagen innan, än en gång, drivit igenom en omfattande utökning av europaparlamentets egna budget (för 2011) framstår utspelet som löjeväckande i sin inkonsekvens. Somliga är mer jämlika än andra.

En annan tilldragelse under dagen var omröstningen om köttklistret Trombin. Frågan var om denna kreativa produkt skulle tillåtas i EU eller inte. För att förbjuda klistret behövdes kvalificerad majoritet vilket också uppnåddes med två rösters marginal. Den svenska regeringen hade röstat för klistret i ministerrådet men en splittring i parlamentet kom att avgöra saken. Centerns och folkpartiets parlamentariker röstade emot den egna regeringens hållning och de blev då tungan på vågen som sänkte förslaget, eftersom det var så liten marginal. De enda som brann för idén att kunna klistra ihop diverse köttslamsor och sälja dem som ”förenade köttdelar” var industrin och konservativa politiker i parlament och kommission. De går nu miste om denna futuristiska delikatess.

Fram mot kvällen var det dags för parlamentarikerna att debattera EU:s nya strategi för de kommande tio åren. Det bråkades en del om att parlamentet inte har någon makt att påverka innehållet i denna EU2020-strategi, de kan bara ställa frågor till kommissionen. Det slutgiltiga resultatet är upp till unionens regeringar att besluta om. De konservativa välkomnade strategin och menade att den var ett stort steg mot en fördjupad europeisk integration. Socialdemokraterna med flera, var mer kritiska och ställde krav på att det nu är dags att överge tron på att ”marknaden” kan lösa alla tänkbara problem. Marita Ulvskog poängterade bland annat att det därför inte är de grekiska pensionärerna och löntagarna som ska betala för budgetsaneringarna utan finanssystemet. Det är de som skapat krisen, både genom att uppmuntra osund spekulation och sedan attackera de stater som alldeles nyligen räddat dessa banker från total kollaps.

Henrik Månsson

Brysselkontoret

En facklig tilldragelse för denna veckas session i Strasbourg skulle vara Edith Bauers rapport om arbetstider för chaufförer. För ett par veckor sedan röstades rapporten ner i sysselsättningsutskottet och fackföreningsrörelsen stod som segrare och de föreslagna försämringarna hamnade i papperskorgen. Denna vecka skulle parlamentet bekräfta utskottets slutsatser och skicka tillbaka frågan till kommissionen. Så blir nu inte fallet, då ledamöterna med en knapp majoritet där många var frånvarande, röstade för att skjuta upp beslutet till nästa månad. Osäkerheten finns därför kvar och försvararna av försämrade villkor för transportarbetare får nu tid att formera om sina styrkor.

En annan fråga som kan vara intressant är den om behovet av att ansluta EU till konventionen om de mänskliga rättigheterna. Lissabonfördraget stipulerar att EU ska skriva under dessa och tillhandahåller verktygen för det genom att göra den europeiska unionen till en juridisk person. Konventionen som garanterar medborgarna grundläggande rättigheter och ger dem möjlighet att driva kränkningar mot dessa till domstol, har tidigare bara varit reserverad för stater att skriva under.  Det som behandlades i parlamentet idag var bara en debatt i ett tidigt stadium, beslutet kommer antagligen att dröja ett bra tag till. En intressant diskussion som genast dök upp var hur Storbritannien skulle förhålla sig till frågan. En liberaldemokratisk ledamot lovprisade förslaget och sade att Storbritannien givetvis ville att EU skulle ratificera konventionen. När stafettpinnen kom till ECR-gruppens talesperson från Torypartiet var tongångarna annorlunda och hela förslaget sågades längs fotknölarna. Storbritanniens koalitionsregering har bara funnits någon vecka och redan syns splitringen på europeisk nivå. Detta var något som rådets representant uppmärksamt noterade och ställde sig frågande till.

Henrik Månsson

Brysselkontoret

Det brittiska valet blev en rysare, det är inte avgjort ännu men det lutar åt att inget av partierna får någon egen majoritet i parlamentet. Som väntat gick Tory starkt fram och säkrade sin ställning som största parti i både opinionen och parlamentet. Laborur som har gjort ett av sina sämsta val någonsin verkar i alla fall hålla Liberaldemokraterna bakom sig. Liberlaernas resultat måste betraktas som en besvikelse, de har inte lyckats slå mynt av partiledaren Nick Cleggs popularitet utan går istället bakåt från förra valet och tappar ett par platser i kammaren. I några opinionsundersökningar var de största parti och upplevde en stark medvind i media, något de verkar ha misslyckats med att realisera i väljarstöd under valdagen. Enligt de resultat som nu strömmat in verkar det inte ens finnas majoritet för en koalitionsregering mellan Labour och liberalerna. För att kunna bilda en majoritetsregering måste man säkra 326 ledamöter. Den sittande premiärministern har enligt konstitutionen rätt att göra ett första försök att få ihop en regering och det politiska spelet kommer nog bölja fram och tillbaka de närmaste dagarna.

