Brysselbloggen

På måndag 16 maj samlas Europas fackliga ledare i Aten. Europafacket har kongress. Symboliskt nog i Grekland som mer än något annat land har stått i förgrunden under de senaste årens ekonomiska kris.

För fyra år sedan samlades man i spanska Sevilla. Den stolta devisen var då ”På offensiven”. Europafacket valde sin första kvinnliga ordförande i Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande. Nu skulle Europafacket inte bara kämpa i motvind, utan gå till offensiv för ett socialt Europa i löntagarnas intresse.

Sedan slog krisen till och Europas fackföreningar har fått fortsätta kämpa i motvind. Offensiven kom av sig. Försvarsarbetet fick sättas främst.

Det är svårt att se hur det skulle kunna bli annat i ett ekonomiskt och politiskt klimat där facket ofta framställs som boven i dramat, fast alla vet att krisen skapades av mycket mäktigare finansintressen och av kortsynta politiker.

Fackets uppgift är att slåss för sina medlemmar. När dessa ser sina löner urholkas, pensioner sänkas och andra villkor försämras  har facket inte mycket annat att göra än att  ”ställa sig i vägen”.  Följden blir att de fackliga organisationerna anklagas för att vara bromsklossar, för att bara bry sig om dem som har jobb och ”privilegier” som pension och normala anställningsvillkor och strunta i andra, det vill säga de arbetslösa. Det budskapet pumpas ut i krisens Europa.

Den attityden finns också i Sverige, även om vi är i ett bättre ekonomiskt läge än de flesta andra EU-länder. Vad man glömmer är att facket inte ensamt kan sluta ett enda avtal eller bestämma om en enda krona eller euro i lönehöjning. Det krävs antingen arbetsgivare som samtycker eller politiker som på demokratisk väg stiftar lagar om villkoren i arbetslivet.

Det hindrar inte att även fackliga organisationer har ett samhällsansvar. Men hur långt detta ska sträcka sig beror i sin tur på vilket ansvar det omgivande samhället tar. Det är lätt att fnysa åt de europeiska fackföreningarnas kamp mot exempelvis höjd pensionsålder. Men vem löser livspusslet för den (oftast) kvinna som räknat med pension vid 60 för att kunna ta hand om gamla föräldrar eller hjälpa till med barnbarn, när ingen offentlig omsorg finns till hands?

Ju starkare och större de fackliga organisationerna är, desto större ansvar kan de ta. Ju mer utbyggd välfärden och möjligheten till lärande är, desto mer öppna för förändringar kan löntagarna och deras företrädare vara.

Den som läser mer om Europafackets krav än vad som får plats på demonstrationsplakaten, finner att det också har offensiva och positiva visioner om framtidens Europa. Det manifest som ska antas vid kongressen i Aten 16-19 maj innehåller åtaganden om kamp mot ungdomsarbetslösheten, satsning på gröna jobb, skydd för hälsa och säkerhet och likabehandling för alla löntagare,  kampanj för att särskilt få med de oftast mest utsatta immigrantarbetarna i facket. Man vill ha ett socialt Europa som kan stå som en hållbar modell för den övriga världen.

Wanja Lundby-Wedin lämnar uppdraget som ordförande. Men som god kvinnlig pionjär har hon berett vägen för andra. Ny generalsekreterare och den som har det dagliga ansvaret blir Bernadette Segol från Frankrike.  Av de sju förtroendevalda i ledningen är fyra kvinnor föreslagna, bland dem Veronica Nilsson från Sverige.  

Tommy Svensson

Tankesmedjan European Policy Center (EPC) här i Bryssel anordnade häromdagen en debatt för att diskutera resultatet av toppmötet den 24-25 mars.

EPC analytiker Janis A. Emmanouilidis presenterade sin rapport ”A quantum leap in economic governance-but questions remains”. Han ansåg att EU:s förmåga att hantera kriser hade stärkts i och med besluten, som han såg som den sista biten i pusslet för en ny och förbättrad ekonomisk governance modell.  Trots detta återstår det enligt Emmanouilidis flera viktiga frågor att besvara.

