Ett toppmöte för marknaden

Den 15 december – dagen före EU :s toppmöte - ordnar Europafacket en symbolisk ”svångremsdemonstration” framför EU-byggnaderna i Bryssel.  Det är en av många fackliga aktioner den dagen i protest de stora nedskärningar som görs runt om i Europa.

Det kommer inte att påverka beslutsfattarna i EU. Toppmötet med stats- och regeringscheferna är inte till för att lugna Europas oroliga löntagare, utan för att tillfredsställa de finansiella marknaderna. Minsta tecken på oenighet eller obeslutsamhet kommer omedelbart att registreras – och förvärra den rådande krisen.

Det var inte riktigt så det var tänkt, varken med den europeiska unionen eller med den gemensamma valutan euron. Men det är där man befinner sig i dag. EU har blivit en bank-akut och det är meningen att toppmötet ska permanenta detta, trots att det kräver en ändring i det så mödosamt framförhandlade Lissabonfördraget.

Sägas ska att EU den senaste tiden har varit bättre på att skapa instrument för att förebygga kommande kriser, än att hantera de mest akuta ekonomiska  problemen .  Denna högerstyrda union har fattat beslut om övervakning och reglering av banker och andra finansmarknader som det sena nittiotalets S-dominerade EU inte ens vågade knysta om.

Det stora problemet är hur man ska komma ur den nuvarande krisen och finna den ”exit-strategi” som alla efterlyser. Bakgrunden är att de flesta av medlemsländerna drog på sig stora utgifter och skulder när de fick gå in och rädda sina banker och hålla sysselsättningen uppe under de värsta krisåren 2008 och 2009. Detta kom ovanpå en i vissa fall ansvarslös nyliberal politik (Irland) eller grov vanskötsel (Greklands tidigare regeringar).

De gemensamma reglerna om hur stora skulder och hur stora underskott ett land får ha sattes medvetet ur spel. Men nu är budskapet att alla snabbt ska komma ner till de nivåer som är godkända enligt den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten – och som inte ett enda euroland uppfyller!  Det blir till att skära, rejält och osentimentalt, i den offentliga sektorn och i välfärden.

Den europeiska fackföreningsrörelsen är inte ensam om att anse att denna nedskärningspolitik är på tok för drastisk. Många ekonomer, även i finanstidningarna, håller med. Risken är att man stryper efterfrågan ännu mer och därmed försämrar möjligheterna till tillväxt. Somliga högerregeringar, till exempel i Storbritannien och i Nederländerna, ser chansen att av ideologiska skäl skära ner på den offentliga sektorn långt mer än vad som behövs.

Och hur blev det med de kritiserade bonusarna för direktörerna? Jo, gå in på Europafackets hemsida www.etuc.org och öppna luckorna på dess ”bonuskalender” . Där visas varje dag exempel på frikostiga julklappar samtidigt som löntagarna får dra åt svångremmen.

 Kravet på att ha ordning i ekonomin är ingen höger-vänsterfråga. Men vägen dit, och hur och av vilka det ska betalas är det. Det är ingen tillfällighet att det är helt ok att kräva av ett utsatt land att man avskedar 25 000 statligt anställda, men inte säga ett knyst om dess extremt låga bolagsskatt.  Även om tanken på en europeisk skatt på finansiella transaktioner till och med nämnts i EU-kommissionen, kommer inget sådant att höras från EU-ledarnas toppmöte i veckan. De vet vilka de inte får oroa.

 Tommy Svensson

 (Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken.)

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0