Nytt avtal utjämnar mellan arbetare och tjänstemän i Belgien

 Det går inte alls bra med de politiska förhandlingar i Belgien, men de sociala förhandlingar har lett till ett första resultat!

Facken och arbetsgivarorganisationerna kom sent tisdag kväll med ett förslag till ett nytt avtal för 2011-2012. Nu ska var och en lägga fram förslaget till sina medlemmar och den 4 februari får vi reda på om Belgien moderniserar sin arbetsmarknad. Expeditionsregeringen har redan sagt att de stöttar avtalet och är beredda att genomföra det.

Den svåraste frågan är att få ett och samma anställningsavtal för arbetare och tjänstemän. Belgien är ett av de sista länder i Europa att ha olika avtal för sk ”white collars” och ”blue collars” (se min blogg 29 november 2011). Luxemburg tog steget till ett enformigt anställningsavtal i 2008. Och Österrike omformade sitt system fem år tidigare.

I Belgien vill man nu införa ett allmännt anställningsavtal som gäller alla som börjar med ett nytt jobb. För de som redan har ett avtal harmoniseras reglerna stegvis över en period på ca 5 år.

Man kom också överens om hur mycket lönerna får stiga de kommande två år. Belgien har ett system med indexering, vilket leder till automatisk lönehöjning varje gång konsumentprisindexen kommer över ett visst tak. På så sett vet man redan nu att lönerna kommer att höjas med ca 3,9%  under 2011 och 2012. Ovanpå det kan man tänka sig en extra lönehöjning på ca 0,3%. Arbetsgivarorganisationerna skulle gärna vilja avskaffa hela indexregleringssystemet, men det går facken inte alls med på. De har stridat hårt för detta och vill nu inte släppa systemet som gör att folk inte blir fattigare under en period av inflation.

Nu får vi hålla tummarna för avtalet. De första reaktionerna i media var inte så positiva. Flera fackförbund tycker att det åter igen blir de underbetalda arbetarna som får bära de tyngsta bördarna. Medan arbetsgivarorganisationerna tycker tvärtom.

Ett praktiskt exempel ur arbetslivet som ger en tydlig bild av hur man kan ”leka” med olika anställningsavtal har en svensk sida. Det svenska värdetransportföretaget Loomis ska ta över Brink’s i Belgien. Men först vill den nya svenska arbetsgivaren att alla anställda sägs upp av det gamla företaget och sedan anställs på nytt av Loomis, men då bara som arbetare och inte som tjänstemän. För än så länge gäller att arbetare är mycket billigare att säga upp än tjänstemän.

 

Jonna Jaakke 


Låga fackliga förväntningar för 2011

Blir 2011 ett gott nytt år för EU? Nja, ekonomin kanske blir lite bättre. I Bryssel är många försiktigt optimistiska. Men i flera medlemsländer fortsätter problemen och nedskärningspolitiken kommer att göra redan utsatta människor fattigare och tusen och åter tusen kommer att förlora jobbet. De fackliga förväntningarna på det nya EU-året är minst sagt låga.

Det gångna året kännetecknades av omfattande och ibland våldsamma fackliga aktioner. Hundratusenals människor deltog i strejker och demonstrationer, framför allt i Grekland, Spanien, Portugal, Italien, Frankrike och Irland. I Bryssel samlade Europafacket cirka 80 000 människor i en manifestation mot den förda ekonomiska politiken i slutet av september.

Facket visade musklerna 2010. Ändå var resultatet magert. Sanningen är att man sällan eller aldrig fick gehör för sina krav. Den insikten har spritt sig även bland de mest radikala fackliga organisationerna. Det visar debatten inom Europafacket, särskild under hösten.

Det är inget att hymla om: Facket är hårt tillbakaträngt i Europa. Det räcker inte med att bara ”stå i vägen”, man måste också få till stånd en dialog med regeringarna i medlemsländerna och med makthavarna inom EU.  

Det fordrar fackligt omtänkande i vissa fall. Europafackets kongress i maj är ett tillfälle att formulera och vässa sin strategi och politik.  Men för att en ny samarbetsanda ska vara möjlig krävs också politiker som ser till andra intressen än enbart marknadens.

Bilden inom EU är inte entydigt mörk. I Europaparlamentet går det fortfarande att få majoritet för förslag i fackligt intresse. Båda de länder som var ordförande i EU under 2010, Spanien och Belgien, visade större lyhördhet för fackliga synpunkter och större social medvetenhet än EU-kommissionen. Det var uppenbart exempelvis vid de sociala toppmöten som ägde rum mellan arbetsmarknadens parter och EU:s ledning.

Av 2011 års ordförandeländer – Ungern och Polen – finns dock inte mycket att hoppas på. Ungern som är ordförande under det första halvåret har Europas starkaste högerregering med två tredjedelar av platserna i parlamentet. Dess politik präglas av maktfullkomlighet och närmast auktoritärt styre – särskilt åtgärderna för att kontrollera medierna har kritiserats hårt. Facket har knappast någon talan.