Frågan är dock hur intressant det är att utgöra den regering som har en ödesmättad uppgift framför sig. Storbritannien lider av ett finansiellt underskott som närmar sig Greklands nivåer, stora nedskärningar och sparkrav är därför att vänta oavsett vem som sitter vid rodret. Det är en otacksam uppgift att vara premiärminister under de kommande åren. Labour borde inse sin förlust och dra sig tillbaka för att stilla slicka sina sår, byta ut ledargarnityret och återkomma när opinionen sviktar för den framtida regeringen.

Några europaparlamentariker har gjort uppmärksammade försök att ta sig in i det brittiska underhuset. En person som lyckades var Caroline Lucas som nu blir det gröna partiets första ledamot i den brittiska andrakammaren. Nigel Farage som är gruppledare för EFD lyckades inte ens ta sig till vallokalen då han tidgiare under valdagen störtade med ett flygplan. Flygplanet som drog en banderoll med reklam för partiet UKIP (United Kingdom Independence Party) trasslade in sig i samma banderoll och störtade mot marken. Farage som fortfarande är inlagd på sjukhus rapporteras vara utom fara. Nick Griffin, partiledaren för det rasistiska partiet BNP, lyckades inte slå mynt av att invandringspolitiken hamnat högt på den politiska dagordningen. Han förlorade mot Labours kandidat i sin valkrets.

Det visade sig vara ovanligt högt valdeltagande i gårdagens val. Det var ungefär 65% (61% 2005) av väljarna som slöt upp och lade sina röster på något av partierna. Dock var det  hundratals om inte tusentals som stod och köade utanför vallokalena förgäves och fick vända hem när dessa stängde klockan 22:00. Detta ledde till upprörda känslor och vid någon vallokal fick polis tillkallas för att lunga ner stämningen. Det betraktas som en stor skandal att så många hindrades från att lägga sin röst i årets val och valmyndigheten får mycket kritik för att inte lyckats hantera den stora uppslutningen. Rättsprocesser är antagligen att vänta i valkretsar med jämna resultat.

Vi kan antagligen vänta oss ett par spännande dagar då det slutgiltiga resultatet och det politiska spelet så skta tar en tydligare form.

Henrik Månsson

Brysselkontoret

USA:s vicepresident Joe Biden var i Bryssel och talade vid dagens session i Europaparlamentet. Förutom att återkommande poängtera Europas betydelse för USA som en viktig allierad och ömsesidig partner, tog han tillfället i akt att lägga sig i debatten om överföring av bankdata. Detta regleras i det så kallade Swiftavtalet, ett avtal som parlametet redan förkastat i februari men som snart åter är aktuellt i en omförhandlad version.

När lissabonfördraget ratificerades gavs parlamentet medbeslutanderätt i en rad nya frågor däribland säkerhetspolitik. Denna nyvunna makt är en av anledningarna till vicepresidentens besök, där han hoppas kunna skänka legitimitet åt ett avtal som tidigare förkastats av bla integritetsskäl. Det var under en maktdemonstration mot både ministerrådet och kommissionen som europaparlamentet stoppade det ursprungliga Swiftavtalet och problemen med processen fortsätter. Parlamentet uttryckte i veckan åter igen sin misstänksamhet mot arbetet med att ta fram ett nytt avtal och framförde kritik mot stora delar av innehållet som nu är under utformning.

Ett annat skäl till att Joe Biden besöker parlamentet just nu är behovet av att mildra den prestigeförlust som EU upplevde när president Obama meddelade att han inte tänkte närvara vid sommarens toppmöte i Madrid. Därför var han också mycket noga med att ständigt återkomma till att Europa fortfarande är en viktig partner i en annars instabil och osäker värld och erbjöd USA:s stöd i arbetet med att hantera den grekiska krisen.





Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Europeiska rådets president Herman Van Rompuy har kallat in ett extra toppmöte för euroområdets stats- och regeringschefer om krisen i Grekland. Toppmötet äger rum på kvällen den 7 maj, det är samma dag som det föreslagna krispaketet ska behandlas i den tyska riksdagen. För att krispaketet ska träda i kraft måste alla euroländer vara överens och godkänna planen.

