Brysselbloggen

  Nyligen startade den två-årliga stora sociala dialogen i Belgien. Vad som kallas för “Groep van 10” (10-gruppen) är tio förhandlare på allra högsta nivå från de tre stora fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna i detta land.
Dessa sociala parter försöker komma överens om en ram för lönerna och arbetsmarknadsriktlinjer för 2011 och 2012. Lyckas de komma fram till ett beslut, så omformar den belgiska regeringen det till en lag som då gäller för alla arbetstagare i hela landet.
Just nu är det skillnaderna mellan “blue collars” och “white collars” som står högst på agendan. Belgien är ett av få länder som fortfarande har två olika anställningskontrakt med stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Man har vetat i 20 år att detta är ett gammalmodigt system, men facken och arbetsgivarna har aldrig kommit överens om hur ett likadant system för alla arbetastagare skulle kunna se ut. Några av de största skillnaderna berör:

·         provtjänstgöring (7 till 14 dagar för en arbetare, 1 till 12 månader för en tjänsteman)

·        utbetaling av lönen (2 gånger i månaden för arbetare, 1 gång i månaden för tjänstemän)

·        reglerna vid sjukdom (arbetarna har en karensdag, inte tjänstemän)

·        temporär arbetslöshet (arbetare får arbetslöshetsersättning om t ex vädret eller tekninksa problem inte tilllåter att de kan jobba, detta system finns inte för tjänstemän och det skulle arbetsgivarna gärna införa)

·        uppsägningstid och ersättning skiljer sig starkt mellan arbetare och tjänstemän (det är både enklare och billigare för arbetsgivaren att säga upp arbetare)

 I Belgien har ca 60 procent av alla anställda ett tjänstemannakontrakt. Arbetsgivarna anser att det är omöjligt att ge alla de övriga 40 procent som har arbetarekontrakt samma gynsamma villkor som tjänstemännen. Men på något sätt skulle man vilja få fram en ram som kan likaställa de två olika kontrakten över en viss tid, till exempel 6 år.
Om dessa förhandlingar dröjer lika länge som förhandlingarna att försöka få fram en ny regering i Belgien, så kan det ta lång tid innan jag kan återkomma till er med nyheter J.

Jonna Jaakke

Strasbourg onsdag,

När parlamentet idag diskuterade slutsatserna från toppmötet i slutet av oktober vädjade kommissionens ordförande Barroso om mer av sammanhållning och gemensamma mål så att vi kan stärka EUs position. Den socialdemokratiska partigruppens tyske ledare Martin Schulz uttryckte sin oro över att EU tycks falla sönder i delar. Han kritiserade Frankrikes och Tysklands agerande inför toppmötet och Storbritanniens motstånd mot det mesta, t ex skatt på finansiella transaktioner och ökning av EUs budget. Den brittiske euroskeptiske parlamentsledamoten Bloom fick lämna kammaren efter att han kallat Schulz för ”fascist” och vägrat att be om ursäkt.

Parlamentet diskuterade också klimatfrågor, bl a förberedelser inför klimatkonferensen i Cancun som börjar nästa vecka. Marita Ulvskog uttryckte oro över att förväntningarna inför konferensen är så låga från alla håll. Hon framhöll att EU kan och bör ta en ledande roll, men måste börja med att genomföra det som beslutats.

Igår beslutade parlamentet med stor majoritet för att medlemsstaterna får fortsätta att ge stöd till nedläggning av kolgruvor fram till och med 2018, vilket är fyra år längre än vad kommissionen föreslagit. De svenska socialdemokratiska ledamöterna röstade emot sin partigrupp, bl a därför att de anser att förlängt stöd inte är förenligt med kravet på omställning av energiproduktionen. 

Men Europaparlamentets session är inte bara debatter och omröstningar. Det händer mycket också utanför sessionssalen och vid sidan av överläggningar i parti- och andra grupper. Kameror och mikrofoner syns överallt och vittnar om intresset för att rapportera om parlamentets diskussioner och beslut. Det pågår också en mängd evenemang av andra slag, som t ex den här veckan en fotoutställning ”Liquidi Cristalli”, med vackra foton från den italienska provinsen Perugia.

