Brysselbloggen

Bryssel, onsdag

Rör inte våra pensionssystem!
Det var det tydliga budskapet när parlamentets sysselsättningsutskott bjudit in arbetsmarknadens parter för att diskutera hur vi ska få tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem. Både arbetstagar- och arbetsgivarföreträdare betonade att frågor om såväl pensionsålder som pensionsstorlek ligger utanför EUs kompetensområde och ska beslutas i respektive medlemsland.
Europafackets representant betonade att det först och främst behövs åtgärder för att fler ska orka jobba fram till den lagstadgade pensionsåldern. Det handlar t ex om hur jobben och arbetstiderna utformas. Europafacket är också kritiskt till att ansvaret för att få en bra pension allt mer läggs över på individen.
En talare påminde om att vi inte ska glömma varför de offentliga pensionssystemen en gång kom till; för att vi strävat efter grundläggande skydd och social rättvisa och att konsekvenserna av sämre pensioner blir att fler blir fattigare. Flera framförde en oro för att högre pensionsålder leder till att kostnader i stället överförs till arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetsgivarna fick sig en känga för att de inte vill anställa äldre och man efterlyste en förändrad inställning till äldre. En parlamentsledamot hänvisade till en undersökning som visade att 80 procent av arbetsgivarna helst låter bli att anställa den som är över 40 år!
Lise-Lott Hansson

Bryssel , torsdag
Efter många och långa diskussioner röstade parlamentet igår om förbättring av rätten till mamma- och pappaledighet. Det fanns 128 ändringsförslag till kommissionens förslag. Runt 80 av dessa kom från jämställdhetsutskottet
Utskottets förslag fick – till mångas förvåning – starkt stöd från parlamentet. Beslutet innebär bl a utökning av rätten till mammaledighet från 14 till 20 veckor med full ersättning och rätt till två veckors pappaledighet, också med full ersättning. Parlamentet sa ja till sex veckors obligatorisk mammaledighet direkt efter barnets födelse, ett förslag som förorsakat en del debatt i Sverige och också var anledningen till att jämställdhetsutskottets ordförande Eva-Britt Svensson (V) avstod från att stödja förslaget i sin helhet.  
Parlamentets ställningstagande innebär inte att frågan är avgjord, utan nu ska ärendet hanteras av ministerrådet. Där kommer förslaget att möta motstånd från många regeringar, inte minst med tanke på kostnaderna som följer med rätten till full betalning. En del hävdar att en utökad rätt till ledighet i samband med barns födelse kommer att göra det ännu svårare för unga kvinnor att få jobb. Ett annat argument mot, är att det här är frågor som medlemsländerna själva ska besluta om.
Förespråkare anser å andra sidan att det är viktigt med en starkare minimilagstiftning på EU-nivå för att stärka jämställdheten, underlätta möjligheten att förena familje- och arbetsliv och därmed stimulera barnafödande och tillväxt i hela Europa.  ”Kvinnor ska inte straffas för att de föder barn”, var en återkommande formulering i parlamentets debatt. Man hänvisade också till beräkningar som visar att den ökade kostnaden kommer att täckas med bara en liten ökning av kvinnors  arbetskraftsdeltagande.

Lise-Lott Hansson

Strasbourg, tisdag

Idag pågår överläggningar inför morgondagens omröstning om mödradirektivet. Vid en träff med Eva-Britt Svensson, parlamentsledamot för vänsterpartiet och också ordförande för jämställdhetsutskottet, berättade hon att det finns mer än 50 ändringsförslag som parlamentet ska rösta om i morgon. Hon säger att hon med all sannolikhet antingen kommer att lägga ner sin röst eller rösta emot i slutomröstningen.

Hon tror att slutomröstningen kan komma att handla om ett direktivförslag som innebär 18 veckors mammaledighet, varav 6 veckor obligatoriskt för mamman, men att rätten till två veckors pappaledighet faller bort och att ersättningen blir 75-80 procent istället för full betalning som utskottet föreslagit. Hon säger att hon inte kan acceptera obligatoriet för mamman att vara hemma de första sex veckorna, då det inte finns någon motsvarighet för pappan. Det ger signalen att barn är mammans angelägenhet.