I helgen enades eurogruppens finansministrar och IMF om villkoren i detta räddningspaket. Detta ger Grekland ca 110 miljarder euro under en period av tre år. Det är hårda krav på nedskärningar och skattehöjningar som väntar det hårt skuldsatta landet. Genom att tillhandahålla enorma mängder kapital till en förhållandevis låg ränta hoppas de bidragande länderna kunna hejda den finansiella oron från att sprida sig till Portugal, Spanien och Italien (länder som också nu är med och betalar med hjälp av nya lån). För att få ta del av dessa pengar har nu Grekland förbundit sig att frysa lönerna i den offentliga sekton, sänka pensionerna och höja moms och skatter. Detta kommer att göra att BNP minskar ytterligare och därmed även belåningsgraden. Landet kommer att få stå ut med hård utomstående styrning och övervakning under flera år framöver.

Lyckas inte räddningsförsöket innebär det att landet, mer eller mindre, går i konkurs. Det leder till att Grekland behöver ställa in betalningarna på sina lån, då kommer problemen inte bara att spridas till andra euroländer, utan också till den efter krisen så ömtåliga banksektorn. De europeiska bankerna är exponerade mot den grekiska statens lån till ett värde som motsvarar summan av hela räddningspaketet. Än värre är exponeringen mot Portugal, där spanska banker står för en tredjedel av summan, det gör att dominoeffekten kan bli påtaglig.

Förutsättningarna förändras hela tiden, i början talades det om 20 miljarder euro i krispaketet, sedan blev det 45, 80 och nu 110 miljarder. Osäkerheten är stor och insatserna höga. Den monetära unionen saknar en stabil finansiell bas och ekonomierna är inte jämt utvecklade. Det var snarare svulstiga stormaktsambitioner som avgjorde när Grekland, Portugal och Spanien erbjöds medlemskap i EMU och inte ekonomiska fundamenta. Det är misstag som nu kostar pengar och prestige för hela Europasamarbetet.

De som får betala är som alltid de som stått längst ifrån de beslut som tagits. Det är grekiska pensionärer och arbetstagare som förväntas öppna sina plånböcker och betala för vad banker och politiker ställt till med. Det finns numera spaltmeter skrivit om de ekonomiska följderna av denna kris. Det sakans däremot ambitioner att förstå sig på de sociala konsekvenser som följer i krisens spår. Man kan bara spekulera i var det här får för demokratiska följder. Vad händer med politikerförakt och främlingsfientlighet? Ett resultat vi redan kunde avläsa förra veckan var framgången för det extremt nationalistiska och uniformsklädda Jobbik i Ungern. Ungern är ett land utanför EMU som drabbats hårt av den ekonomiska krisen och har redan genomgått ett stålbad utformat av det nu åter aktuella IMF.



Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

Det går inte så bra för Belgien nu för tiden. Både den politiska och den kyrkliga världen har haft en omskakande helg.

Förra veckan lämnade den belgiska premiärminister in regeringens  avskedsansökan hos kungen, som godkände den på måndagskvällen.

Kan de olika partierna komma överens om en ny regering? Kan de komma överens om språkproblemen? Ingen tycker sig veta vad som ska hända.

Därmed blir det nyval, trots att tidpunkten inte är den bästa. Den 1 juli ska Belgien ta över som  EU:s ordförandeland.

Den katolska kyrkan hade också en väldigt svår helg. Biskopen i Brygge Roger Vangheluwe avgick efter att han erkänt sexuellt utnyttjande av en kusin i flera år. Efter denna nyhet kom det in över hundra  anklagelser om pedofili och sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan.

I Belgien är över 70 procent  av befolkningen döpta i katolska kyrkan, men enbart ca 15 procent går regelbundit till kyrkan. Även om kyrkorna inte drar så mycket folk på söndagar, så har kyrkan i sig kvar ganska stort inflytande i belgiska samhället.

Nästan två tredjedelar av alla barn och ungdomar går i en katolsk skola eller universitet, nästan hälften av alla sjukhus och ålderdomshem är katolska, och i Flandern är det största partiet det kristdemokratiska CD&V och det största fackförbundet det kristdemokratiska ACV.

 Belgiens framtid ligger i konungens och ärkebiskopens händer… Det låter väl tryggt?

 Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Gordon Brown kan få sitta kvar som premiärminister efter valet trots att Labour är på väg mot ett av sina sämsta valresultat någonsin.

I kvällens direktsända valdebatt kommer utrikespolitiken att stå högt på agendan. Mycket fokus kommer att ligga på Europafrågor, ett av de få områden där det finns betydande skilnader mellan partierna. Det är ett lysande tillfälle för Cameron och Brown att tvåla till Liberaldemokraterna som har det mest utpräglade EU-positiva programmet, något det inte finns särskilt stort stöd för i den brittiska opinionen. Gordon Brown kan på ett ganska tacksamt sätt inta en mittenposition. Han kan undvika delar av kritiken mot Europas inte allt för populära byråkrati och makthungrighet. Samtidigt som han också kan utmåla tories som mindre trovärdiga i ett europeiskt förändringsarbete, då de intagit en självvald isolation balnd Europas stora konservativa partier, för att istället alliera sig med små obskyra homofoba rörelser från Östeuropa.

