Brysselbloggen

Bryssel, fredag
Ingenting är klart förrän allting är klart. Den brasklappen har vi lagt in fler än en gång när det gäller Lissabon-fördraget. Nu verkar dock det näst sista hindret vara undanröjt, den tjeckiske presidenten Václav Klaus har blidkats.

Rådsordförande Reinfeldt och hans ordförandskapskolleger har haft anledning att ligga sömnlösa den senaste tiden. Det låg på deras lott att hitta en lösning som får president Klaus att skriva på, samtidigt som exempelvis Slovakien och Ungern inte känner sig förfördelade. Det ser ut som att svenskarna har lyckats, säkert med god hjälp av inflytelserika vänner i EU-familjen.

Lösningen är en deklaration som konstaterar att rättighetsstadgan endast kan åberopas när medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftning. Det är förstås ingen ändring i sak, utan en politisk och känslomässig trygghet för president Klaus. Nu kan han försäkra sig om att Tjeckien skyddas från eventuella krav från de 2,5 miljoner tyskar som fördrevs från Tjeckoslovakien efter andra världskriget.

Det vore lätt att raljera över en egensinnig tjeckisk president som ser tyska spöken där inte några finns. Lika lätt vore det att misstänka Klaus allmänt kända euroskepticism som den egentliga orsaken till piruetterna. Visst vore det, men det finns anledning att vara ödmjuk.

Europa plågas av en blodig historia med enorma politiska konvulsioner. Europeiska unionen har ju vuxit fram ur spillrorna efter nationalchauvinismens avgrundsdjupa katastrof, just för att denna aldrig ska upprepas. Och unionen syr långsamt ihop det öppna sår som kalla kriget rev i Europa under nästan femtio år. Det är inte konstigt att det europeiska samarbetet drabbas av spöken från förr.

Med tanke på hur många århundraden av konflikt som Europa har att överbrygga, är det ett smärre mirakel att vi har kommit så långt att tjugosju länder nu ansluter sig till Lissabon-fördraget. Efter alla turer kring fördraget har vi nästan glömt hur stort det faktiskt är. Kanske blir fördraget verklighet redan nu i november, kanske dröjer det en stund till. Det spelar mig egentligen ingen roll vilket, Europa har ju hela framtiden för sig.

Ludvig Larsson, handläggare Brysselkontoret

Detta inlägg sampubliceras på Ingenjörsbloggen.

Bryssel, fredag
Officiellt diskuteras inte de heta namnfrågorna på det pågående EU-toppmötet i Bryssel. Frågan om vilka som ska utses till EU:s "ordförande" respektive "utrikesminister" behandlar vi när Lissabonfördraget är helt klart, säger det svenska ordförandeskapet.
Förstås surrar ryktena ändå och politikerna uttalar sig villigt fört media. Ju närmare beslut man kommer, desto mindre är chansen för den hittillsvarande favoriten Tony Blair, Storbritanniens tidigare premiärminister.
Irak-kriget ligger honom i fatet, men inte bara det. Blair har helt enkelt inte stöd av sina egna partivänner inom EU, och då förefaller det vara kört.
Redan klart är att en av de tre topposterna i EU ska gå till en socialdemokrat. Men de europeiska socialdemokraterna vill ha utrikesministerposten.
Det kan ändå bli en Labourpolitiker i EU-toppen - favorit till jobbet som EU:s "utrikesminister" är nämligen David Miliband, Storbritanniens unge och dynamiske utrikesminister.
Tommy Svensson

Maria Helena André, vice generalsekreterare i Europafacket, blir ny arbetsmarknadsminister i Portugal. Hon har haft en mycket stark ställning inom den europeiska fackföreningsrörelsen och var en av de hetaste kandidaterna till att efterträda den nuvarande generalsekreteraren John Monks när han  lämnar vid kongressen 2011. I så fall den första kvinnan på den posten.
Nu blir hon säkert en mycket duglig minister i den nya och omvalda socialdemokratiska portugisiska regeringen.
Tommy Svensson

Imorgon torsdag är det socialt toppmöte i Bryssel. Det är den så kallade sociala trojkan – Sverige, Spanien och Belgien – vars regeringschefer och arbetsmarknadsministrar träffar kommissionens ordförande Barroso och sysselsättningskommissionär Vladimír Spidla. Företrädare för arbetsmarknadens parter är också med på mötet.