Parlamentets filmpris Lux tilldelades idag den tyska filmen ”Die Fremde” som producerats av Feo Aladag. Det var första gången som en film med kvinnlig producent nominerats till priset.

Lise-Lott Hansson

 

 

Strasbourg tisdag,

EUs budget finns förstås på dagordningen när parlamentet samlas här i Strasbourg. Förhandlingarna om 2010 års budget har spruckit och man ser framför sig att gå in i nästa år utan en fastställd budget. Då blir det ”12e-delsbudget” som gäller, d v s för varje månad som går utan att frågan når sin lösning, så blir budgeten en tolftedel av 2010 års budget. Något problematiskt, eftersom det då inte finns några medel för nya åtaganden, som t ex de tre nya myndigheterna för övervakning av finanssektorn eller EUs nya utrikestjänst.
Rådet och parlamentet är överens om nivån för 2011 års budget; en höjning med 2,9 procent. Så det är inte det debatten handlar om, utan om vilket inflytande parlamentet ska ha i framtida budgetdiskussioner. Lissabonfördraget ger ökad makt åt parlamentet och nu vill parlamentet börja diskussionen om hur det ska förverkligas när det gäller fastställande av EUs budget i framtiden, inte minst nästa långtidsbudget som snart är aktuell.
Men det vill inte alla medlemsländer och därför har frågan blockerats av rådet. Representanten för det belgiska ordförandeskapet lät idag väldigt vag, när han fick frågan från parlamentets talman om vilka möjligheter han ser att komma vidare; ”Vi måste pröva en annan sorts logik”, var det mest precisa svar han gav, förutom att hänvisa till allas ansvar inför medlemsländernas medborgare.
Kommissionens ordförande Barroso lät mer hoppfull. Han utlovade ett nytt förslag före 1 december, som han hoppas att både rådet och parlamentet ska godta inom 15 dagar. Han betonade att Lissabonfördraget ska tillämpas (vilket han tackades för av parlamentsledamöter) och sa också att kommissionen kommer att utnyttja sin initiativrätt för att lägga fram förslag om så kallade egna medel för EU.

Lise-Lott Hansson

 

 

 

I Belgien har det varit svårt att få ut kontanter ur bankomater den sista tiden.

Det beror på att personalen på företaget Brink’s, som är ett av de största värdetransportföretag i Belgien, har strejkat i över fyra veckor.

Alla anställda på Brink’s har tjänstemannakontrakt, men arbetsgivaren vill nu att de övergår till arbetarekontrakt, så att det blir enklare för honom att avskeda folk. Företaget har stora skulder och har haft det svårt en längre period nu, så den amerikanska ägaren vill helst stänga företaget. Och det blir mycket billigare för arbetsgivaren att lägga ner verksamheten om alla anställda har arbetarekontrakt. Facken reagerar hårt mot detta och de anställda har strejkat i nästan en månad. Det har varit lite ont om pengar ute i landets bankomater, men belgarna har förstått situationen och har stöttat facken. Man har betalat med bank- eller kreditkort istället för cash. Brink’s försökte till och med att sätta sig i konkurs, men det gick inte myndigheterna med på. Liksom alla andra företag i Belgien måste också det ameriksanska Brink’s följa de regler som gäller vid uppsägning.

Nu har de anställda återgått till jobbet. Man har hittat en temporär lösning och man hoppas att det kommer att fungera i framtiden. Men man ser framförallt fram emot vad den sociala dialogen som startade i helgen kan komma med för lösning. De sociala parter här i Belgien samlas varannat år för att komma överens om ett ramverk för landets arbetsmarknad. Och där står skillnaderna mellan arbetar- och tjäntemannakontrakt högt på agendan. Jag återkommer om detta.

 Jonna Jaakke

Vid ett möte med LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin i Bryssel bekräftade EU-kommissionär Cecilia Malmström att hon var en av dem som var emot att skriva in konkreta förslag för att stärka strejkrätten i kommissionens handlingsprogram om den inre marknaden, Single Market Act.

Enligt Malmström berodde det på att dokument endast skulle innehålla nya förslag. Den föreslagna skrivningen som skulle garantera de fackliga rättigheterna innehöll inget nytt, hävdade hon.