Labours engagemang i europafrågor har avtagit sedan Tony Blair lämnade in handduken, han var tydligt engagerad i europeisk integration och slopade ensidigt 100 miljarder kr av Storbritanniens medlemsrabatt samtidigt som han välkomnade lissabonfördraget. Nu vill Labour bara pliktskyldigt införa euron, men inte än på ett bra tag och först efter en folkomröstning. Storbritannien och Labour har kämpat för att ha kvar många undantag från EU-regler och är allmänt svåra att få med på tåget när det gäller sociala rättigheter och minimiregler på arbetsmarknaden.

När det gäller miljöpolitiken driver däremot Labour en hårdare linje och kräver att EU ska sänka sina utsläpp av växthusgaser med 30% och arbeta för ett bindande internationellt klimatavtal. I Labours valmanifest finns det också tydliga krav på att fortsätta EU:s utvidgningsprocess, både mot Turkiet och Balkan. Partiet argumenterar också för ett införande av en europeisk krigsmakt, med starka band till NATO, som ska kunna sättas in i oroshärdar runt om i världen.

Gordon Brown kommer ha en ganska tacksam position i kvällens debatt där motståndarna har betydligt fler demoner att kämpa med. Inte minst David Cameron, som kommer att balansera mellan att inte framstå som utrikespolitiskt isolerad, samtidigt som han måste hålla EU-skeptiska konservativa välare borta från att rösta på UKIP (United Kingdom Independence Party) vilket är extra farligt i systemet med enamnsvalkretsar. Lyckas han inte med detta kan Gordon Brown se fram emot att få sitta kvar som premiärminister, antingen enasm eller i koalition men Liberaldemokraterna. Det är faktiskt så att trots Labours kräftgång i opinionen och att de nu är tredje största parti så har de, tack vara det brittiska valsystemet, en rimlig chans att få flest platser i parlamentet.

Debatten sänds på Sky news.


(Bilden är gjord av Labour och poängterar Torys ovilja att göra upp med sin 80-talsnostalgi)

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

(Även publicerad på europaportalen.se)

Den politiska kartan i Storbritannien håller på att ritas om. Det är inte längre två partier som gör upp om regeringsmakten. Det skrivs nu mycket om uppstickaren Liberaldemokraterna vars partiledare, Nick Clegg, tagit alla med storm efter den första direktsända partiledardebatten i Storbritanniens historia. Partiet som bildades av en utbrytargrupp ur Labour och ett litet liberalt parti under 80-talet har länge fört en undanskymd och skyddad tillvaro i brittisk politik. Under denna valrörelse verkar de ha blommat ut och i vissa opinionsundersökningar är de det största partiet.

Liberaldemokraterna är något så ovanligt som starkt EU-positivt brittiskt parti. De har länge, i motvind, krävt att landet ska skrota pundet för att istället ansluta sig till Euron. Detta har inte varit den fråga som nu gjort dem populära och de har löst problemet med opinionens missnöje genom att utlova en folkomröstning i frågan. De har också i valmanifestet varit noga med att poängtera att det för tillfället inte är något bra idé att gå med i det europeiska valutasamarbetet.

I finanskrisens spår vill Liberaldemokraterna på europeisk nivå genomföra reformer för ökad tillsyn och reglering av den europeiska finanssektorn. Målen är att stabilisera finansmarknaderna genom att sätta stopp för samhällsfarligt risktagande och att öka tillgången på kapital för småföretag och vanliga medborgare. Några av de föreslagna medlen för att nå dessa mål är att splittra upp de största bankerna och skapa flera banker med lokal förankring.

Liberaldemokraterna har en förhållandevis grön framtoning, de poängterar att de vill använda engagemanget i EU till att motverka klimatförändringarna. Partiet vill att Europa antar hårda miljömål och vill minska utsläppen av växthusgaser med 30% fram till 2020. De vill även använda EU:s politiska inflytande till att förändra FN, IMF och WTO till institutioner som sätter miljömål högre upp på dagordningen.

I de senaste opinionsundersökningarna ligger Liberaldemokraterna på runt 30% av väljarstödet, vilket även Tory och Labour gör. Det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar brukar missgynna Liberaldemokraterna, som även om de lyckas hålla sig kvar på sina historiskt höga oppinionssiffror kan få betydligt färre parlamentariker än de andra. Om det blir aktuellt har de sagt sig föredra en koalitionsregering med Labour framför de konservativa. Denna situation utnytjas av tories som pekar på att en röst på Liberaldemokraterna kan leda till en Lib-Lab koalition med Gordon Brown som trolig premiärminister.