De svenska socialdemokratiska parlamentarikerna vill se förslaget i ett vidare perspektiv. Det här innebär i många avseenden en förbättring av det direktiv som redan gäller. Ska vi kunna nå målen om högre arbetskraftsdeltagande, som bl a finns i EU2020, så är det viktigt att förbättra möjligheterna till föräldraledighet. Dessutom finns det i direktivet, som ursprungligen är ett skyddsdirektiv för gravida och ammande mammor, många förslag som innebär påtagliga förbättringar, t ex skrivningar för att förhindra diskriminering i samband med barnafödande.

Men som sagt; diskussioner pågår, partigrupper har möten i kväll och eventuellt kan kompromissförslag fortfarande presenteras. Det blir spännande att följa omröstningen i morgon.

Lise-Lott Hansson

Strasbourg, tisdag

Tågstrejk i Belgien - så det blev bil för mig och Lise-Lott Hansson, som är höstens handläggare på kontoret, till Strasbourg och Europaparlamentet. Och i dag tisdag är Frankrike lamslaget av strejker. Inga tåg eller spårvagnar i Strasbourg. Privatbilister och även taxi har ont om bensin (fast här är det nära till de tyska mackarna).

Men i EU-parlamentet är det som vanligt, lite färre besökare bara. 

Redan i går kväll var det livlig debatt redan om det så kallade mödradirektivet. Detta är snart tjugo år gammalt och EU-kommissionen har föreslagit förbättringar, bland annat att rätten till ledighet ska förlängas från 14 till 18 veckor.

Jämställdhetsutskottet i parlamentet vill dock gå längre – tjugo veckor med full betalning och dessutom två veckor för pappan. För dyrt säger den konservativa delen av parlamentet. 

Omröstningen är på onsdag och utgången oviss. 

Nu ska vi snart gå och träffa vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson som är ordförande i jämställdhetsutskottet. Vi återkommer.

Tommy Svensson

Söndagen den 24 november 1991 står beskriven i Belgiens historieböcker som den svarta söndagen. Det var val för det belgiska parlamentet och på kvällen kom de första valresultaten … det främligsfientliga Vlaams Blok vann helt oväntat ca 6.50 % av rösterna och fick på så sätt 12 av 220 platser i den belgiska riksdagen.

Vad gör vi nu, var den första tanken. Diskussionerna i median var då i Belgien ungefär likadana som den är i Sverige idag “dagen efter”.

Vad man gjorde var att upprätta en “cordon sanitaire”, som egentligen betyder en sorts bevakningskedja kring ett smittat område, men som här fick en politisk betydelse att inga andra partier någonsin samarbetar med Vlaams Blok.

Detta var ju för 19 år sedan, så vi kan kanske se om det har fungerat.

Om man tar en titt på de belgiska federala val efter 1991 så kan man få ett hum om hur det har gått för Vlaams Blok (som numera heter Vlaams Belang):

Resultat för Vlaams Blok/Vlaams Belang :

Val 1991        6,58%

Val 1995        7,83%

Val 1999        9,87%

Val 2003        11,59%

Val 2007        11,99%

Val 2010        7,76%

Som ni ser så har partiet förlorat sin styrka, men det tog sin tid. Vi vet ju inte om det är på grund av denna « cordon sanitair » som Vlaams Belang nu har blivit ett litet parti som inte spelar någon roll längre. Kanske är det tvärtom, att Vlaams Belang har varit så stor under alla dessa år, precis för att denna kordong fanns. De första åren så växte nog Vlaams Blok för att de hade en offerroll, men eftersom de aldrig kunde bevisa vad de sa, så har folk förlorat sitt förtroende för partiet. Förhoppningsvis kan våra professorer i statsvetenskap och historia försöka lista ut hur det precis har gått och varför det blev som det blev.

