Brysselbloggen

Bryssel onsdag,
I dag visade den europeiska fackföreningsrörelsen sina muskler. Stora demonstrationer mot åtsträmningspolitiken ägde rum i flera EU-länder runt om i Europa. Här i Bryssel marscherade, enligt Europafackets förhandsuppskattning, uppåt 100 000 deltagare genom staden till mötet som ägde rum i en park alldeles invid vårt kontor.
I går orsakade en vild strejk bland flygledarna på Bryssel flygplats en lätt panik hos arrangörerna. Många fackliga ledare, bland dem LO:s och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin, kunde inte landa i Bryssel. Hon kunde dock ta sig till Amsterdam och därifrån ta tåget till Bryssel. Hon hann fram både för att gå med i demonstrationen och för att framträda vid mötet, som bilden bevisar.
Tommy Svensson
Foto: Peter Berggren

Söndagen den 24 november 1991 står beskriven i Belgiens historieböcker som den svarta söndagen. Det var val för det belgiska parlamentet och på kvällen kom de första valresultaten … det främligsfientliga Vlaams Blok vann helt oväntat ca 6.50 % av rösterna och fick på så sätt 12 av 220 platser i den belgiska riksdagen.

Vad gör vi nu, var den första tanken. Diskussionerna i median var då i Belgien ungefär likadana som den är i Sverige idag “dagen efter”.

Vad man gjorde var att upprätta en “cordon sanitaire”, som egentligen betyder en sorts bevakningskedja kring ett smittat område, men som här fick en politisk betydelse att inga andra partier någonsin samarbetar med Vlaams Blok.

Detta var ju för 19 år sedan, så vi kan kanske se om det har fungerat.

Om man tar en titt på de belgiska federala val efter 1991 så kan man få ett hum om hur det har gått för Vlaams Blok (som numera heter Vlaams Belang):

 

Resultat för Vlaams Blok/Vlaams Belang :

Val 1991        6,58%

Val 1995        7,83%

Val 1999        9,87%

Val 2003        11,59%

Val 2007        11,99%

Val 2010        7,76%

 

Som ni ser så har partiet förlorat sin styrka, men det tog sin tid. Vi vet ju inte om det är på grund av denna « cordon sanitair » som Vlaams Belang nu har blivit ett litet parti som inte spelar någon roll längre. Kanske är det tvärtom, att Vlaams Belang har varit så stor under alla dessa år, precis för att denna kordong fanns. De första åren så växte nog Vlaams Blok för att de hade en offerroll, men eftersom de aldrig kunde bevisa vad de sa, så har folk förlorat sitt förtroende för partiet. Förhoppningsvis kan våra professorer i statsvetenskap och historia försöka lista ut hur det precis har gått och varför det blev som det blev.

 

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

 

Många tycks tro att EU-frågorna inte hör hemma i valet 19 september. Vi hade ju ett Europaval för drygt ett år sedan. Det borde räcka, kan man tycka.
Det anser inte jag. De ledamöter vi valde till Europaparlamentet förra året bestämmer inte själva över EUs politik. Det krävs även beslut av medlemsländernas regeringar. Detta gör även årets val till ett Europaval.
Vi är medlemmar i en europeisk union som står inför stora problem med massarbetslöshet, större global konkurrens, finanskris, tilltagande främlingsfientlighet och ökade sociala spänningar.
Valet avgör vilka som ska företräda Sverige i förhandlingarna med de andra medlemsländerna om hur dessa gemensamma problem och utmaningar ska hanteras. Det handlar också om konkreta beslut om arbetsrätt, miljö, och jämställdhet. Ja, om det mesta som påverkar oss i vår vardag.
Inte bara regeringen utan även riksdagen har stort inflytande över vilken politik Sverige ska stå för i EU. Till och med våra lokal- och regionalpolitiker har ett eget rådgivande organ i EU (liksom arbetsmarknadens parter).
Det är inte konstigt. 60 procent av ärendena på kommunfullmäktiges dagordning påverkas direkt eller indirekt av EU, enligt en ny rapport från Sveriges Kommuner och Landsting. Det konstiga är att det inte märks mer i valdebatten.