På torsdag kväll är det åter dags för direktsänd debatt och Nick Clegg kan räkna med att de andra deltagarna ägnar honom större uppmärksamhet än tidigare. Det ska bli intressant att se hur Liberaldemokraterna nu hanterar det smutsiga politiska spelet på nivåer de aldrig förr befunnit sig. De kan inte längre räkna med att bli behandlade lika välvilligt och okritiskt som tidigare.




Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

(Artikeln är även publicerad på europaportalen.se)

I skuggan av den akuta ekonomiska krisen, särskilt situationen i Grekland, planerar EU för framtiden. Det kanske inte märks så mycket. Men ett program för hur den europeiska unionen ska utvecklas under det kommande årtiondet ska antas i juni.  Den har döpts till EU 2020-strategin och om den bara förverkligas kommer mycket att bli bättre för oss medborgare i unionen. Se bara:

Fler ska arbeta. Målet är att sysselsättningsgraden ska öka från 69 till 75 procent.

Vi ska satsa mer på forskning och utveckling. Minst 3 procent av bruttonationalprodukten ska gå till sådana investeringar.

Klimathotet ska avvärjas. Utsläppen av växthusgaser ska minska med 20 procent, andelen förnybara energikällor öka med 20 procent liksom energieffektiviteten. Om andra höjer ambitionerna, ökar EU sina.

Fler ska ha högre utbildning – 40 procent mot dagens 31. Färre elever ska sluta skolan i förtid.

Fattigdomen ska minska. 20 miljoner EU-medborgare ska lyftas ur fattigdomen.

De här målen, man är inte överens om alla ännu, sammanfattas i slagorden smart tillväxt, hållbar tillväxt samt tillväxt för alla.

Under dessa rubriken ska EU och medlemsländerna tillsammans genomföra en rad projekt för att nå de gemensamma målen.

Under begreppet smart tillväxt hamnar forskning och innovation, utbildningen och den digitala agendan med bredband för alla. Under orden hållbar tillväxt finns initiativ för en vi både ska använda mindre energiresurser och få högre tillväxt. Dessutom ska vi ha en stark , hållbar och konkurrenskraftig industri. Tillväxt för alla handlar om en modern arbetsmarknad och kompetensutveckling, samt en bred kamp mot fattigdom.

Inget fel på ambitionerna, således.  Men hur ska det gå till?

Föregångaren till EU 2020 är Lissabonstrategin. Det antogs år 2000 och innehöll också djärva mål – som att Europa 2010 skulle bli den mest konkurrenskraftiga regionen i världen. Så blev det ju inte, och även många andra vackra drömmar gick i kras.

Att Lissabonstrategin missslyckades skyller man på medlemsländerna. De gjorde inte vad de lovade när de satt vid sammanträdesborden i Bryssel. Sant är också att de senaste krisen raderade ut många av framstegen.

Frågan är ändå om det blir så mycket bättre nu. Medlemsländerna är sig själva närmast. Och samtidigt med att den ambitiösa framtidsagendan ska genomföras, ska länderna försöka komma i ekonomisk balans. Senast 2013 ska medlemsländerna ha pressat ner sina budgetunderskott till under 3 procent – mer än en halvering.  Tror någon att det kommer att ske utan kännbara nedskärningar?

Hårda tider väntar således. Samtidigt går 23 miljoner människor arbetslösa. Europa åldras – antalet människor över 60 år ökar dubbelt så mycket som tidigare. Arbetsmarknaden trasas sönder av otrygga anställningsformer, som somliga gillande kallar flexibilitet.

Detta talar inte emot behovet av en långsiktigstrategi som EU 2020 – tvärtom.  Men att det är så tyst om den långsiktiga politiken, men sådant buller om den akuta krisbekämpningen är illavarslande. Mäktar EU – eller rättare dagens generation av politiker – med båda saker?

Tommy Svensson

Chef för LO/TCO/Saco:s Brysselkontor

Det är val i Storbritannien den 6 maj och det verkar som att Tories kommer att stå som vinnare. Även om det kommer rapporter om att Labour närmar sig i oppinionsundersönkningar tror jag det är få som är redo att satsa någon större summa på något annat än en seger för David Camerons konservativa parti. Detta parti har rört upp känslor i Bryssel under en längre tid och har haft en tradition av att konsekvent hävda det nationella självbestämmandet mot EU:s institutioner. Som ett starkt EU-kritiskt parti har man brutit sig ur den konservativa EPP-gruppen och bildat en egen marginaliserad grupp. Dessutom har man hela tiden bedrivit en högljudd kampanj mot Lissabonfördraget och lovat folkomröstning i frågan. förhållningssättet till EU har rört sig från allt mellan en ganska sund kritik mot politisk toppstyrning till en påfallande nationalistisk romantisering av det gamla brittiska imperiets förträfflighet.