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret

Många tycks tro att EU-frågorna inte hör hemma i valet 19 september. Vi hade ju ett Europaval för drygt ett år sedan. Det borde räcka, kan man tycka.
Det anser inte jag. De ledamöter vi valde till Europaparlamentet förra året bestämmer inte själva över EUs politik. Det krävs även beslut av medlemsländernas regeringar. Detta gör även årets val till ett Europaval.
Vi är medlemmar i en europeisk union som står inför stora problem med massarbetslöshet, större global konkurrens, finanskris, tilltagande främlingsfientlighet och ökade sociala spänningar.
Valet avgör vilka som ska företräda Sverige i förhandlingarna med de andra medlemsländerna om hur dessa gemensamma problem och utmaningar ska hanteras. Det handlar också om konkreta beslut om arbetsrätt, miljö, och jämställdhet. Ja, om det mesta som påverkar oss i vår vardag.
Inte bara regeringen utan även riksdagen har stort inflytande över vilken politik Sverige ska stå för i EU. Till och med våra lokal- och regionalpolitiker har ett eget rådgivande organ i EU (liksom arbetsmarknadens parter).
Det är inte konstigt. 60 procent av ärendena på kommunfullmäktiges dagordning påverkas direkt eller indirekt av EU, enligt en ny rapport från Sveriges Kommuner och Landsting. Det konstiga är att det inte märks mer i valdebatten.

Den enda EU-fråga som hittills bubblat litet i valrörelsen är euron, den gemensamma valutan. Inget block säger dock att det vill införa den under mandatperioden. De rödgröna säger tydligt nej. Alliansen lämnar dörren på glänt, men först efter ännu en folkomröstning.
Tidigare var det begripligt att politiker värjde sig för att tala om EU. EU var illa omtyckt och varför väcka den björn som sov. Men så är det inte längre. Enligt en mätning från Göteborgs universitet som nyligen presenterades är EU accepterat av svenska folket. Bara 20 procent tycker vi ska lämna samarbetet. Det är en dramatisk svängning i opinionen jämfört med tidigare.

Med ja- eller nejfrågan avförd flyttas intresset till vad vi ska göra och vilka frågor vi ska driva inom unionen. På den frågan svarar de rödgröna betydligt mer utförligt än alliansen i sin gemensamma uppgörelse om EU.
Det beror nog på att de rödgröna har mer att bevisa. Vänsterpartiet vill ju att Sverige ska lämna EU, men lovar att inte driva det kravet under den kommande valperioden. Att de rödgröna har en mer kritisk ansats till EU än alliansen märks dock.
Alliansens partier har samma positiva grundsyn på EU och anser sig förmodligen därför inte tvungna att gå på djupet på samma sätt som de rödgröna. I alliansens valmanifest på 48 sidor ägnas knappt en sida åt EU. Många frågor blir obesvarade.
Båda blocken slår fast att Sverige ska vara en aktiv EU-medlem. De rödgröna talar om EU som ” en central arena” och alliansen vill att vi ska tillhöra ”kärnan i det europeiska samarbetet”.

Även om de rödgröna går längre i klimatpolitiken är skillnaden störst i frågor om arbetsmarknad och löntagarnas villkor. Under den gångna mandatperioden har det så kallade Lavalfallet och frågor om lönedumpning, hoten mot kollektivavtalen och fackliga rättigheter fått stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige.
De rödgröna ställer sig bakom de krav som fackföre­ningsrörelsen i Europa framfört när det gäller att garantera att grundläggande fackliga rättigheter inte får ge vika för regler om fri rörlighet. I alliansens manifest tas inte dessa frågor upp alls, trots de senaste årens intensiva debatt.

Med knappt två veckor kvar till valdagen ökar för­stås koncentrationen på jobben, välfärden och skatterna i Sverige. Jag begär inte att EU-politiken ska få samma uppmärksamhet, bara att blicken lyfts någon gång, både mot Europa och mot världen utanför.
Konkret hör jag gärna mer om hur de rödgröna ska agera i EU med tanke på de åsiktsskillnader som finns. Och vad alliansen kommer att göra när livsviktiga fackliga frågor hamnar på EUs bord.