- 60 miljoner arbetstagare inom Europafacket känner stor oro för att den fria marknadens villkor går före mänskliga och fackliga rättigheter. Om kommissionen hävdar att det inte är så, varför kan man då inte göra detta tydligt? undrade Wanja.

- Vi ser hur de sociala frågorna hamnar mer och mer i bakgrunden. Och vi har sett hur Lex Laval gjort det svårare för facket att ta tillvara löntagarnas rättigheter i Sverige, fortsatte hon.

Wanja Lundby-Wedin påpekade vidare att Europafacket vill att ett socialt protokoll ska föras in i fördraget. Det kan ske i samband med den föreslagna fördragsändringen om inrättande av en permanent krismekanism inom EU. Om kravet inte tillgodoses kommer facket att arbeta emot fördragsändringen.

De båda diskuterade även Cecilia Malmströms förslag till direktiv om säsongsarbete. Enligt kommissionären är förslaget ett uttryck för global solidaritet. Människor från andra länder får komma till EU för att arbeta under maximalt sex månader och sen återvända hem. Även om lönerna är låga, så är det en stor förtjänst för dem.

Wanja menade att kommissionens förslag till direktiv öppnar upp för ett gästarbetarsystem som vi inte vill ha i Sverige, och som i förlängningen leder till att lönerna pressas ner för alla.

- Vi vill att villkoren ska vara likvärdiga, att utgångspunkten för regleringen i stället ska vara likabehandling och schysta villkor för alla. Det är det som är alternativet, inte att vi får en arbetsmarknad som delar arbetskraften i ett a- och ett b-lag.


Lise-Lott Hansson

Bryssel, fredag
I maj nästa år väljer Europafacket med all sannolikhet sin första kvinnliga generalsekreterare. Bernadette Segol från Frankrike är den enda kandidaten när nomineringstiden har gått ut. Hon basar i dag för UNI Europa, den europeiska federationen för anställda i privat servicesektor.
När LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin 2007 valdes till ordförande i Europafacket var hon den första kvinnan på den posten. Hon kan inte väljas om enligt stadgarna, men med Bernadette Segol som generalsekrterare efter engelsmannen John Monks blir den ändå en kvinna på de två högsta posterna.
På kongressen som hålls i Aten ska också väljas sju chefstjänstemän, konfederala sekreterare, och bland de nominerade finns många kvinnor, bland dem Veronica Nilsson som våren 2009 arbetade här på Brysselkontoret.
I alla fall i toppen tycks den kompakta manliga dominansen inom Europafacket vara på väg att brytas. Det är nödvändigt om facket i Europa ska hävda sig, vara modernt och kunna organisera fler medlemmar.
Här är en filmsnuttt från Youtube med Bernadette Segol.
Tommy Svensson

Bryssel, tisdag
Mörka ekonomiska krismoln hopar sig återigen över EU. Nu är det Irland som är på fallrepet. Självaste "EU-presidenten" Herman Van Rompuy varnar i dag för att såväl euron som hela EU kan braka ihop.
Samtidigt läser jag att EU:s regionalfond finansierat en konsert i Italien med Elton John. Motsvarande sju miljoner kronor av våra EU-medel satsades på en show med popstjärnan i Neapel förra året.
Ska det gå åt helvete, ska det tydligen ske till musik...
Tommy Svensson

 Bryssel,
Jag är en så kallad super-mamma som springer för fullt i livets ekorrehjul och som är världsbäst på multi-tasking. Jag har en kompis som är en likadan super-mamma. Hon har också två barn, hon har också en man som jobbar på tok för mycket, hon har också ett jobb och hon har ett lika litet socialt liv som jag. Den enda skillnaden är att hon bor i Sverige och jag bor i Belgien. Då och då har vi långa telefonsamtal (när barnen äntligen har somnat) och då jämnför vi våra liv, vi klagar, vi suckar, vi filosoferar, vi fantaserar och vi längtar efter en bättre framtid.

Igår hade vi ett av våra långa telefonsamtal igen och vi kom fram till att super-mammor i Belgien har två saker som super-mammor i Sverige skulle behöva och det är: städhjälp och barnvakt!