Peter Spiegel från Financial Times invände mot beskrivningen av toppmötet som en vändpunkt för krishantering. Han hävdade att EU fortfarande saknar verktyg för att på kort sikt hantera kriser och att en av orsakerna bakom krisen, bankerna, inte hade hanterats.

Fabian Zuleeg EPC chefs ekonom instämde delvis med Spiegel analys men underströk att de beslut som togs för att hantera kriser på långsikt också hade en positiv inverkan på hanteringen av kriser på kort sikt.

Elin Hallström

Studerande vid Bryssels fria universitet som kommer att medverka på Brysselbloggen då och då under våren.

Utanför mitt köksfönster växter en syrénbuske och varje gâng som jag diskar kan jag verkligen se hur knopparna växer och hur ont det gör.

För alla ni läsare längre upp i norr som har haft en sâ kall vinter, vill jag bara säga : Ha tâlamod ! Ge inte upp ! För vâren kommer ! Sâ fort hon har gjort sitt här pâ kontinenten sâ lovar vi att skicka henne norrut.

Men för ni som kanske vill smakprova vâren, sâ är ni allihopa mycket välkomna hit till Bryssel (men kanske inte alla samtidigt). Om ni dâ behöver lite hjälp med att fâ ihop ett lärorikt program om Europa, sâ gör jag det gärna. Alla fackliga grupper fâr gratis hjälp med Brysselprogram om de vill. Det kan innehâlla besök pâ Europaparlamentet, Kommissionen, Ekonomiska och Sociala Kommittén, Sveriges Representation, LO/TCO/Sacos Brysselkontor, och mycket mer.

För alla er med allergiproblem och dâ framförallt hösnuva, har jag ett praktiskt tips som pappa har lärt mig. Min pappa är väldigt känslig för björken och när den slâr ut. Varje âr hâller han koll pâ när bjökarna i Belgien kommer att slâ ut, och dâ tar han flygplanet till Sverige. När sedan björkarna i Sverige ger tecken pâ att de är färdiga att slâ ut, sâ flyger han tillbaka till Belgien. Och pâ sâ vis undviker han det värsta. Detta är väl ett bra exempel pâ hur man undviker att det gör ont när knoppar brister…

Jonna Jaakke, besöksansvarig

Det blåser upp till storm i EU. Det är inte första gången. Men nu är det det prestigefyllda europrojektet som måste räddas. Inte bara det. Viktiga toppmöten under mars månad kan avgöra hela EU:s framtid.

Den ekonomiska krisen har skakat om EU och skadat euron. Den har framför allt ökat arbetslösheten och skapat social oro. Frågan är hur EU ska ta sig ur krisen och förhindra att liknande kollapser händer i fortsättningen – och till vilket pris.

Risken med de recept som hittills lagts fram att EU går ur askan i elden, både politiskt och ekonomiskt.

Klart är att de politiska maktförhållandena har förskjutits. Det ekonomisk ledande Tyskland har tydlgare än någonsin tagit på sig en politisk ledarroll. Tidigare nöjde sig tyskarna med att betala. Nu vill de bestämma.

Kommissionen och framför allt dess ordförande José Manuel Barroso är sidsteppad. Den så kallade EU-presidenten Herman Van Rompuy har reducerats till springpojke åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Som vanligt uppträder Tyskland i tandem med Frankrike. Men den franske presidenten Nicolas Sarkozy får nöja sig med några köttben. I övrigt gäller att från och med nu ska euroländerna föra samma politik som Tyskland. Annars blir det inga pengar, i värsta fall böter.

Det kan låta förnuftigt. Tysklands ekonomi går bra just nu. Produktivitetsgapet till de skuldtyngda länderna i framför allt södra Europa ökar. Det frestar hårt på sammanhållningen och solidariteten inom unionen.