Different colours,

tongues, towers and gods.

I search my way.

 Så fint skriver Herman Van Rompuy, EU’s president om Bryssel, Europas huvudstad, i sin diktbok. För även om Bryssel i sig inte är någon vacker stad – och det tror jag nog de flesta håller med på – så har denna trista byråkratstaden även sina fina sidor. Och det finaste av allt tycker jag ligger i mångfalden, i variationen av människor, språk, kulturer, religioner, matvanor, osv. Ta till exempel språk. Officiellt är Bryssel en tvåspråkig stad: både franska och nederländska är officiella språk, men i tunnelbanan ropas det även upp informationen på engelska, och på tågen ut till flyplatsen även på tyska. Hela 30 procent av befolkningen är invandrare och mer än 46% har sina rötter i utlandet, så inte undra på att det blir en härlig blandning. För även spanska, turkiska, arabiska och italienska är språk som man ofta hör här ute på stan.

Egentligen kan man fördela invandrarna över tre olika grupper. Den ena delen är framförallt vad man kan kalla för arbetskraftinvandrare eller ekonomisk invandring, och då kommer de framförallt från Marocko och Turkiet. En annan del är den stora skaran av arbetstagare i de internationella organisationer som har (huvud)kontor i Bryssel, typ EU, NATO, och alla lobbykontor som hänger med (som vi). Den tredje gruppen är de som kommer hit och söker asyl, och de kommer framförallt från Afghanistan, Ryssland, Kosovo, Irak och Armenien.

Och visst att detta kan ge problem ibland, framförallt om man har svårt att förstå varandra. Och det i kombination av att vi är så många som bor här. Bryssel har ca 1 100 000 invånare på en yta på 160 kvadrat-km. Det ger faktiskt 6 895 invånare per kvadrat km. Stockholm har ca 3 300 invånare per kvadrat-km. Så tänk dig alla bilköer i Stockholm, och sen fördubblar du det…

Men i alla fall så har Bryssel också sina goda sidor. För vilket språk du än talar eller försöker tala, det finns alltid någon som förstår dig. Och vilken maträtt från vilket land i världen du än vill äta, det finns säkert någon affär i stan som säljer ingredienserna. Hela det brysselska samhället har en viss ana av anarki, men då en positiv sorts anarki. Du kan vara den du vill, du kan tala det språk du vill, du kan (nästan) bete dig som du vill, man accepterar. Du får helt enkelt göra som Herman Van Rompuy skriver : sök din egen väg !

 Jonna Jaakke, 24 augusti 2010

BRYSSEL: Nästan två månader efter valet har Belgien, som är ordförandeland i EU,  fortfarande ingen ny regering.

Förhandlingarna mellan partierna och mellan regionerna har pågått hela sommaren, men förra veckan tog man en paus och införde en så kallad ” semaine familiale”. Politikerna fick en och en halv vecka ledigt för att tillbringa med familjen.

Men vad ska hända sen? Befolkningen tycks ändå lita på att politikerna ska lösa frågan, men egentligen vet ingen hur det ska gå till.

Förhandlingarna förs mellan sju partier från de två stora landsdelarna Flandern och Vallonien. Från flamländsk sida är det flamländsk-nationalistiska NVA, socialdemokraterna, kristdemokraterna och de gröna. Från de fransktalandes är det socialdemokraterna, kristdemokraterna och de gröna.

Som det ser ut kommer den fransktalande socialdemokraten Elio Di Rupo att bli nästa premiärminister. Det är anmärkningsvärt eftersom det under de senaste fyrtio åren har varit en flamländsk premiärminister (sextio procent  av belgarna bor i Flandern). Belgien hade sin senaste fransktalande premierminister på 70-talet.

I dagens Belgien kan flamländarna nog förlika sig med en fransktalande statsminister som inte ens talar nederländska, bara man får ordning på landet…

Och att Di Rupo är öppet homosexuell har inte upprört så många, även om han har blivit mordhotad.

Hur går det då med ordförandeskapet i EU? Jo, det är faktiskt en fördel att förhandlingar drar ut på tiden.