Det ena börjar ju bli allt vanligare i svenska samhället, men är fortfarande ganska dyrt och exklusivt. Efter mycket tjat och pussel har min svenska kompis nu fått städhjälp som kommer en halv dag varannan vecka. Själv har jag städhjälp i form av en riktigt trevlig dam i 50-års åldern som kommer till mig varje tisdag klockan åtta och städar hemmet i fyra timmar. Jag köper så kallade “tjänste-checkar” av kommunen/staten, som kostar mig 7,50 euro styck för en timmes städning. Efter avdrag på skatten ligger min tim-kostnad på cirka 4,50 euro. Min städhjälp får förutom min check en extra del av staten så att hon kommer upp i ca 9,50 euro i timmen.

Jag är väldigt nöjd, framförallt när jag kommer hem tisdagkvällar till ett nystädat hem. Och min städerska är nöjd för hon behöver inte jobba “svart” längre utan har ett vitt job med semesterdagar och allt vad det innebär. Systemet för städhjälp här i Belgien fungerar väldigt bra, även om det har blivit lite dyrt på grund av dess stpra popularitet. Men om man jämför med priserna i Sverige så vet man varför min kompis bara har råd med städing varannan vecka. Hennes hem är än så länge dubbelt så skitigt som mitt…

Det andra som min kompis och jag tycker att alla super-mammor i Sverige skulle behöva är barnvakt ! När min kompis kommer hem från jobbet med båda barnen, hennes man är på tjänsteresa och hennes föräldrar njuter av pensionärslivet i sin stuga, så är min kompis låst hemma. Jag däremot har mitt lilla nätverk av barnvakter, pojkar och tjejer i åldern 15-20, som alla bor här i kvarteret. Om jag har föräldrarmöte på skolan eller måste handla, eller vill gå på gym eller vill träffa mina vänner, så skickar jag ett SMS till mina barnvakter. Han eller hon som har tid och lust kommer över till mitt hem och tar hand om barnen. Jag betalar cirka 4 euro i timmen, och alla är nöjda. Jag är nöjd för jag hann med något extra. Mina barn är nöjda för de behövde inte vara ensamma. Min barnvakt är nöjd för han eller hon tjänade en extra slant.

Min kompis och jag önskar att alla super-mammor i hela Europa kunde ha både städhjälp och barnvakt. Jag tror jag ska prata med Herman Van Rompuy nästa gång jag stöter på honom!

 

P.S. Jag skriver super-mammor, men jag menar naturligtvis också alla super-pappor!

 

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Bryssel onsdag,

Den 11 november är Vapenstilleståndsdagen, en röd dag i Belgien och Frankrike. I Storbritannien heter den Remembrance Day och då är det vanligt att bära röda pappersvallmo. Det är en väldigt dyster dag då vi hedrar minnet av första världskrigets offer och minnet av vapenvilan. Klockan 11.00 den 11 november 1918 slutade första världskriget efter fyra förfärliga år i skyttegravar.

Än idag hittar man ungefär 10 döda soldater per år ute i Flanderns åkrar i länet West-Vlaanderen vid kusten. Oftast är det bönder som hittar delar av ett lik eller kläder av en soldat. Oftast hittas också gamla bomber och vapen som än i dag kan ställa till med problem.

Men vad som hittades senast för några veckor sen var ganska ovanligt. En amatör-arkeolog hittade sex soldater tillsammans i ett potatisfält i Komen-Waasten längs gränsen med Frankrike. Eftersom man tror att det handlar om brittiska soldater, undersöks nu tillsammans med brittiska försvarsministeriet vilka de är, var de kommer ifrån, när de dog, osv. Det är inte så lätt eftersom i bara Belgien saknades mer än 100 000 Commonwealthsoldater efter kriget. Bara en liten del av dem hittades efteråt och en ännu mindre del av dem lyckas man identifiera. De militära gravfälten ute i Flandern ser väldigt stora ut och väldigt rörande, men de visar bara en liten del av verkligheten. Många soldater förblir anonyma och har ingen grav.

Efter försöket att identifiera dessa sex soldater ska de få en riktigt grav bland sina kamrater på ett av de många militära gravfälten. Än i dag är krigets följder kännbara.