Den 13 april presenterades partiets 130 sidor långa valmanifest. I avsnitter som behandlar Europa (1,5 sida) säger man sig i första meningen vilja vara en positiv och konstruktiv samarbetspartner men att det i framtiden inte kommer att lämnas över någon mer makt till Europa. Det utlovas en stopplagstiftning som syftar till att tvinga framtida regeringar att hålla folkomröstningar innan de ratificerar fördrag som ger mer makt till EU. Vidare utlovas det att partiet aldrig kommer att tillåta ett brittiskt deltagande i ett federalt Europa och inte heller något införande av euron som valuta. Det slås högtravande fast att ratifiseringen av Lissabonfördraget var ett skamfullt förräderi [betrayal] mot landets demokratiska traditioner. Det utlovas ingen folkomröstning om varken fördraget eller EU som sådant, vilket man tidigare öppnat upp för. Det utlovas däremot en ”United Kingdom Sovereignty Bill” som ska garantera att den yttersta makten över landet ligger hos parlamentet i London. Vad det i praktiken innebär kan man fråga sig men retoriken riktas mot de gummiparagrafer som infördes med Lissabonfördraget och som möjliggör maktöverlämning till EU utan fördragsändringar. Värt att notera är att Toreis välkomnar ett turkiskt medlemskap i EU, då varje utvidgning antagligen försvårar integrationsprocessen.

Som jag nämnt tidigare finns det en tradition av kritik mot EU:s avlägsenhet och byråkratiska maktstruktur som gör det är svårt för medborgarna ätt göra sig hörda. I linje med det föreslås det också omfattande reformer av Storbritanniens politiska system. Man vill minska antalet parlamentsledamöter, sänka ministerlönerna och öka antalet folkomröstningar. Detta gör man för att föra ner makten till medborgaren. En ganska radikal reform som också föreslås är att det ska vara möjligt för en valkrets att återkalla förtroendet för en vald parlamentariker. Det ska även bli möjligt att välja högre tjänstemän efter en amerikansk modell.

I Bryssel håller man nu andan inför det brittiska valet och hoppas på en kompromissvillig framtida regering. Försök att närma sig tories har gjorts av EPP-gruppen där många av europas maktbärande koservativa partier representeras. Gruppens generalsekreterare Antonio López-Istúriz försökte få med britterna med motiveringen att de behövdes för att kunna trycka ner Tysklands ambitioner. Detta utspel föll inte i god jord hos Tories och antagligen heller hos CDU.

För mer information:

http://www.conservatives.com/Policy/Manifesto.aspx

http://euobserver.com/9/29853

http://blogs.telegraph.co.uk/news/danielhannan/100034142/the-economist-epp-secretary-general-should-find-another-line-of-work/

Henrik Månsson

Praktikant på Brysselkontoret

(Artikeln är även publicerad på Europaportalen.se)

Ett problem som har funnits i över femtio år, är inte så lätt löst. 1963 fastställdes språkgränsen mellan de nederländsk talande Flamländare och de franktalande Valloner i Belgien. Språkgränsen gjorde slut på det gamla systemet av “språkräkning” som var enkelt att manipulera.

Men valkretsen Brussel-Halle-Vilvoorde BHV (som går over språkgränsen) var ett undantagsfall, och det har alltid lett till problem. Flera regeringar har fallit i på grund av språk/regionproblemen.

Belgien är en union av nederländsk och fransktalande, och båda språkgemenskaper måste leva tillsammans. BHV är ett sinnebild för svårigheterna som det medför, men problemet är inte olöslig. Men lösningen måste ge fötroende och respekteras i varje delstat.

När Yves Leterme i slutet av förra året blev Belgiens 65:e premiärminister efter att Herman Van Rompuy blev Europa’s första president , lade kung Albert II inte  ansvaret för de “kommunautära” problemen hos Leterme. Kungen bad i stället fd premiärministern Jean-Luc Dehaene att försöka lösa det. Jean-Luc, eller rörmokare som han även kallas, fick alltså ett kungligt uppdrag, drog tillbaka sig i all stillhet och förklarade att han skulle komma med en lösning till påsklovets sista dag – söndag 18 april…

Och nu är vi nästan där, och ingen politiker säger något. En stor stillhet råder. Kanske är det lugnet före stormen ?