Den nuvarande expeditionsregering under ledning av Yves Leterme, har all tid i världen att leda EU. Något som han också framhöll i Europaparlamentet nyligen.

Jonna Jaakke, 9 augusti 2010

Brysselkontoret fick igår ”fint” besök i form av arbetsmarknadskommissionär Laszlo Andor. Han deltog i ett seminarium arrangerat av kontoret och den nystartade fackliga brysselklubben där Olle Ludvigsson är ordförande. Tanken var att han skulle tala om EU2020-strategin och belysa de sociala aspekterna av densamma. Tidpunkten för besöket var valt med tanke på att strategin klubbades vid helgens toppmöte och att vi därmed skulle kunna få en del nyheter till skänks. Det vackra vädret och den goda uppslutningen skapade en trevlig atmosfär. Det var dock en annan fråga som under dagen hamnade i fokus. Flertalet av frågeställningarna riktade till kommissionären efter föredraget handlade istället om utstationeringsdirektivet och Laval-domen. Svaren var att arbetet pågick med att finna en lösning på frågan och att eventuella förändringar i lagtexterna förhandlades mellan arbetsmarknadens parter.



Chefen för Brysselkontoret Tommy Svensson öppnar upp för publikens frågor


Muntra miner


Europaparlamentariker Olle Ludvigsson hälsar Andor välkommen






Henrik Månsson
Brysselkontoret

Strasbourg, onsdag

Idag röstade europaparlamentet om förslaget till nytt direktiv om chaufförers arbetstider, som vi rapporterade om igår. Sysselsättningsutskottet hade tidigare förkastat kommissionens förslag, inte minst på grund av att egenföretagare inte skulle omfattas av direktivet. Spänningen hängde i luften inför omröstningen i plenum. Skulle parlamentet gå på kommissionens eller sysselsättningsutskottets (och europafackets) linje? Hur många ledamöter från konservativa EPP skulle avvika från partilinjen och rösta mot förslaget?

Resultatet blev 368 röster för att inte anta kommissionens förslag och 301 röster mot. En facklig seger i parlamentet var ett faktum.

Därefter uppstod ett visst tumult. Kommissionen kunde inte meddela huruvida man avser att gå vidare i frågan, det vill säga om man drar tillbaka förslaget eller återkommer med förändringar till parlamentet. Den otydligheten gjorde parlamentet rasande och de beslöt sig för att rösta om att förkasta kommissionens förslag helt och hållet. Direktivförslaget förkastades och därmed är kommissionen tvungen att börja om från ruta ett igen.

Europaparlamentet debatterade under förmiddagen inför morgondagens EU-toppmöte och det kommande G20-mötet i Toronto den 26 -27 juni.

Det spanska ordförandeskapet redogjorde för de politiska huvuddragen på toppmötet. Det finns en stor majoritet bland medlemsstaterna för en stram budgetpolitik för att nå stabilitet i finanserna. Rådsordförande Rompuy leder en arbetsgrupp som utformar en modell för ekonomisk styrning och samordning av medlemstaternas ekonomisk politik. Det spanska ordförandeskapet beskrev det som historiskt att EU nu tar steget att bilda en ekonomisk union och inte bara en monetär.

Rådet diskuterar även den framtida regleringen och övervakningen av finansmarknaderna. Där ingår även planerna på någon form av skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobin-skatt. Dessa frågor ska även diskuteras på G20-mötet och EU avser att ha en gemensam linje.

Island väntas få inleda medlemsförhandlingar och Estland godkännas att få införa euron. Det senare gav europaparlamentet sitt rungande bifall till idag på eftermiddagen.

I europaparlamentet finns ett mycket brett stöd för de ekonomiska reolutioner som kommissionen har lagt fram, däribland den gemensamma europeiska ekonomiska politiken. Däremot riktades stark kritik mot rådet som är tveksamma till att släppa kontrollen till kommissionen. - Statsministrarna tror att de ska kunna styra världens största ekonomi genom att träffas fyra gånger per år, det är befängt, sade ALDE:s gruppledare Guy Verhofstadt (för övrigt tidigare statsminister i Belgien). Parlamentet uttryckte istället mycket stort förtroende för kommissionen och dess ordförande José Manuel Barroso att ta ansvar för att samordna och styra den gemensamma ekonomiska politiken.