Jonna Jaakke 

Bryssel måndag,

Är det ett EU i kris vi ser eller ett EU som är inne i en kreativ fas? Ja, det kan man undra över efter det senaste toppmötet och det som skedde strax före. Alla vittnar om den ”förgiftade atmosfär” som präglade dagarna före och inledningen av toppmötet för en dryg vecka sedan. Den förgiftade atmosfären orsakades av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys överenskommelse från Deauville några dagar före toppmötet. Deras förslag om större inflytande för medlemsländerna över sanktioner för länder som brutit mot gemensamma regler samt om en fördragsändring för att kunna få till stånd en permanent räddningsfond uppfattades av många som ett ”diktat” som skulle tvingas på EU.
Enligt en analys från den Brysselbaserade tankesmedjan European Policy Centre (EPC), som diskuterades vid ett seminarium förra veckan, så måste toppmötet ses som en framgång eftersom man faktiskt enades om en kompromisslösning och fortsatt behandling av förslagen. En följd av det som hänt är dock en ökad misstänksamhet mot Tyskland från andra medlemsländer.
Anton La Guardia, tidskriften Economists Brysselkorrespondent, konstaterade att alla kom till toppmötet med inställningen att man inte skulle acceptera någon fördragsändring, men alla kom ut därifrån och hade accepterat att en fördragsändring ska göras. Det kanske ska ses som ett tecken på något nytt? Han menade också att om en fördragsändring ska göras, så måste det ske nu, inte minst med tanke på kommande val i Frankrike och Tyskland. Alla är överens om nödvändigheten av att det finns en permanent räddningsfond på plats då den tillfälliga upphör 2013.
Det finns många frågetecken kring en eventuell fördragsändring. Det är Europeiska Rådets president Herman Van Rompuy som fått i uppdrag att ta fram förslag till hur en begränsad fördragsförändring kan genomföras, troligen genom en förenklad procedur där varje medlemsland ska godkänna ändringen. Om förändringen också skulle innefatta införande av begränsning av ett lands rösträtt i ministerrådet, kommer det med all sannolikhet att krävas folkomröstning i många medlemsländer. Stödet för detta förslag från Angela Merkel tycks dock vara obefintligt. Fortsättning följer vid nästa toppmöte som äger rum 16-17 december.
Lise-Lott Hansson

 

Söndagen den 13 juni var det val i Belgien, men ännu har landet ingen ny regering. Efter månader av förhandlingar finns ännu inget resultat, inte ens en liten ljusprick syns i  tunneln.

De politiska vinnarna på var sida av språksgränsen har försökt förhandla fram en ny form för Belgien. Kungen har uppdragit åt flera politiker från olika partier att finna en lösning, men ingen har hittils lyckats.

Just nu är det de flamländska socialdemokraterna som försöker. Och i media är debatten inmtensiv. Men egentligen pratar man inte ens om vilken sorts regering man vill ha, utan hur Belgien ska se ut i framtiden.

Ska man ge mera pengar och makt till regionerna, och mindre till den nationella nivån? Eller tvärtom?

Något måste hända. Hela den politiska konstruktionen som heter Belgien, måste moderniseras, förenklas, göras effektivare.

Men de fransktalande och nederländsktalande belgare kommer heöt enkelt inte överens. Efter alla dessa månader av förhandlingar har man helt tappat förtroende för varandra. Man har helt andra sätt att se på saken, helt andra sätt att förhandla, helt annan syn på Belgien.

Och eftersom landet är fördelat i två språksgrupper blir situationen totalt polariserad, ingen variation, inget mitt emellan, inget lagom.

Ingen i detta land står ovanför den politiska tvådelningen, antingen är man fransktalande eller nederländsktalande. Det finns ju inget språk som heter belgiska. Man trodde att kungen var den sista belgaren, men han anses mer och mer bara vara fransktalande. Han lyssnar tydligen mera på de fransktalande politiker än på de flamländstalande.

I alla fall så vet nog alla nu att något måste hända. Belgien var ju ett “konstgjort” land när det föddes 1830, men detta unika experiment ser nu ut att vara döende…

 Jonna Jaakke