Problemet är att dn tyska politiken med relativt låg minimilön, låga löneökningar och en export som gynnas av den svaga euron inte nödvändigtvis passar alla. Hårda nedskärningar och sänkta löner drar ner efterfrågan och ökar arbetslösheten ytterligare. Dessutom leder det till social oro. Löntagarna får betala för den kris som skapades av banker, finansbolag och ibland av ansvarslösa eller svaga regeringar. Inte konstigt att de ilsknar till.

En rad förslag den senaste tiden siktar in sig på den ”stela arbetsmarknaden”. I realiteten riktar de udden mot löntagarna. Ingånga avtal ska rivas upp, arbetsrätt och anställningsformer ska göras mer "flexibla" och lönerna ska hållas nere.

Det gäller både förslagen om ekonomisk styrning som nu behandlas i Europaparlamentet och den lösa idé om en ”konkurrenspakt” för euroländerna som Tyskland och Frankrike lagt fram. Båda sakerna ska diskuteras vid särskilda toppmöten i mars. De första är konkreta lagförslag inom EU:s ram. Det andra handlar om en mellanstatlig pakt som i och för sig inte för över makt till EU, men som utan tvivel får en starkt styrande effekt på alla medlemsländers politik.

Mot denna politik protesterar förstås den europeiska fackföreningsrörelsen. "Det är som ett framrusande tåg och vi måste stoppa det", säger Europafackets generalsekreterare John Monks.
Det är också en klockren strid mellan höger och vänster i Europa. I en debattartikel nyligen skrev de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att ” hela detta generalangrepp på fack och löntagare i Europa bygger på en skev syn på eurokrisen och arbetsmarknaden” och de ”kommer att göra allt för att skydda lönebildningen och löntagarna”.

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken)

 Men denna gången är det ett världsrekord som de flesta skäms för.

I hela 249 dagar har landet levt utan en riktig regering. Den förra regeringen avgick 26 april 2010 och valet hölls 13 juni. Efter det har det gått 249 dagar och än har man ingen lösning i sikt.

Många ägnar sig nu åt lekfulla protester, typ att inte raka sig så länge landet inte får en ny regering, ingen sex under tiden, osv. Många olika folkliga protester, med namn som pommes-frites-revolutionen.

I staden där jag bor (Gent) ordnar man en stor fest på en av stans största torg. Festen börjar ikväll kl.19.00 och avslutas med en final kl.24.00 när landet verkligen får sitt rekord och alltså slår Irak. Ryktet går att fler än 15.000 människor kommer att delta, så kommunen och polisen har vidtagit särskilda åtgärden för trafiken och säkerheten i allmänhet.

Man undrar om man ska skratta eller gråta... Men nog skäms alla mer eller mindre.

Det konstiga är att man i det vardagliga livet inte alls märker att landet inte har någon regering. Soporna hämtas som vanligt varje vecka, tågen kör med samma förseningar som alltid, lönerna kommer varje månad, barnen går till skolan, inga ändringar alls. Men i median varnas det för framtiden om landet fortsätter på detta vis.

Andra länder kan tappa sitt förtroende för Belgien och det kan ha stora ekonomiska konsekvenser. Stora företag kanske lämnar landet? Men än har inget sånt hänt.

För i Belgien finns fem andra regeringar som styr var sin del av landet och de fungerar som vanligt. Det är den flamländska regeringen, den vallonska, den fransktalande, den tyska regeringen och regeringen för Bryssel huvudstad. Och alla gör sin lilla del i det hela.