Den enda EU-fråga som hittills bubblat litet i valrörelsen är euron, den gemensamma valutan. Inget block säger dock att det vill införa den under mandatperioden. De rödgröna säger tydligt nej. Alliansen lämnar dörren på glänt, men först efter ännu en folkomröstning.
Tidigare var det begripligt att politiker värjde sig för att tala om EU. EU var illa omtyckt och varför väcka den björn som sov. Men så är det inte längre. Enligt en mätning från Göteborgs universitet som nyligen presenterades är EU accepterat av svenska folket. Bara 20 procent tycker vi ska lämna samarbetet. Det är en dramatisk svängning i opinionen jämfört med tidigare.

Med ja- eller nejfrågan avförd flyttas intresset till vad vi ska göra och vilka frågor vi ska driva inom unionen. På den frågan svarar de rödgröna betydligt mer utförligt än alliansen i sin gemensamma uppgörelse om EU.
Det beror nog på att de rödgröna har mer att bevisa. Vänsterpartiet vill ju att Sverige ska lämna EU, men lovar att inte driva det kravet under den kommande valperioden. Att de rödgröna har en mer kritisk ansats till EU än alliansen märks dock.
Alliansens partier har samma positiva grundsyn på EU och anser sig förmodligen därför inte tvungna att gå på djupet på samma sätt som de rödgröna. I alliansens valmanifest på 48 sidor ägnas knappt en sida åt EU. Många frågor blir obesvarade.
Båda blocken slår fast att Sverige ska vara en aktiv EU-medlem. De rödgröna talar om EU som ” en central arena” och alliansen vill att vi ska tillhöra ”kärnan i det europeiska samarbetet”.

Även om de rödgröna går längre i klimatpolitiken är skillnaden störst i frågor om arbetsmarknad och löntagarnas villkor. Under den gångna mandatperioden har det så kallade Lavalfallet och frågor om lönedumpning, hoten mot kollektivavtalen och fackliga rättigheter fått stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige.
De rödgröna ställer sig bakom de krav som fackföre­ningsrörelsen i Europa framfört när det gäller att garantera att grundläggande fackliga rättigheter inte får ge vika för regler om fri rörlighet. I alliansens manifest tas inte dessa frågor upp alls, trots de senaste årens intensiva debatt.

Med knappt två veckor kvar till valdagen ökar för­stås koncentrationen på jobben, välfärden och skatterna i Sverige. Jag begär inte att EU-politiken ska få samma uppmärksamhet, bara att blicken lyfts någon gång, både mot Europa och mot världen utanför.
Konkret hör jag gärna mer om hur de rödgröna ska agera i EU med tanke på de åsiktsskillnader som finns. Och vad alliansen kommer att göra när livsviktiga fackliga frågor hamnar på EUs bord.

Frågan ovan ställde en förvånad George W Bush när Belgien var ordförandeland 2001. Den förre amerikanske presidenten kände inte igen den belgiske premiärministern Guy Verhofstad när denne dök upp på ett G8 möte.
Bush vände sig till sin brittiske kollega och vän Tony Blair och frågade vem den oväntade gästen var.
"Han är premiärminister i Belgien", svarade Blair. "Och han är här eftersom Belgien leder EU."
"Låter ni belgarna sköta Europa?", frågade en häpen Bush.
Den lilla anekdoten återfinns i Tony Blairs memoarer " A Journey" som publicerades i går.
Nästan tio år senare sköter lilla Belgien åter EU. Inte bara det - det presidentjobb som Blair gärna hade åtagit sig gick i stället till den försynte Herman Van Rompuy - ännu en belgare.
Så kan det gå.
Tommy Svensson

Källa:EUObserver