Barroso för sin del konstaterade att EU-länderna nu är på väg att upprätta en ekonomisk EU-politik, vilket var otänkbart för bara några månader sedan. Detta tillsammans med krisåtgärderna för Grekland och euron visar att det är när problemen är som djupast som det europeiska projektet är som starkast.

 Ludvig Larsson, fackliga Brysselkontoret

Strasbourg, tisdag 15 juni 2010
Imorgon onsdag röstar europaparlamentet om förslaget till nya arbetstidsregler för chaufförer. Redan på tisdagförmiddagen debatterades frågan i plenum. Den stora stötestenen är huruvida  chaufförer som är egenföretagare ska omfattas av arbetstidsreglerna.

 Kommissionär Siim Kallas menade att egenföretagare inte ska omfattas av arbetstidsreglerna eftersom sådana regleringar inte finns i någon annan bransch. Vidare hävdade han att de trafiksäkerhetsaspekter som förts fram som argument för att inkludera egenföretagare inte har med  arbetstidsfrågan att göra. Det hanteras istället i reglerna för maximal körtid som omfattar alla chaufförer. Kallas menade att det inte finns tillräcklig väl underbyggd information som visar att långa arbetstider skulle vara ett reellt trafiksäkerhetsproblem. Däremot erkände kommissionär Kallas att problemet med så kallade falska egenföretagare är omfattande och mycket svårt att komma åt.

 Pervenche Berès, sysselsättningsutskottets ordförande, riktade svidande kritik mot utskottets rapportör för att hon förhandlat fram en kompromiss med kommissionen och ministerrådet. Detta trots att utskottet har förkastat kommissionens förslag och Bauer därför inte har något mandat att  förhandla för parlamentets räkning. Därför föreligger heller inte någon kompromiss överhuvudtaget, menade Berès

 Socialdemokrater, vänster och gröna stod enade i att egenföretagare ska omfattas av samma arbetstidsregler som anställda chaufförer. Argumenten är att olika regler skapar en skev konkurrens både mellan företag och chaufförer. Det ökar trycket på chaufförerna ytterligare och riskerar att leda till social dumpning. Det finns en uppenbar risk att anställda tvingas bli falska egenföretagare om reglerna är olika.

 Hälsa och arbetarskydd lyftes fram ett  viktigt argument från vänsterhåll.  Danskan Emelie Turunen (De Gröna) menade att det behövs ett bättre skydd för chaufförerna och vi vet att de som är egenföretagare har högre ohälsotal än de som är anställda. De rådande körtidsreglerna ger otillräckligt skydd då man får köra upp till mellan 86 och 95 timmar på en vecka. Det får även svåra konsekvenser för trafiksäkerheten ansåg flera parlamentariker. - En trött förare är en farlig förare, varnade Stephen Hughes (S&D).

 Peter van Dalen från Nederländerna, som ingår i den konservativa utbrytargruppen ECR, menade att vänsterpartierna driver en hetskampanj mot egenföretagare på uppdrag av de sydeuropeiska transportfacken. De är helt enkelt rädda för konkurrens från Rumänien och Bulgarien. Vidare konstaterade den brittiske nationalisten Derek Clark att ”Vi stödjer kommissionen, det är inte ofta ni hör det från oss.”

 De mer sansade konservativa i EPP och liberalerna i ALDE följde kommissionens resonemang att egenföretagare inte ska omfattas av arbetstidsreglerna för chaufförer. Många pekade på att fler regler för små företag inte är en bra väg att öka tillväxten och ta Europa ur krisen. De menade också att det skulle snedvrida konkurrensen till egenföretagarnas nackdel om arbetstidsreglerna gäller för dem. För dem ingår exempelvis administrations- och underhållsarbete i arbetstiden, vilket skulle minska den möjliga körtiden för dem jämfört med stora transportfirmor som har särskild personal för sådana kringuppgifter. Därutöver uppstår en ojämn konkurrenssituation för företagare från EU i förhållande till aktörer från tredje land som kör på EU. Den finländska kristdemokraten Sari Essayah (EPP) tyckte att transportkostnaderna i det glesbefolkade norr redan är höga nog och att om det är trafiksäkerhet man är ute efter måste man först se till att de rådande körtidsreglerna efterföljs.