Finanskrisen och den exploderande jobbkrisen gör det sociala toppmötet högaktuellt. Ämnet för diskussionerna är ”the crisis and beyond”. Sannerligen någit att bita i för höga vederbörande. Är det något krisen har visat är det att Europa står starkare tack vare det täta EU-samarbetet. Och att Europeiska unionen måste växla upp den sociala dimensionen ordentligt.

Den svenska fackföreningsrörelsen representeras på toppmötet av centralorganisationernas ordförande.

Bryssel, strålande höstväder med sol och 15 grader. Tyvärr ligger jag däckad i förkylning, så det blir en liten bloggpaus på några dagar.
Tommy Svensson

Italiens premiärminister Silvio Berlusconi fortsätter att skapa dramatik även utanför landets gränser. En koalition av partigrupperna från vänster till mitten i Europaparlamentet (vänstern, socialister, gröna och liberaler) hade lagt fram ett förslag till en resolution som i starka ordalag fördömer Italien och Berlusconis kontroll över informationsföldet. Med tanke på att Italien rasar som en sten i Reportrar utan gränsers rankinglista över pressfrihet är det svårt att inte sympatisera med en sådan resolution.

 

Berlusconis parti, Il poplo della Libertà, utgör en stor del av den kristdemokratiska gruppen (EPP) i Europaparlamentet. Italienarna hade uppenbarligen lyckats övertyga gruppen om att resolutionsförslaget var ett sätt för oppositionen att sätta ytterligare en kniv i ryggen på Berlusconi. Frågan hade dessutom inget att göra i Europaparlamentet, menade man. Det kunde förstås både nationalister och brittiska konservativa skriva under på. Därmed var det upplagt för en rysare.

 

Vid omröstningen förlorade mitten-vänsterförslaget med knappa tre röster. Glädjescener bröt ut på högersidan och mest jublade Berlusconis ledamöter. Men rysaren var inte över. Kvar fanns resolutionsförlagen från de enskilda partigrupperna i mitten-vänster. De röstades ned ett efter ett, tills det var dags för liberalerna ALDE:s förslag. Omröstningen slutade med 383 mot 383. Det krävs majoritet så resolutionen föll. Jublet från höger var om möjligt ännu starkare och luften gick ur liberaler, gröna och vänsterfolk. För den här gången.

 

Flera ledamöter från EPP förklarade efter omröstningen att de förvisso inte har särskilt mycket till övers för varken Berlusconi eller mediekoncentrationen i Italien, men att det är en sak för italienarna att lösa på hemmaplan. Ingen av de svenska ledamöterna i EPP (moderater och kristdemokrater) förklarade varför de fällde resolutionen.

 

Ludvig Larsson, handläggare Brysselkontoret

Detta inlägg sampubliceras på www.ingenjorsbloggen.se

Runöskolan, onsdag
Europafacket ställer sig bakom EU:s klimatmål, men betonar att arbetsmarknadens parter måste vara med i omställningsprocessen. Även om den kan bli svår i vissa branscher anser Europafacket att det finns stora möjligheter att skapa mängder med gröna jobb i framtiden. Kampen för miljön går hand i hand med kampen för jobben - det finns i grunden ingen motsättning.
Det framgår av en resolution om klimatpolitiken som Europafackets representantskap behandlar i dag.
Europafacket kommer att också att vara representerat vid det stora klimatmötet i Köpenhamn i december.
Tommy Svensson

Klimatmötet i Köpenhamn stod på dagordningen för Europarlamentet i förmiddags. Miljöminister Andreas Carlgren förträdde det svenska ordförandeskapet och flera svenska parlamentariker visade framfötterna under debatten.