För facket väntar dessutom under året  hårda bataljer  om kommissionen håller fast vid förslag som leder till stora olikheter på arbetsmarknaden, till exempel när det gäller säsongsarbetsdirektivet och utstationeringsdirektivet. Även om arbetstiderna har kommissionen laddat upp för en nygammal strid.

Men skam den som ger sig!

Tommy Svensson

Chef för LO/TCOSaco:s Brysselkontor

 

 

 

 

 


EU:s starkaste högerregering tar över EU

Bryssel, onsdag,
Ungern blir nytt ordförandeland vid nyår. I veckan presenterade utrikesminister Janos Martonyi landets prioriteringar här i Bryssel. Han lånade ett känt begrepp från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992 ”It´s the economy, stupid”.
Ungerns huvuduppgift blir att lotsa EU ur den ekonomiska krisen, leda fram kommissionens förslag om hårdare finansiell styrning till beslut, implementera den nya EU2020-strategin och förbereda den nya långtidsbudgeten. En annat viktigt område är att skapa en gemensam marknad för energin, vilket blir huvudämnet för ett extra toppmöte den 2 februari.
Ungern har EU:s starkaste högerregering. Det styrande partiet Fidesz har två tredjedels majoritet. Regeringen har fått hård kritik för maktfullkomnlighet och för att ha infört nya lagar och gjort utnämningar som ökar dess makt över medierna. De fackliga förväntningarna på det ungerska ordförandeskapet är minst sagt begränsade.
Den 7 januari håller EU-kommissionen och den ungerska regeringen gemensam kick-off. Den 19 januari presenterar landet sina prioriteringar för Europaparlamentet i Strasbourg.
Dagen innan summeras det belgiska ordförandeskapet, som väl får betecknas som rätt framgångsrikt trots eller kanske tack vare att landet saknat regering under hela perioden.
God jul och gott nytt år, önskar
Tommy Svensson


Rompuy gjorde som Bildt - twittrade nyhet från toppmötet

Bryssel, fredag
Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy gör som utrikesminister Carl Bildt - använder sig av twitter när han vill förmedla viktiga nyheter till omvärlden.
Sålanda kom det första beskedet om att EU:s stats- och regeringschefer på torsdagskvällen enats om en ny krisfond via twitter från Rompuy. Så här såg det ut: http://twitter.com/euhvr/status/15475526814662656 
Och han har fortsatt att twittra under mötet, se http://twitter.com/euHvR

 Tommy Svensson

Stillsam facklig protest i Bryssel

Bryssel, torsdag,
I går hölls fackliga demonstrationer och andra aktioner i protest mot den förda nedskärningspolitiken över hela Europa. Mest uppmärksamhet fick demonstrationen i Aten som enligt arrangörerna samlade 100 000 deltagare. Protester organiserades även i Tjeckien, Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg, Slovenien och Spanien. Här i Bryssel gick det stillsamt men ljudligt tillväga när en symbolisk demonstration hölls utanför EU-kommissionens byggnad.
I Sverige uppmanade LO och TCO statsminister Fredrik Reinfeldt att hörsamma protestvågen och driva sysselsättningsfrågan på det EU-toppmöte som inleds i dag torsdag.
Här är några bilder från manifestationen i Bryssel med tal av bland andra Europafackets generalsekreterare John Monks (på bilden längst ner, inte överst är kanske bäst att tillägga).
Tommy Svensson Foto: Peter Berggren


Ett toppmöte för marknaden

Den 15 december – dagen före EU :s toppmöte - ordnar Europafacket en symbolisk ”svångremsdemonstration” framför EU-byggnaderna i Bryssel.  Det är en av många fackliga aktioner den dagen i protest de stora nedskärningar som görs runt om i Europa.

Det kommer inte att påverka beslutsfattarna i EU. Toppmötet med stats- och regeringscheferna är inte till för att lugna Europas oroliga löntagare, utan för att tillfredsställa de finansiella marknaderna. Minsta tecken på oenighet eller obeslutsamhet kommer omedelbart att registreras – och förvärra den rådande krisen.

Det var inte riktigt så det var tänkt, varken med den europeiska unionen eller med den gemensamma valutan euron. Men det är där man befinner sig i dag. EU har blivit en bank-akut och det är meningen att toppmötet ska permanenta detta, trots att det kräver en ändring i det så mödosamt framförhandlade Lissabonfördraget.

Sägas ska att EU den senaste tiden har varit bättre på att skapa instrument för att förebygga kommande kriser, än att hantera de mest akuta ekonomiska  problemen .  Denna högerstyrda union har fattat beslut om övervakning och reglering av banker och andra finansmarknader som det sena nittiotalets S-dominerade EU inte ens vågade knysta om.

Det stora problemet är hur man ska komma ur den nuvarande krisen och finna den ”exit-strategi” som alla efterlyser. Bakgrunden är att de flesta av medlemsländerna drog på sig stora utgifter och skulder när de fick gå in och rädda sina banker och hålla sysselsättningen uppe under de värsta krisåren 2008 och 2009. Detta kom ovanpå en i vissa fall ansvarslös nyliberal politik (Irland) eller grov vanskötsel (Greklands tidigare regeringar).