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Den ekonomiska krisen har blottlagt brister i det finansiella systemet. Banker och andra finansiella institutioner har haft fria händer att bete sig hur de velat.  Spekulationsbubblor har drivits upp av bristande ansvarstagande och den fria marknadens dynamik. När nu allt faller samman har världens stater tvingats rädda de ansvariga undan kollaps, utan att ställa dem till svars. Så kan det inte fortsätta. Nu har det startats en europeisk kampanj för hårdare krav på finansvärlden. Bakom projektet står det europeiska socialdemokratiska partiet (PES) och fackföreningsrörelsen. Det har utlysts en europeisk aktionsdag för att bättre nå ut med budskapet. Den 24 april kommer det att ske samordnade aktioner över hela Europa för att sätta press på makthavarna.

Den grundläggande idén är att det behövs hårdare regler för att komma åt roten till den finansiella krisen. Social rättvisa och långsiktig hållbarhet måste prioriteras högre än kortsiktiga bankvinster och bonusar åt direktörerna. Girighet och ansvarslöshet ska inte längre få styra en så viktig sektor som ekonomins behov av tillförlitliga lån. En av kampanjens målsättningar om en mycket liten skatt på finansiella transaktioner diskuteras redan i europaparlamentet och kommissionen. Denna skatt påminner mycket om tankarna bakom ”Tobin-skatten” som var ett försök att införa en internationell skatt på finanstransaktioner. Den bedömdes länge vara för utopisk och omöjlig att genomföra. Den finansiella krisen har ritat om kartan för vad som är politiskt möjligt. Både parlamentet och den nu uppstartade kampanjen hoppas på att ett europeiskt initiativ i frågan kan göra det möjligt att införa skatten även på global nivå.

Tanken är att denna skatt som nu diskuteras i EU ska riktas mot de typer av transaktioner som inte gynnar den reella ekonomin. Skatten ska också ge en finansiell bas åt det monetära samarbetet. Krisen i Grekland tolkas av många som ett bevis på att man inte kan ha en gemensam valuta utan att också ha en gemensam finanspolitik. Det är inte populärt bland medlemsstaterna att lämna ifrån sig redan existerande skatteintäkter till det europeiska samarbetet. Genom att införa en ny typ av skatt kan EU bygga upp en egen finansiell bas utan att störa medlemsstaterna allt för mycket. Skatten slår dessutom mot de nu så impopulära bankerna och kommer antagligen inte heller att möta något folkligt motstånd i medlemsstaterna.


För mer information om kampanjen:

http://www.youtube.com/watch?v=XbExWw0kt7c&feature=player_embedded#

http://www.pes.org/en/blogs/pes-blog/uk-campaign-robin-hood-tax

http://europeansforfinancialreform.org/en

http://www.youtube.com/watch?v=ZzZIRMXcxRc&feature=player_embedded


Henrik Månsson
praktikant på Brysselkontoret

Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt ett stort nummer av att han uppnått en viktig framgång för jämställdheten och kvinnors sysselsättning. I ställer för att 75 procent av den arbetsföra befolkningen ska ha jobb fick man igenom fomuleringen 75 procent av kvinnor och män. Alltså samma mål för kvinnor som för män, enligt regeringsföreträdare.

Om det var sant, vore det ett stort åtagande. För att nå ett så högt sysselsättningsmål för kvinnor inom tio år krävs omfattande utbyggnad av den offentliga sektorn, av barnomsorg med mera. Man kan gott kalla det en jämställdhetsrevolution. För de svenska facken vore det ett välkommet beslut. Det är precis vad man önskade  av regeringen och EU inför mötet.

Märkligt då att ingen annan här i Bryssel, vare sig tidningar eller webbsidor, uppfattat detta. Ingenstans stod ett ord om denna svenska framgång Men många svenska medier rapporterat att Sverige fått igenom ett nytt jobbmål för kvinnor. En stor framgång för jämställdheten och för den svenska regeringen.

Bara vårt nyhetsbrev Fackligt.eu och Europaportalen rapporterade korrekt – det vill säga det rörde sig bara om en språklig förändring. I sak hade ingenting hänt. Målet om 75 procent i sysselsättning gäller fortfarande ett genomsnitt av befolkning, alltså i praktiken ett högre mål för män och ett lägre för kvinnor.

Men kunde verkligen regeringen bluffa eller mörka sanningen i en så viktig fråga? Jag tog reda på hur andra EU-företrädare beskrev beslutet.

Jag fann att såväl  ordförandelandets premiärminister José Louis Zapatero som Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy gjorde en helt annan tolkning än Sverige. Båda borde veta, särskilt Van Rompuy. Han ledde ju mötet. I hans uttalande efter toppmötet skriver han att målet om 75 procent fortfarande gäller för den arbetande befolkningen, dvs ett genomsnitt.

Trots dessa fakta fortsatte regeringsföreträdare vid mina kontakter att hävda ska gälla för både män och kvinnor.