Jonna Jaakke, 17 februari 2011

Strasbourg, tisdag
Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott sade i går kväll nej till det fackliga kravet på en social klausul i EU som ska garantera de fackliga rättigheterna på den inre marknaden. Det var den konservativa gruppen EPP och liberalerna som fällde förslaget.
Omröstningen gällde ett yttrande om EU-kommissionens förslag till reformer på den inre marknaden (inremarknadsakten) som presenterades i höstas.
I slutvoteringen när kravet på en social klausul fallit lade den socialdemokratiska gruppen S&D ned sina röster medan de gröna och vänstern röstade nej. Den spanske socialdemokraten Alejandro Cercas förklarade att man nu riktar in sig på att få igenom kravet i inre marknadsutskottet samt så småningom i plenum.
En social klausul i EU:s fördrag skulle garantera att den fria rörligheten för varor och tjänster inte får gå före grundläggande fackliga rättigheter.
Tommy Svensson 

 Arbetsmarknadens parter i Belgien hade kommit överens om ett förslag till ett nytt avtal för 2011-2012, men i helgen blev det tydligt att två av de tre stora fackliga centralorganisationer inte kan leva med avtalet.

Majoriteten av ledamötena inom både det socialdemokratiska och det liberala facket har sagt nej. Bara det kristdemokratiska facket - som visserligen är störst - sa ja. På arbetsgivarsidan sa alla organisationer ja till förslaget, men det räcker inte.

Vad händer nu? Ska regeringen ta över avtalet som det är och ändå göra det till en lag? Men då går den emot fackförbunden. Det kan bli en svår balansgång i ett land som levt utan en riktig regering i nästan 8 månader.

Till att börja med har det socialdemokratiska facket utlyst allmän strejk på fredagen den 4 mars.

Jonna Jaakke

Att gå på bio i Belgien är lika trevligt som i vilket land som helst. Alla är lite småspända inför vad som kommer utspelas på vita duken. Popcornen är saltade och läsken kyld.  De två senaste söndagarna har jag gått på bio i Belgien. Båda gångerna möttes besökarna av en tvådelad reklamfilm som handlar om –  tja, jag vet inte riktigt. Vi får följa en glaskulas resa bland unga, välvårdade och till synes vetenskapligt lagda individer. Min första tanke var att det rörde sig om en Bondfilm och att glaskulan var en spionkamera. Sedan tar kulan med oss in i någon slags framtidsvision. Filmsnutten avslutas abrupt med en ”To be continued…”. Spänningen, och ovissheten, är på topp.

Ett tag senare kommer del två. Där svävar glaskulan runt, omgärdad av slagord (alternativt floskler) som skulle kunna vara direkt hämtade från ett av ordförande Barrosos tal: Research, competitiveness, efficient transport, smarter life, renewable resources, progress, better aging och så vidare.  I slutet får den förbluffade och nyfikne biobesökaren reda på vem det är som gjort filmen, som för övrigt är väldigt snygg.  – Vem har råd med en sådan extravagant reklamsnutt? frågar hon sig. BMW? Kanske Deutsche Bank? Inte då. Det är nämligen ”Innovation Union” som står bakom den. För att läsa mer kan biobesökaren surfa in på den lätt ihågkombara webbadressen: http://ec.europa.eu/research/innovation-union/

Filmen visar sig vara en del i EU:s satsning på ”innovation”, ett av flaggskeppen i unionens kommande tioårsplan, EU 2020, som ska ta oss ut ur arbetslöshet och finanskriser och in i en ljus framtid.

På hemsidan finns en ”the making of…”. Där får man veta att musiken spelades in av en orkester i Budapest medan kompositören befann sig i Madrid. En stor utmaning enligt filmskaparna. Okej. Att kulan symboliserar innovation får vi också veta. Ingen glasklar koppling där.

Under fredagens toppmöte i Bryssel gick filmerna i da capo på två stora skärmar att beskåda för alla journalister på plats. Många kliade sig i huvudet och var minst lika förvånade som biopubliken. Vad vill den egentligen säga?

Se och bedöm själva: Del 1, Del 2

Fredrik Haglund

Tvärs igenom Belgien, horisontalt sett, lite under Bryssel, går det en språkgräns. Det är för det första språkgränsen mellan Flandern i norr och Vallonien i södra Belgien. I Flandern talar man nederländska som är ett germanskt språk, släkt med engelska, tyska och även svenska. I Vallonien talar man franska, som är ett romanskt språk.

Förutom en språkgräns är det även en kulturell gräns, gränsen mellan norra väst-Europa med framförallt protestantisk religion, och södra Europa med sin katolska religion.

Man brukar skoja ibland och säga att norr om denna gräns steker folk sin mat i smör och dricker öl till maten, söder om gränsen steker man sin mat i olivolja och dricker vin till maten.

Att en sådan viktig gräns går rakt igenom ett litet land kan skapa problem. Och det är dessa problem som idag visar sig väldigt tydligt i Belgien. Man lyckas helt enkelt inte att komma överens.

I över 200 dagar har nu Belgien varit utan en regering. Om landet inte har någon ny regering på fredagen den 18 februari, så slår man rekord som det land i världen med de längsta regerings-förhandlingar. Än så länge har Irak rekordet.

Hur kommer det sig att denna språk- och kulturgräns går rakt igenom ett litet land som Belgien?

Gränsen är egentligen en av de yttersta gränserna på det gamla romerska riket. Även om romarna kom lite längre norr ut, så var deras inflytan större söder om gränsen. De germanska folkstammen hade betydligt mer inflytan norr om gränsen.

1830 bildades Belgien. Det är ett konstgjort land vars viktigaste funktion var att bilda en buffert mellan de eviga fienderna Tyskland och Frankrike. Som buffertland har Belgien lidit mycket framförallt  under första och andra världskriget, när det krigades väldigt hårt här. Efter världskrigen  var Belgien ett av grundarländerna för Europeiska unionen. Än idag är Belgien en av de största ”believers” i EU.

Men samtidigt har flamländarna och vallonerna det väldigt svårt att komma överens om politiken i detta land. Och tänk att Belgien bara är lite större än Dalarna!

Jonna Jaakke

En iskallare fråga än svenskt medlemskap i euro finns knappast. Det är begripligt att även vänner av euron drar öronen åt sig när hela valutahavet stormar.

Ribban höjs ytterligare av de lagförslag som EU nu diskuterar för att skärpa den ekonomiska styrningen och kontrollen av medlemsländerna. Dessa ger EU rätt att  lägga sig i löneförhandlingar, trots att de enligt Lissabonfördraget är strikt nationellt ansvar. Det har redan skett i Grekland och Irland.

Bakgrunden är ett paket med nya lagar (fyra direktiv och två förordningar) som har tre övergripande syften; att stärka den så kallade tillväxt-och stabilitetspaketen inom den ekonomiska och monetära unionen (EMU), att förebygga och bestraffa stora ekonomiska obalanser i medlemsländerna samt att se till att ländernas budgetprocesser är öppna och tillförlitliga.

Allt detta är förstås en följd av att medlemsländer, både stora och små, i flera år brutit mot reglerna i EMU-samarbetet. Först ut att strunta i dessa var Tyskland och Frankrike, men de slapp straff. Det blev ett farligt prejudikat. Allt fler följde efter.

Under de senaste årens djupa ekonomiska kris blev det helt ohållbart. Räddningsaktioner fick göras för Grekland och Irland. I tur står kanske Portugal, Spanien, Italien och Belgien.

EU, läs Tyskland, väntade för länge med att gripa in. Men nu har man ändå fattat flera beslut som i bästa fall ska hindra att något liknande händer i framtiden. Dels har man skapat en rad övervakningsorgan som ska ha bättre kontroll på banker och finansmarknader, dels har man inrättat en krisfond som kan låna ut pengar till lägre ränta än de mest sargade medlemsländerna kan få på marknaden.

Nu är det dags för nästa steg: att stärka den ekonomiska styrningen av medlemsländerna. Dessa ska inte längre ostraffat kunna strunta i reglerna om budgetunderskott och statsskuld. De ska inte kunna lura omvärlden med falska siffror (som Greklands förra regering).