De gemensamma reglerna om hur stora skulder och hur stora underskott ett land får ha sattes medvetet ur spel. Men nu är budskapet att alla snabbt ska komma ner till de nivåer som är godkända enligt den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten – och som inte ett enda euroland uppfyller!  Det blir till att skära, rejält och osentimentalt, i den offentliga sektorn och i välfärden.

Den europeiska fackföreningsrörelsen är inte ensam om att anse att denna nedskärningspolitik är på tok för drastisk. Många ekonomer, även i finanstidningarna, håller med. Risken är att man stryper efterfrågan ännu mer och därmed försämrar möjligheterna till tillväxt. Somliga högerregeringar, till exempel i Storbritannien och i Nederländerna, ser chansen att av ideologiska skäl skära ner på den offentliga sektorn långt mer än vad som behövs.

Och hur blev det med de kritiserade bonusarna för direktörerna? Jo, gå in på Europafackets hemsida www.etuc.org och öppna luckorna på dess ”bonuskalender” . Där visas varje dag exempel på frikostiga julklappar samtidigt som löntagarna får dra åt svångremmen.

 Kravet på att ha ordning i ekonomin är ingen höger-vänsterfråga. Men vägen dit, och hur och av vilka det ska betalas är det. Det är ingen tillfällighet att det är helt ok att kräva av ett utsatt land att man avskedar 25 000 statligt anställda, men inte säga ett knyst om dess extremt låga bolagsskatt.  Även om tanken på en europeisk skatt på finansiella transaktioner till och med nämnts i EU-kommissionen, kommer inget sådant att höras från EU-ledarnas toppmöte i veckan. De vet vilka de inte får oroa.

 Tommy Svensson

 (Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken.)

 

 


Vem äter all choklad?

Bryssel onsdag,
Ja, det kan man undra när man promenerar runt i Bryssel. Den ena butiken efter den andra med fantasifulla skyltningar som erbjuder choklad i varierande prisklasser. Och då pratar vi praliner! I en guidebok läste jag att det finns 81 ”chokolatiers” (det tolkar jag som pralintillverkare) i Bryssels telefonkatalog. När jag sen åkte till Brügge så visade det sig att där finns runt 50 chokladbutiker, ett chokladmuseum (ja, det finns i Bryssel också), en chokladstig och chokladmarknad. Brügge gör också anspråk på att vara chokladens huvudstad (jag vet inte om Bryssel gör det).

Jag hade en idé att smaka mig igenom de olika märkena och hitta min favorit. Men den ambitionen gav jag upp rätt snart. Man kan bli ganska så mätt bara på att studera skyltfönstren. Och så har jag insett att om jag går in i en chokladbutik när jag är sugen och pekar ut några få praliner, helst mörka och gärna med mint, pistage eller körsbär, så smakar det oftast väldigt, väldigt gott, oberoende av om det är Leonidas, Godiva, Neuhaus eller något helt obekant företag som tillverkat pralinen.

Ja, jag är en av alla dem som äter choklad i Bryssel och tar med mig hem till nära och kära, och, ja, jag var en av dem som röstade för att behålla körsbärspralinen i Alladinasken.

Lise-Lott Hansson


Prao i Bryssel

Bryssel fredag,
De som jobbar här i Bryssel verkar ha ett bra arbete på många sätt. Jag kan inte tala för alla men de jag har pratat med har älskat sina jobb. Det enda som de har påpekat är att det är mycket möten att gå på. Om man då vill uppleva hur det är att arbeta här och lära sig hur allt fungerar, utan att behöva sitta på möten hela dagarna så är det perfekta nog att praoa här. Precis som jag har gjort. Under mina fem dagar som jag har varit här i Bryssel och praoat på Brysselkontoret har jag hunnit med en hel  del.

Innan jag åkte hit så funderade jag lite på vad jag skulle få göra egentligen. Jag var lite rädd att jag skulle behöva sitta och sortera papper i en vecka. Och lite sorteringsarbete har det faktiskt blivit. Men eftersom att jag bara gjorde det under någon timma så var även det roligt. Det kanske berodde på att papprena som jag sorterade faktiskt var förhållandevis intressanta. Men resten av  tiden då, när jag inte sorterade, vad gjorde jag då egentligen?

En dag var jag på EU-parlamentet där jag fick höra på debatten om vad som egentligen hade hänt i Västsahara. Det var en av höjdpunkterna. Jag var något sen och kom direkt in till en stor sal som var full av männsikor (många i kostym )som satt och såg mer eller mindre koncentrerade ut. Längst fram stod en man i 60års åldern och talade intensivt om hur synd det var om västsaharierna, denna man visade sig senare vara Västsaharas utrikiesminister och var där för att berätta vad som häde hänt i ett läger i Västsahara för något år sedan då marockanerna hade invaderade det. Han berättade att flera hundra hade blivit mördade av marockanerna och att de som satt i lägret i stort sett inte hade fått någon mat. När han var klar med sin utläggning så fick han lämna salen och istället tog marockos representant över och berättade sin historia. Den marockanska mannen var faktiskt mycket roligare att lyssna på än den västsahariska. Inlevelsen han hade när han talade var otroligt stark. Han berättade om hur de marockanska soldaterna hade blivit dödade av dem som befann sig i lägret och vilken sorg det var för honom, när allt soldaterna hade velat göra var att hjälpa till. Han berättade även att de hade varit mycket generösa med mat till de i lägret och att inte en enda västsaharie hade dött. De enda som hade blivit skadade var egentligen marockanerna och han tyckte att det var förfärligt att hans land, det otroligt vackra,fredliga och underbara marocko hade blivit syndabocken för det hemska som hade hänt. Han vädjade till församlingen och ordförande att tro honom, för det var hans historia, och ingen annans som var den sanna.