 Det finns ett antal ledamöter bland de konservativa som ansluter sig till den fackliga linjen att egenföretagare ska omfattas av arbetstidsreglerna. Fransyskan Elisabeth Morin-Chartier (EPP) ansåg att kommissionens förslag går emot löntagarnas intressen och att hon därför inte kan stödja det. Veronica Lope Fontagné (EPP) menade att det är mycket viktigt att egenföretagare inkluderas, det handlar om säkerhet, konkurrens och kompetens. Detta är både arbetsgivare och arbetstagare överens om i hemlandet Spanien, sade hon. Luxemburgaren Georges Bach (EPP) anklagade kommissionen för att ha gjort en u-sväng i frågan om egenföretagare då man tidigare lovat att inkludera dem. - Och vi har redan sagt nej till kommissionens nuvarande förslag, två gånger i sysselsätningsutskottet och en gång i plenum. Ändå kommer ni tillbaka med samma förslag en igen, det är oförskämt, dundrade Bach.

 Det oklart hur många av de konservativa parlamentarikerna som kommer att gå på den fackliga linjen i morgondagens omröstning. Därmed är det också svårt att förutspå hur utfallet blir. Än lever alltså hoppet om en facklig seger i europaparlamentet.

 Ludvig Larsson, Brysselkontoret

Brussels Office of the Swedish Trade Unions

Avenue de Tervueren, 15

B-1040 Brussels

Tel: +32 (0)2 732 18 00 Mobil: +32 (0)475 73 67 04

Igår söndag 13 juni röstade belgarna för det federala parlamentet: 150 ledamöten i deputeradekammaren och 71 ledamöten i senaten. Och det blev en historisk dag/natt för landet.

Det allra största partiet blir nu det flamländskt nationalistiska NVA (Nationaal Vlaamse Alliantie), ett parti som vill förstärka regionernas makt på bekostnad av den nationella nivån.

Eftersom man väljer i den region man bor i, får man ett resultat för Flandern och ett resultat för frankstalande regionen.

I Flandern vinner alltså NVA med stort försprång. De traditionella partierna förlorar allihopa lite, kristdemokraterna, socialdemokraterna och liberala. De gröna vinner lite.

I Wallonien vinner det socialistiska partiet och liberalerna förlorar. Det kristdemokratiska partiet och de gröna behåller ungefär det antal röster de hade förra gången.

Nu blir det inte lätt för landet. En första fråga är: Vem blir premiärminister? Och med vilka partier formas det en koalition ? Blir det flamländaren Bart De Wever från NVA (med ca 765000 personröster) eller blir det wallonen Elio Di Rupo från PS (med ca 204000 personröster)? (Siffrorna inte direkt jämförbara på grund av olika valkretsar.)Och hur många partier klarar man av att förena i en koalition - 4, 5, 6 eller ännu flera?

Vad man nu hör är att det kanske blir en « afspiegelingscoalitie » (en avspeglingskoaltion).

Det betyder att från flamländsk sida jobbar man vidare med den koalitionen som regerar Flandern, alltså det flamländsk nationalistiska partiet NVA, kristdemokrater och socialdemokrater.

Från fransktalande sida tar man den koalition som regerar över Wallonien, alltså socialister och kristdemokrater, eventuellt med de gröna.

Vi får se vad det blir. Vem kommer överens med vem ? För det är ju det viktigaste i ett splittrat land, att man kan samarbeta. För hur stor man än själv är, man är alltid för liten för att inte behöva ta hänsyn till många andra.

Fortsättning följer…

 Jonna Jaakke, 14 juni 2010