 

Europarlamentet delar kommissionens och rådets problembeskrivning och en stor majoritet anser att det behövs kraftfulla åtgärder för att stoppa den globala uppvärmningen. Ett stort antal ledamöter, liksom miljöminister Carlgren, vill stödja u-länderna tekniskt och ekonomist så att de kan uppnå en hållbar tillväxt. De ska inte behöva gå omvägen via en fossil ekonomi. Rejäla utsläppsminskningar i Europa och globala ansträngningar för att stoppa skogsskövlingen tillhör också huvudåtgärderna. De flesta partigrupperna kräver koldioxidskatter för att minska utsläppen.

 

Det saknas inte kritiker i parlamentet. De brittiska nationalisterna anser att den globala uppvärmingen orsakad av människan är en bluff. Klimatteorierna är istället en konspiration för att den politiska klassen och storföretagen ska kunna gräva allt djupare i vanligt folks fickor. Det egentliga målet är att att skapa ett globalt styre som vanligt folk inte vill ha. Hur liten minoritet de än är, så är de brittiska nationalisterna både vältaliga och och underhållande.

 

Endast 478 ledamöter deltog i omröstningen. Det berodde dock inte på ett gigantiskt röstskolk, många hade helt enkelt inte hunnit stoppa i sina elektroniska röstkort i apparaten. Av de ledmöter som lyckades med röstkortet, tryckte hela 453 stycken på ja-knappen för en offensiv europeisk linje i Köpenhamn.

Ludvig Larsson, handläggare Brysselkontoret

Runöskolan,tisdag
Den europeiska fackföreningsrörelsen är starkt tillbakapressad. Nya idéer och strategier behövs för att få politiskt inflytande i Europa - och få fler medlemmar. Hela förmiddagen har Europafackets representantskap som möts på Runöskolan utanför Stockholm diskuterat ett förslag till en ny strategi för arbetet.
Generalsekreterare John Monks har lagt fram ett papper där han betonar kampen mot arbetslösheten, särskilt bland ungdomarna, och försvaret av välfärdssamhället.
De flesta talare tycker förslagen är bra. Det som skiljer är metoderna. Från de sydeuropeiska facken hörs krav på aktioner och till och med en europeisk strejkdag. Delegaterna från Norden är skeptiska till sådana militanta åtgärder.
För övrigt hälsade Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin delegaterna välkomna till Sverige, men beklagade att den svenska regeringen inte vill medverka, vilket är vanligt i de flesta EU-länder.
John Monks sa att han redan ser fram emot de kommande ordförandeländerna Spanien och Belgien som han tror är betydligt mer intreserade av att lyssna på vad arbetsmarknadens parter har att säga. Ett underbetyg åt Sverige, alltså.
Tommy Svensson

Stockholm, måndag
I morgon inleds Europafackets representantskap som hålls på Åkers Runö utanför Stockholm. Att mötet äger rum i Sverige beror förstås på att vi är ordförandeland i EU. Det är tradition att någon från regeringen, ofta premiärministern eller presidenten, från värdlandet gästar mötet där fackliga företrädare från hela Europa deltar. Men inte denna gång.
Senast i raden att tacka nej är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Tidigare har statsminister Fredrik Reinfeldt och Europaminister Ceclia Malmström avböjt.
Intresset för vad den europeiska fackföreningsrörelsen har att säga är uppenbarligen inte stort.
Annat var det för ett år sedan då Frankrike höll i ordförandeklubban. Då bjöd president Nicolas Sarkozy in enbart de fackliga organisationerna med Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin i spetsen till Elysée-palatset i Paris.
På bloggen och på hemsidan berättar vi om mötet tisdag och onsdag. Viktiga frågor som den ekonomiska krisen och klimatförhandlingarna står på dagordningen.
Tommy Svensson