Att höra dessa två så otroligt olika variationer av samma händelse var faktiskt rätt kul. En av dem måste ju faktiskt ha ljugit, troligtsvis ljög båda lite, eller kanske bara förändrade sanningen lite till sin egen fördel.

När jag inte var på Eu-parlament så har jag druckit kaffe, ätit pepparkakor och gått på ännu lite fler möten. Det är inte precis brist på möten man kan gå på här. Men det har helt klart sina fördelar, man kan helt enkelt välja ut det man tycker är intressant. Så jag har gått på möten om budgeten för EU nästa år, europafackets styrelsemöte och på ett möte om läget i Irak. Trots att jag har gått på möten om sånt som intresserar mig så kan jag bli lite smått uttråkad ändå. Och det är jag inte helt ensam om har jag märkt. Man ser vissa som slumrar till lite och igår spelade mannen framför mig poker och killen bredvid mig var inne på facebook. Men att de inte klarar av att hålla koncentrationen fullständigt är helt förståligt. Det kanske till och med är bar att ta en liten paus en stund så orkar man nog  lyssna lite mer uppmärksamt senare.

Så om jag bara på några rader ska sammanfatta mina dagar här i Bryssel. De har varit otroligt roliga, alla har varit super snälla, jag har lärt mig en hel del och sett andra sidor av EU än det som visas på Tv, och jag har förstått att när folk på möten sitter med sina bärbara datorer och ser ut som om de gör något mycket komplicerat som har med mötet att göra, så är det en mycket stor chans att de gör något helt annat...

Fanny Mårtensson

 

 


I Belgien är det julafton 6 december



Denna veckan kommer alla barn i Holland och Belgien vara supersnälla och superduktiga! Det är ju nämligen Sinterklaas den 6 december och då får alla snälla barn presenter. I Holland får de det på aftonen före, alltså den 5:e, i Belgien oftast på morgonen den 6:e. Men det kan även vara några dagar innan, för 6 december är ingen ledig dag.

På mina barns skola firar de Sinterklaas nu på fredag och på deras judo-träning kommer han på lördag. Det är ganska kul att det inte finns någon särskild ordning, för då kan man träffa på honom när som helst, och fira honom när det passer bäst.

På TVn visade de hans inträde redan den 13 november. Det ger föräldrarna god tid att köpa de rätta presenter.

Sinterklaas, Saint-Nicolas eller den helige Niklas, var biskop i Myra (nuvarande Turkiet) och var hedrad som beskyddare för barn. I berättelsen som lever kvar än idag kommer han med ångbåt från Spanien. Han rider på en vit häst och har flera “Svarte Petter” som medhjälpare. För alla snälla barn har han presenter, pepparkakor, marzipan, choklad och mandariner med sig. Mandariner kallas här även för “oranga äpplen”.

På kvällen ställer barnen fram sin sko vid öppna spisen, sjunger Sinterklaas-sånger och lägger fram en morot till hästen och deras långa önskelister. På natten rider Sinterklaas på sin häst över husen och i varje skorsten kryper Zwarte Piet ner. Han lägger fram presenterna och godiset, och tar med sig moroten till hästen. På morgonen vaknar barnen på tok för tidigt och hittar sina presenter. Och även för alla de barn som vet att Sinterklaas inte finns på riktigt, så är det en av årets bästa dagar!

Jonna Jaakke


Stora skillnader mellan arbetare och tjänstemän i Belgien

  Nyligen startade den två-årliga stora sociala dialogen i Belgien. Vad som kallas för “Groep van 10” (10-gruppen) är tio förhandlare på allra högsta nivå från de tre stora fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna i detta land.
Dessa sociala parter försöker komma överens om en ram för lönerna och arbetsmarknadsriktlinjer för 2011 och 2012. Lyckas de komma fram till ett beslut, så omformar den belgiska regeringen det till en lag som då gäller för alla arbetstagare i hela landet.
Just nu är det skillnaderna mellan “blue collars” och “white collars” som står högst på agendan. Belgien är ett av få länder som fortfarande har två olika anställningskontrakt med stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Man har vetat i 20 år att detta är ett gammalmodigt system, men facken och arbetsgivarna har aldrig kommit överens om hur ett likadant system för alla arbetastagare skulle kunna se ut. Några av de största skillnaderna berör:

·         provtjänstgöring (7 till 14 dagar för en arbetare, 1 till 12 månader för en tjänsteman)

·        utbetaling av lönen (2 gånger i månaden för arbetare, 1 gång i månaden för tjänstemän)

·        reglerna vid sjukdom (arbetarna har en karensdag, inte tjänstemän)

·        temporär arbetslöshet (arbetare får arbetslöshetsersättning om t ex vädret eller tekninksa problem inte tilllåter att de kan jobba, detta system finns inte för tjänstemän och det skulle arbetsgivarna gärna införa)

·        uppsägningstid och ersättning skiljer sig starkt mellan arbetare och tjänstemän (det är både enklare och billigare för arbetsgivaren att säga upp arbetare)

 I Belgien har ca 60 procent av alla anställda ett tjänstemannakontrakt. Arbetsgivarna anser att det är omöjligt att ge alla de övriga 40 procent som har arbetarekontrakt samma gynsamma villkor som tjänstemännen. Men på något sätt skulle man vilja få fram en ram som kan likaställa de två olika kontrakten över en viss tid, till exempel 6 år.
Om dessa förhandlingar dröjer lika länge som förhandlingarna att försöka få fram en ny regering i Belgien, så kan det ta lång tid innan jag kan återkomma till er med nyheter J.

Jonna Jaakke


Skandal i EU-parlamentet

Strasbourg onsdag,

När parlamentet idag diskuterade slutsatserna från toppmötet i slutet av oktober vädjade kommissionens ordförande Barroso om mer av sammanhållning och gemensamma mål så att vi kan stärka EUs position. Den socialdemokratiska partigruppens tyske ledare Martin Schulz uttryckte sin oro över att EU tycks falla sönder i delar. Han kritiserade Frankrikes och Tysklands agerande inför toppmötet och Storbritanniens motstånd mot det mesta, t ex skatt på finansiella transaktioner och ökning av EUs budget. Den brittiske euroskeptiske parlamentsledamoten Bloom fick lämna kammaren efter att han kallat Schulz för ”fascist” och vägrat att be om ursäkt.

Parlamentet diskuterade också klimatfrågor, bl a förberedelser inför klimatkonferensen i Cancun som börjar nästa vecka. Marita Ulvskog uttryckte oro över att förväntningarna inför konferensen är så låga från alla håll. Hon framhöll att EU kan och bör ta en ledande roll, men måste börja med att genomföra det som beslutats.

Igår beslutade parlamentet med stor majoritet för att medlemsstaterna får fortsätta att ge stöd till nedläggning av kolgruvor fram till och med 2018, vilket är fyra år längre än vad kommissionen föreslagit. De svenska socialdemokratiska ledamöterna röstade emot sin partigrupp, bl a därför att de anser att förlängt stöd inte är förenligt med kravet på omställning av energiproduktionen. 

Men Europaparlamentets session är inte bara debatter och omröstningar. Det händer mycket också utanför sessionssalen och vid sidan av överläggningar i parti- och andra grupper. Kameror och mikrofoner syns överallt och vittnar om intresset för att rapportera om parlamentets diskussioner och beslut. Det pågår också en mängd evenemang av andra slag, som t ex den här veckan en fotoutställning ”Liquidi Cristalli”, med vackra foton från den italienska provinsen Perugia.

Parlamentets filmpris Lux tilldelades idag den tyska filmen ”Die Fremde” som producerats av Feo Aladag. Det var första gången som en film med kvinnlig producent nominerats till priset.

Lise-Lott Hansson

 

 


Nu handlar det inte om pengar, utan om makt

Strasbourg tisdag,

EUs budget finns förstås på dagordningen när parlamentet samlas här i Strasbourg. Förhandlingarna om 2010 års budget har spruckit och man ser framför sig att gå in i nästa år utan en fastställd budget. Då blir det ”12e-delsbudget” som gäller, d v s för varje månad som går utan att frågan når sin lösning, så blir budgeten en tolftedel av 2010 års budget. Något problematiskt, eftersom det då inte finns några medel för nya åtaganden, som t ex de tre nya myndigheterna för övervakning av finanssektorn eller EUs nya utrikestjänst.
Rådet och parlamentet är överens om nivån för 2011 års budget; en höjning med 2,9 procent. Så det är inte det debatten handlar om, utan om vilket inflytande parlamentet ska ha i framtida budgetdiskussioner. Lissabonfördraget ger ökad makt åt parlamentet och nu vill parlamentet börja diskussionen om hur det ska förverkligas när det gäller fastställande av EUs budget i framtiden, inte minst nästa långtidsbudget som snart är aktuell.
Men det vill inte alla medlemsländer och därför har frågan blockerats av rådet. Representanten för det belgiska ordförandeskapet lät idag väldigt vag, när han fick frågan från parlamentets talman om vilka möjligheter han ser att komma vidare; ”Vi måste pröva en annan sorts logik”, var det mest precisa svar han gav, förutom att hänvisa till allas ansvar inför medlemsländernas medborgare.
Kommissionens ordförande Barroso lät mer hoppfull. Han utlovade ett nytt förslag före 1 december, som han hoppas att både rådet och parlamentet ska godta inom 15 dagar. Han betonade att Lissabonfördraget ska tillämpas (vilket han tackades för av parlamentsledamöter) och sa också att kommissionen kommer att utnyttja sin initiativrätt för att lägga fram förslag om så kallade egna medel för EU.

Lise-Lott Hansson

 

 

 


Strejk stoppade snabba cash i Belgien

I Belgien har det varit svårt att få ut kontanter ur bankomater den sista tiden.

Det beror på att personalen på företaget Brink’s, som är ett av de största värdetransportföretag i Belgien, har strejkat i över fyra veckor.

Alla anställda på Brink’s har tjänstemannakontrakt, men arbetsgivaren vill nu att de övergår till arbetarekontrakt, så att det blir enklare för honom att avskeda folk. Företaget har stora skulder och har haft det svårt en längre period nu, så den amerikanska ägaren vill helst stänga företaget. Och det blir mycket billigare för arbetsgivaren att lägga ner verksamheten om alla anställda har arbetarekontrakt. Facken reagerar hårt mot detta och de anställda har strejkat i nästan en månad. Det har varit lite ont om pengar ute i landets bankomater, men belgarna har förstått situationen och har stöttat facken. Man har betalat med bank- eller kreditkort istället för cash. Brink’s försökte till och med att sätta sig i konkurs, men det gick inte myndigheterna med på. Liksom alla andra företag i Belgien måste också det ameriksanska Brink’s följa de regler som gäller vid uppsägning.

Nu har de anställda återgått till jobbet. Man har hittat en temporär lösning och man hoppas att det kommer att fungera i framtiden. Men man ser framförallt fram emot vad den sociala dialogen som startade i helgen kan komma med för lösning. De sociala parter här i Belgien samlas varannat år för att komma överens om ett ramverk för landets arbetsmarknad. Och där står skillnaderna mellan arbetar- och tjäntemannakontrakt högt på agendan. Jag återkommer om detta.

 Jonna Jaakke


Cecilia Malmström emot förslag att stärka strejkrätten

Vid ett möte med LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin i Bryssel bekräftade EU-kommissionär Cecilia Malmström att hon var en av dem som var emot att skriva in konkreta förslag för att stärka strejkrätten i kommissionens handlingsprogram om den inre marknaden, Single Market Act.

Enligt Malmström berodde det på att dokument endast skulle innehålla nya förslag. Den föreslagna skrivningen som skulle garantera de fackliga rättigheterna innehöll inget nytt, hävdade hon.

- 60 miljoner arbetstagare inom Europafacket känner stor oro för att den fria marknadens villkor går före mänskliga och fackliga rättigheter. Om kommissionen hävdar att det inte är så, varför kan man då inte göra detta tydligt? undrade Wanja.

- Vi ser hur de sociala frågorna hamnar mer och mer i bakgrunden. Och vi har sett hur Lex Laval gjort det svårare för facket att ta tillvara löntagarnas rättigheter i Sverige, fortsatte hon.

Wanja Lundby-Wedin påpekade vidare att Europafacket vill att ett socialt protokoll ska föras in i fördraget. Det kan ske i samband med den föreslagna fördragsändringen om inrättande av en permanent krismekanism inom EU. Om kravet inte tillgodoses kommer facket att arbeta emot fördragsändringen.

De båda diskuterade även Cecilia Malmströms förslag till direktiv om säsongsarbete. Enligt kommissionären är förslaget ett uttryck för global solidaritet. Människor från andra länder får komma till EU för att arbeta under maximalt sex månader och sen återvända hem. Även om lönerna är låga, så är det en stor förtjänst för dem.

Wanja menade att kommissionens förslag till direktiv öppnar upp för ett gästarbetarsystem som vi inte vill ha i Sverige, och som i förlängningen leder till att lönerna pressas ner för alla.

- Vi vill att villkoren ska vara likvärdiga, att utgångspunkten för regleringen i stället ska vara likabehandling och schysta villkor för alla. Det är det som är alternativet, inte att vi får en arbetsmarknad som delar arbetskraften i ett a- och ett b-lag.


Lise-Lott Hansson

Kvinna ny generalsekreterare i Europafacket

Bryssel, fredag
I maj nästa år väljer Europafacket med all sannolikhet sin första kvinnliga generalsekreterare. Bernadette Segol från Frankrike är den enda kandidaten när nomineringstiden har gått ut. Hon basar i dag för UNI Europa, den europeiska federationen för anställda i privat servicesektor.
När LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin 2007 valdes till ordförande i Europafacket var hon den första kvinnan på den posten. Hon kan inte väljas om enligt stadgarna, men med Bernadette Segol som generalsekrterare efter engelsmannen John Monks blir den ändå en kvinna på de två högsta posterna.
På kongressen som hålls i Aten ska också väljas sju chefstjänstemän, konfederala sekreterare, och bland de nominerade finns många kvinnor, bland dem Veronica Nilsson som våren 2009 arbetade här på Brysselkontoret.
I alla fall i toppen tycks den kompakta manliga dominansen inom Europafacket vara på väg att brytas. Det är nödvändigt om facket i Europa ska hävda sig, vara modernt och kunna organisera fler medlemmar.
Här är en filmsnuttt från Youtube med Bernadette Segol.
Tommy Svensson