Så i går eftermiddag kröp statsministern till korset. Inför EU-nämnden tvingades han erkänna att man även i fortsättningen kommer att beräkna sysselsättningsgraden som ett genomsnitt i den nya tillväxtstrategin EU2020 - och inte samma mål för både kvinnor och män. Men han tyckte det var bra att en diskussion kommit igång.

Jag är övertygad om att regeringens diplomater och förhandlare agerat med de bästa avsikter. Uppenbarligen trodde de att den formuleringen man fick in i slutsatserna innebar en förändring, ett nytt djärvt mål för kvinnors sysselsättning i EU. De har säkert förberett mötet på bästa sätt.

Men på toppmötet var det statsministern ensam som satt vid förhandlingsbordet. Han måste ha varit medveten om att de andra kollegorna inte gjorde samma tolkning som han. Varför dröjde det till tisdagens möte i EU-nämnden tills sanningen kom fram, en sanning som inte hans egna tjänstemän här i Bryssel kände till?

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad på Europaportalen.se)

.

EU:s ledare har i dagarna enats om ett ekonomiskt skyddsnät för Grekland. Landet har ännu inte uttryckligen bett om någon hjälp, men problemen hopar sig inför en nära förestående återbetalning på gamla lån. Spekulationerna har gjort gällande att Grekland inte har pengar nog att klara av det åtagandet, vilket drivit upp kostnaderna för nya lån. Nu har euroländerna enats om att garantera en sista utväg för Grekland. Denna utväg består av en möjlighet att få tillgång till billiga lån i tillräckligt stor omfattning för att landet ska kunna rädda sin likviditet (enligt Al-Jazeera rör det sig om 20-22 miljarder euro). Detta skyddsnät ska dämpa spekulationsivern och på det viset få ner räntan för Grekland. De lägre räntorna ska göra det möjligt för grekerna att låna den normala vägen och inte behöva röra de garanterade pengarna. Så är det i alla fall tänkt.

Euroområdets länder ska gemensamt stå för två tredjedelar av den samlade ekonomiska tryggheten, resten finansieras av IMF. Det är en kompromiss mellan Tyskland och Frankrike som har haft olika utgångspunkter inför uppgörelsen. Frankrike ville tillsammans med många andra inte ge bort makt över euron åt Washingtonbaserade IMF, samtidigt som Tyskland tröttnat på att alltid i slutändan få betala för andra länders slapphet. Nu verkar dock samarbetet mellan Frankrike och Tyskland, som alltid varit motorn i den europeiska integrationen åter fått ny fart. De båda länderna har ensamma gjort upp om uppgörelsen och resterande euroländer har bjudits in först i efterhand för att  enbart skriva under avtalet.

Upplägget är ganska komplicerat och pengarna tillhandahålls av de enskilda staterna genom ett bilateralt samarbete mellan eurogruppens länder. Finansieringen sker utanför ramarna för EU-projektet och är ett exempel på mellanstatlig ekonomisk samordning. Samtidigt ligger initiativrätten till användandet av pengarna hos kommissionen och centralbanken i Frankfurt. För att få med Tyskland på tåget har varje land utlovats vetorätt mot igångsättandet av planen. Det är trots allt Tyskland som kommer att stå för den största delen av tryggheten då det enligt avtalet är den ekonomiska makten i ECB som avgör vad varje enskilt land ska betala. Att Europeiska rådet också får större inflytande över den eropeiska ekonomin är ett sätt att balansera inflytandet från IMF samtidigt som man för upp de mellanstatliga garantierna på en gemensam europeisk nivå.

För att det inrättade skyddsnätet inte ska uppmuntra andra euroländer att bryta mot stabilitetspakten och släppa på budgetdisciplinen diskuteras nu en djupare integration av Europas ekonomier. De som i framtiden bryter mot de gemensamma reglerna kan få stå ut med sanktioner. Sakozy har bland annat öppnat för tanken att beröva olydiga länder deras rösträtt i ministerrådet. Merkel har öppnat upp för möjligheten att helt enkelt slänga ut oönskade stater ur eurosamarbetet om de vid upprepade tillfällen brister i budgetdisciplinen.

Uppgörelsen har även demonstrerat en förskjutning av inflytande inom EU. Kommissionen har fått spela andrafiol samtidigt som Herman Van Rompuy i bakgrunden tagit plats vid förhandlingsbordet. Det verkar som att han lyckats balansera olika intressen och underlättat arbetet för att nå en hållbar kompromiss. Han må ha karisma som en våt trasa men att underskatta honom som statsman kan vara ödesdigert. Uppgörelsen visar också på att Europas ledare fortfarande kan samarbeta under svåra påfrestningar men att därför tro att det värsta nu är över kan visa sig övermodigt.

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret