Brysselbloggen

I skuggan av den akuta ekonomiska krisen, särskilt situationen i Grekland, planerar EU för framtiden. Det kanske inte märks så mycket. Men ett program för hur den europeiska unionen ska utvecklas under det kommande årtiondet ska antas i juni.  Den har döpts till EU 2020-strategin och om den bara förverkligas kommer mycket att bli bättre för oss medborgare i unionen. Se bara:

Fler ska arbeta. Målet är att sysselsättningsgraden ska öka från 69 till 75 procent.

Vi ska satsa mer på forskning och utveckling. Minst 3 procent av bruttonationalprodukten ska gå till sådana investeringar.

Klimathotet ska avvärjas. Utsläppen av växthusgaser ska minska med 20 procent, andelen förnybara energikällor öka med 20 procent liksom energieffektiviteten. Om andra höjer ambitionerna, ökar EU sina.

Fler ska ha högre utbildning – 40 procent mot dagens 31. Färre elever ska sluta skolan i förtid.

Fattigdomen ska minska. 20 miljoner EU-medborgare ska lyftas ur fattigdomen.

De här målen, man är inte överens om alla ännu, sammanfattas i slagorden smart tillväxt, hållbar tillväxt samt tillväxt för alla.

Under dessa rubriken ska EU och medlemsländerna tillsammans genomföra en rad projekt för att nå de gemensamma målen.

Under begreppet smart tillväxt hamnar forskning och innovation, utbildningen och den digitala agendan med bredband för alla. Under orden hållbar tillväxt finns initiativ för en vi både ska använda mindre energiresurser och få högre tillväxt. Dessutom ska vi ha en stark , hållbar och konkurrenskraftig industri. Tillväxt för alla handlar om en modern arbetsmarknad och kompetensutveckling, samt en bred kamp mot fattigdom.

Inget fel på ambitionerna, således.  Men hur ska det gå till?

Föregångaren till EU 2020 är Lissabonstrategin. Det antogs år 2000 och innehöll också djärva mål – som att Europa 2010 skulle bli den mest konkurrenskraftiga regionen i världen. Så blev det ju inte, och även många andra vackra drömmar gick i kras.

Att Lissabonstrategin missslyckades skyller man på medlemsländerna. De gjorde inte vad de lovade när de satt vid sammanträdesborden i Bryssel. Sant är också att de senaste krisen raderade ut många av framstegen.

Frågan är ändå om det blir så mycket bättre nu. Medlemsländerna är sig själva närmast. Och samtidigt med att den ambitiösa framtidsagendan ska genomföras, ska länderna försöka komma i ekonomisk balans. Senast 2013 ska medlemsländerna ha pressat ner sina budgetunderskott till under 3 procent – mer än en halvering.  Tror någon att det kommer att ske utan kännbara nedskärningar?

Hårda tider väntar således. Samtidigt går 23 miljoner människor arbetslösa. Europa åldras – antalet människor över 60 år ökar dubbelt så mycket som tidigare. Arbetsmarknaden trasas sönder av otrygga anställningsformer, som somliga gillande kallar flexibilitet.

Detta talar inte emot behovet av en långsiktigstrategi som EU 2020 – tvärtom.  Men att det är så tyst om den långsiktiga politiken, men sådant buller om den akuta krisbekämpningen är illavarslande. Mäktar EU – eller rättare dagens generation av politiker – med båda saker?

Tommy Svensson

Chef för LO/TCO/Saco:s Brysselkontor