EU går under till musik

Bryssel, tisdag
Mörka ekonomiska krismoln hopar sig återigen över EU. Nu är det Irland som är på fallrepet. Självaste "EU-presidenten" Herman Van Rompuy varnar i dag för att såväl euron som hela EU kan braka ihop.
Samtidigt läser jag att EU:s regionalfond finansierat en konsert i Italien med Elton John. Motsvarande sju miljoner kronor av våra EU-medel satsades på en show med popstjärnan i Neapel förra året.
Ska det gå åt helvete, ska det tydligen ske till musik...
Tommy Svensson

Belgien bra för super-mammor

 Bryssel,
Jag är en så kallad super-mamma som springer för fullt i livets ekorrehjul och som är världsbäst på multi-tasking. Jag har en kompis som är en likadan super-mamma. Hon har också två barn, hon har också en man som jobbar på tok för mycket, hon har också ett jobb och hon har ett lika litet socialt liv som jag. Den enda skillnaden är att hon bor i Sverige och jag bor i Belgien. Då och då har vi långa telefonsamtal (när barnen äntligen har somnat) och då jämnför vi våra liv, vi klagar, vi suckar, vi filosoferar, vi fantaserar och vi längtar efter en bättre framtid.

Igår hade vi ett av våra långa telefonsamtal igen och vi kom fram till att super-mammor i Belgien har två saker som super-mammor i Sverige skulle behöva och det är: städhjälp och barnvakt!

Det ena börjar ju bli allt vanligare i svenska samhället, men är fortfarande ganska dyrt och exklusivt. Efter mycket tjat och pussel har min svenska kompis nu fått städhjälp som kommer en halv dag varannan vecka. Själv har jag städhjälp i form av en riktigt trevlig dam i 50-års åldern som kommer till mig varje tisdag klockan åtta och städar hemmet i fyra timmar. Jag köper så kallade “tjänste-checkar” av kommunen/staten, som kostar mig 7,50 euro styck för en timmes städning. Efter avdrag på skatten ligger min tim-kostnad på cirka 4,50 euro. Min städhjälp får förutom min check en extra del av staten så att hon kommer upp i ca 9,50 euro i timmen.

Jag är väldigt nöjd, framförallt när jag kommer hem tisdagkvällar till ett nystädat hem. Och min städerska är nöjd för hon behöver inte jobba “svart” längre utan har ett vitt job med semesterdagar och allt vad det innebär. Systemet för städhjälp här i Belgien fungerar väldigt bra, även om det har blivit lite dyrt på grund av dess stpra popularitet. Men om man jämför med priserna i Sverige så vet man varför min kompis bara har råd med städing varannan vecka. Hennes hem är än så länge dubbelt så skitigt som mitt…

Det andra som min kompis och jag tycker att alla super-mammor i Sverige skulle behöva är barnvakt ! När min kompis kommer hem från jobbet med båda barnen, hennes man är på tjänsteresa och hennes föräldrar njuter av pensionärslivet i sin stuga, så är min kompis låst hemma. Jag däremot har mitt lilla nätverk av barnvakter, pojkar och tjejer i åldern 15-20, som alla bor här i kvarteret. Om jag har föräldrarmöte på skolan eller måste handla, eller vill gå på gym eller vill träffa mina vänner, så skickar jag ett SMS till mina barnvakter. Han eller hon som har tid och lust kommer över till mitt hem och tar hand om barnen. Jag betalar cirka 4 euro i timmen, och alla är nöjda. Jag är nöjd för jag hann med något extra. Mina barn är nöjda för de behövde inte vara ensamma. Min barnvakt är nöjd för han eller hon tjänade en extra slant.

Min kompis och jag önskar att alla super-mammor i hela Europa kunde ha både städhjälp och barnvakt. Jag tror jag ska prata med Herman Van Rompuy nästa gång jag stöter på honom!

 

P.S. Jag skriver super-mammor, men jag menar naturligtvis också alla super-pappor!

 

Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret


11 november: Vapenstilleståndsdagen

Bryssel onsdag,

Den 11 november är Vapenstilleståndsdagen, en röd dag i Belgien och Frankrike. I Storbritannien heter den Remembrance Day och då är det vanligt att bära röda pappersvallmo. Det är en väldigt dyster dag då vi hedrar minnet av första världskrigets offer och minnet av vapenvilan. Klockan 11.00 den 11 november 1918 slutade första världskriget efter fyra förfärliga år i skyttegravar.

Än idag hittar man ungefär 10 döda soldater per år ute i Flanderns åkrar i länet West-Vlaanderen vid kusten. Oftast är det bönder som hittar delar av ett lik eller kläder av en soldat. Oftast hittas också gamla bomber och vapen som än i dag kan ställa till med problem.