Den skandalomsusade italienske premiärministern Silvio Berlusconi vill ha sin gode vän Tony Blair som "president" i EU, den nya post som skapas med Lissabonfördraget. (Läs artikel.) Tala om björnkram. Efter detta lär skepsisen mot den förre brittiske premiärministern bara öka. "Forza Blair" är knappast ett slagord som lockar utanför Berlusconis rike.
En intressant aspekt på Blair som EU-president, egentligen ordförande i Europeiska rådet, som består av stats- och regeringschefernas, ger den danske Bryssellkorrespondenten Ole Ryborg (läs här). Förutom att ge EU ett ansikte i världen och sitta ordförande på EU-toppmötena blir en av den blivande presidentens viktigaste uppgifter att förhandla fram nästa långtidsbudget för EU.
För det jobbet behövs verkligen en person som kan jämka och som orkar vrida om armen på medlemsländernas företrädare, inte minst den brittiska regeringen som sedan 25 år har en orimlig rabatt på avgiften.
Någon som tror att Blair är rätt person för det jobbet?
Tommy Svensson

Bryssel måndag, I dag har den tjeckiska regeringen haft krismöte efter president Vaclav Klaus`nya krav för att skriva under Lissabonfördraget. Läs Lennart Anebäcks nyhetsartikel på vår hemsida.
Enligt de första uppgifterna från mötet är den tjeckiska expeditionsministären tydligen beredd att ge efter för EU-motståndaren Klaus nycker. I så fall förvandlas EU-toppmötet den 29-30 oktober till ännu en förhandlingsrunda om fördraget. Man förstår att statsminister och EU:s ordförande Fredrik Reinfledt skulle slita sitt hår, om han haft något.
Att han ligger dåligt till hos den tjeckiske presidenten är klart. När Klaus i ett brev ska förklara sin vägran att sätta sin signatur under det nya fördraget inleder han med att i klartext skälla ut Reinfeldt.
Tjeckien har haft all tid i världen sedan förhandlingarna om Lissabonfördraget inleddes för över två år sedan att lägga fram sina krav. De saker Klaus för fram, risken för att tyska flyktingar från andra världskriget ska kräva tillbaka egendom i Tjeckien, har redan avfärdats av både EU:s och den tjeckiska regeringens företrädare.
Klaus är helt enkelt emot fördraget och gör allt för att blockera det så att en ny konservativ regering i Storbritannien i vår ska kunna sänka alltihop. Detta trots att fördraget nu är demokratiskt godkänt samtliga medlemsländers parlament.
Kan ingen bära ut denne man ur presidentpalatset?
Tommy Svensson

Bryssel, måndag
De irländska väljarna sade inte bara ja till EU:s nya Lissabonfördrag. De gjorde det med överväldigande majoritet. Två av tre röstade för fördraget i en omröstning som hade högre valdeltagande än den förra, som slutade i en nejseger.
Den ekonomiska krisen är den största förklaringen till den rejäla omsvängningen. Sannolikt kände fler av irländarna att det var allvar denna gång. De ville inte leka med elden. Ytterligare ett nej skulle vara ett rejält avståndstagande mot hela EU-samarbetet.
Viktig är även den förändring som skett på nejsidan sedan förra omröstningen. Denna gång hade de flesta fackförförbund ställt sig på ja-sidan, liksom böndernas organisation. Kvar på nejsidan var den yttersta vänstern och högern samt en del militanta fackförbund.
Om nu bara Polens och Tjeckiens presidenter skriver under fördraget så är det äntligen slut på denna långa konstitutionella process. I åtta år har EU diskuterat det som nu kallas Lissabonfördraget. Det är inte perfekt, men det är så långt man kan komma. Det håller för framtida utvidgningar och räkna inte med nya fördragsförslag på de närmaste tjugo åren.
Dags att vända blicken mot klimatet, jobben och ekonomin och inte minst arbeta för ett socialt samarbete i medborgarnas och löntagarnas intresse.
Tommy Svensson