Dessa syften är förstås lovvärda. Många förslag är också kloka och nödvändiga.  Problemet är att somliga rekommendationer eller krav för att rätta till så kallade makroekonomiska obalanser (till exempel lönebildningen) går utöver vad EU har befogenhet för. Dessa krav gäller alla medlemsländer även om sanktioner bara kan ges till dem som har euro,

Europafacket är starkt kritiskt till den politiska inriktningen av förslagen som man menar tafsar på medlemsländernas suveränitet när det gäller lönepolitiken och obönhörligen leder till en lönenedpressning.

De europeiska socialdemokraterna instämmer i kritiken. I Europaparlamentet arbetar de för att sysselsättning och sociala aspekter måste finnas med i kommissionens bedömning av medlemsländerna. Vidare varnar man för att inskränka rätten till kollektivavtal och parternas frihet och rättigheter på arbetsmarknaden.

Bakom det diffusa begreppet om ekonomisk styrning döljer sig klassiska ideologiska konflikter. Förslagen ska drivas igenom snabbt, alla beslut ska fattas under första halvåret – hittills tyvärr utan någon vidare politisk debatt. Det är hög tid för en sådan nu, även hos oss som fortsätter att stå utanför euron.

Tommy Svensson

Bryssel,
Inom den belgiska arbetsmarknaden har man ett system som heter « tijdelijke werkeloosheid », vilket betyder tillfällig eller temporär arbetslöshet. Enligt en rapport frân OECD har detta permitteringssystem lett till att Belgien har kunnat rädda ca 55 000 jobb under den värsta krisen 2009.

Systemet gäller i första hand bara för arbetare, om till exempel vädret eller tekniska problem förhindrar att utföra jobbet. I sâ fall kan arbetsgivaren omforma sina arbetstagare till tillfälliga arbetslösa. Detta förefaller mest inom byggbranchen. Förutom vädret eller tekniska problem, har man även nâgot som kallas för ekonomisk arbetslöshet, och dâ menas att man inte kan utföra sitt jobb pâ grund av ekonomin, som under en krisperiod. Arbetsgivaren parkerar sina arbetstagare hos A-kassan sâ länge som företaget lider av krisen. Arbetstagarna blir inte uppsagda och kan âtergâ till jobbet sâ fort den ekonomiska situationen lättar. Pâ sâ sätt var flera tusentals arbetare arbetslösa under flera mânader i 2009. Detta var framförallt sâ för företag inom metall-industrin, som ArcelorMittal och Nyrstar.

Den belgiska regeringen insâg snabbt att det var en tillfällig lösning som fungerade bra, och vidgade dâ systemet av temporär arbetslöshet till även tjänstemän, men bara under krisen. Idag gäller det enbart för arbetare igen.

Enligt OECD rapporten kunde Belgien pâ sâ sätt rädda ca 55 000 jobb, vilket är 1,58%. Och det är den högsta siffran i alla de industriländer som OECD undersökte. De flesta länder hade system av förkortad arbetstid under krisen.

I dagens försök att modernisera Belgiens arbetsmarknad genom social dialog (se min blogg frân förra veckan), sâ är en av de viktigaste men ocksâ svâraste punkterna att fâ ett och samma avtalssystem för bâde arbetare och tjänstemän. Tillfällig arbetslöshet vill arbetsgivarna kunna använda för alla arbetstagare när som helst. Nästa vecka vet vi om det nya arbetsmarknadsavtalet accepteras av alla parter. Som det ser ut idag är det framförallt det socialdemokratiska facket ABVV/FGTB som har de största reservationerna.

OECD’s rapport kan ni hitta via:

http://www.oecd-ilibrary.org/social-issues-migration-health/the-role-of-short-time-work-schemes-during-the-2008-09-recession_5kgkd0bbwvxp-en

Jonna Jaakke