Men vad som hittades senast för några veckor sen var ganska ovanligt. En amatör-arkeolog hittade sex soldater tillsammans i ett potatisfält i Komen-Waasten längs gränsen med Frankrike. Eftersom man tror att det handlar om brittiska soldater, undersöks nu tillsammans med brittiska försvarsministeriet vilka de är, var de kommer ifrån, när de dog, osv. Det är inte så lätt eftersom i bara Belgien saknades mer än 100 000 Commonwealthsoldater efter kriget. Bara en liten del av dem hittades efteråt och en ännu mindre del av dem lyckas man identifiera. De militära gravfälten ute i Flandern ser väldigt stora ut och väldigt rörande, men de visar bara en liten del av verkligheten. Många soldater förblir anonyma och har ingen grav.

Efter försöket att identifiera dessa sex soldater ska de få en riktigt grav bland sina kamrater på ett av de många militära gravfälten. Än i dag är krigets följder kännbara.

Jonna Jaakke 


EU efter toppmötet

Bryssel måndag,

Är det ett EU i kris vi ser eller ett EU som är inne i en kreativ fas? Ja, det kan man undra över efter det senaste toppmötet och det som skedde strax före. Alla vittnar om den ”förgiftade atmosfär” som präglade dagarna före och inledningen av toppmötet för en dryg vecka sedan. Den förgiftade atmosfären orsakades av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys överenskommelse från Deauville några dagar före toppmötet. Deras förslag om större inflytande för medlemsländerna över sanktioner för länder som brutit mot gemensamma regler samt om en fördragsändring för att kunna få till stånd en permanent räddningsfond uppfattades av många som ett ”diktat” som skulle tvingas på EU.
Enligt en analys från den Brysselbaserade tankesmedjan European Policy Centre (EPC), som diskuterades vid ett seminarium förra veckan, så måste toppmötet ses som en framgång eftersom man faktiskt enades om en kompromisslösning och fortsatt behandling av förslagen. En följd av det som hänt är dock en ökad misstänksamhet mot Tyskland från andra medlemsländer.
Anton La Guardia, tidskriften Economists Brysselkorrespondent, konstaterade att alla kom till toppmötet med inställningen att man inte skulle acceptera någon fördragsändring, men alla kom ut därifrån och hade accepterat att en fördragsändring ska göras. Det kanske ska ses som ett tecken på något nytt? Han menade också att om en fördragsändring ska göras, så måste det ske nu, inte minst med tanke på kommande val i Frankrike och Tyskland. Alla är överens om nödvändigheten av att det finns en permanent räddningsfond på plats då den tillfälliga upphör 2013.
Det finns många frågetecken kring en eventuell fördragsändring. Det är Europeiska Rådets president Herman Van Rompuy som fått i uppdrag att ta fram förslag till hur en begränsad fördragsförändring kan genomföras, troligen genom en förenklad procedur där varje medlemsland ska godkänna ändringen. Om förändringen också skulle innefatta införande av begränsning av ett lands rösträtt i ministerrådet, kommer det med all sannolikhet att krävas folkomröstning i många medlemsländer. Stödet för detta förslag från Angela Merkel tycks dock vara obefintligt. Fortsättning följer vid nästa toppmöte som äger rum 16-17 december.
Lise-Lott Hansson

 


I Belgien finns inget förtroende kvar

Söndagen den 13 juni var det val i Belgien, men ännu har landet ingen ny regering. Efter månader av förhandlingar finns ännu inget resultat, inte ens en liten ljusprick syns i  tunneln.

De politiska vinnarna på var sida av språksgränsen har försökt förhandla fram en ny form för Belgien. Kungen har uppdragit åt flera politiker från olika partier att finna en lösning, men ingen har hittils lyckats.

Just nu är det de flamländska socialdemokraterna som försöker. Och i media är debatten inmtensiv. Men egentligen pratar man inte ens om vilken sorts regering man vill ha, utan hur Belgien ska se ut i framtiden.

Ska man ge mera pengar och makt till regionerna, och mindre till den nationella nivån? Eller tvärtom?

Något måste hända. Hela den politiska konstruktionen som heter Belgien, måste moderniseras, förenklas, göras effektivare.

Men de fransktalande och nederländsktalande belgare kommer heöt enkelt inte överens. Efter alla dessa månader av förhandlingar har man helt tappat förtroende för varandra. Man har helt andra sätt att se på saken, helt andra sätt att förhandla, helt annan syn på Belgien.

Och eftersom landet är fördelat i två språksgrupper blir situationen totalt polariserad, ingen variation, inget mitt emellan, inget lagom.

Ingen i detta land står ovanför den politiska tvådelningen, antingen är man fransktalande eller nederländsktalande. Det finns ju inget språk som heter belgiska. Man trodde att kungen var den sista belgaren, men han anses mer och mer bara vara fransktalande. Han lyssnar tydligen mera på de fransktalande politiker än på de flamländstalande.

I alla fall så vet nog alla nu att något måste hända. Belgien var ju ett “konstgjort” land när det föddes 1830, men detta unika experiment ser nu ut att vara döende…

 Jonna Jaakke

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0