Brysselbloggen

Många tycks tro att EU-frågorna inte hör hemma i valet 19 september. Vi hade ju ett Europaval för drygt ett år sedan. Det borde räcka, kan man tycka.
Det anser inte jag. De ledamöter vi valde till Europaparlamentet förra året bestämmer inte själva över EUs politik. Det krävs även beslut av medlemsländernas regeringar. Detta gör även årets val till ett Europaval.
Vi är medlemmar i en europeisk union som står inför stora problem med massarbetslöshet, större global konkurrens, finanskris, tilltagande främlingsfientlighet och ökade sociala spänningar.
Valet avgör vilka som ska företräda Sverige i förhandlingarna med de andra medlemsländerna om hur dessa gemensamma problem och utmaningar ska hanteras. Det handlar också om konkreta beslut om arbetsrätt, miljö, och jämställdhet. Ja, om det mesta som påverkar oss i vår vardag.
Inte bara regeringen utan även riksdagen har stort inflytande över vilken politik Sverige ska stå för i EU. Till och med våra lokal- och regionalpolitiker har ett eget rådgivande organ i EU (liksom arbetsmarknadens parter).
Det är inte konstigt. 60 procent av ärendena på kommunfullmäktiges dagordning påverkas direkt eller indirekt av EU, enligt en ny rapport från Sveriges Kommuner och Landsting. Det konstiga är att det inte märks mer i valdebatten.

Den enda EU-fråga som hittills bubblat litet i valrörelsen är euron, den gemensamma valutan. Inget block säger dock att det vill införa den under mandatperioden. De rödgröna säger tydligt nej. Alliansen lämnar dörren på glänt, men först efter ännu en folkomröstning.
Tidigare var det begripligt att politiker värjde sig för att tala om EU. EU var illa omtyckt och varför väcka den björn som sov. Men så är det inte längre. Enligt en mätning från Göteborgs universitet som nyligen presenterades är EU accepterat av svenska folket. Bara 20 procent tycker vi ska lämna samarbetet. Det är en dramatisk svängning i opinionen jämfört med tidigare.

Med ja- eller nejfrågan avförd flyttas intresset till vad vi ska göra och vilka frågor vi ska driva inom unionen. På den frågan svarar de rödgröna betydligt mer utförligt än alliansen i sin gemensamma uppgörelse om EU.
Det beror nog på att de rödgröna har mer att bevisa. Vänsterpartiet vill ju att Sverige ska lämna EU, men lovar att inte driva det kravet under den kommande valperioden. Att de rödgröna har en mer kritisk ansats till EU än alliansen märks dock.
Alliansens partier har samma positiva grundsyn på EU och anser sig förmodligen därför inte tvungna att gå på djupet på samma sätt som de rödgröna. I alliansens valmanifest på 48 sidor ägnas knappt en sida åt EU. Många frågor blir obesvarade.
Båda blocken slår fast att Sverige ska vara en aktiv EU-medlem. De rödgröna talar om EU som ” en central arena” och alliansen vill att vi ska tillhöra ”kärnan i det europeiska samarbetet”.

Även om de rödgröna går längre i klimatpolitiken är skillnaden störst i frågor om arbetsmarknad och löntagarnas villkor. Under den gångna mandatperioden har det så kallade Lavalfallet och frågor om lönedumpning, hoten mot kollektivavtalen och fackliga rättigheter fått stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige.
De rödgröna ställer sig bakom de krav som fackföre­ningsrörelsen i Europa framfört när det gäller att garantera att grundläggande fackliga rättigheter inte får ge vika för regler om fri rörlighet. I alliansens manifest tas inte dessa frågor upp alls, trots de senaste årens intensiva debatt.

Med knappt två veckor kvar till valdagen ökar för­stås koncentrationen på jobben, välfärden och skatterna i Sverige. Jag begär inte att EU-politiken ska få samma uppmärksamhet, bara att blicken lyfts någon gång, både mot Europa och mot världen utanför.
Konkret hör jag gärna mer om hur de rödgröna ska agera i EU med tanke på de åsiktsskillnader som finns. Och vad alliansen kommer att göra när livsviktiga fackliga frågor hamnar på EUs bord.