Lärdom från Belgien
Söndagen den 24 november 1991 står beskriven i Belgiens historieböcker som den svarta söndagen. Det var val för det belgiska parlamentet och på kvällen kom de första valresultaten … det främligsfientliga Vlaams Blok vann helt oväntat ca 6.50 % av rösterna och fick på så sätt 12 av 220 platser i den belgiska riksdagen.
Vad gör vi nu, var den första tanken. Diskussionerna i median var då i Belgien ungefär likadana som den är i Sverige idag “dagen efter”.
Vad man gjorde var att upprätta en “cordon sanitaire”, som egentligen betyder en sorts bevakningskedja kring ett smittat område, men som här fick en politisk betydelse att inga andra partier någonsin samarbetar med Vlaams Blok.
Detta var ju för 19 år sedan, så vi kan kanske se om det har fungerat.
Om man tar en titt på de belgiska federala val efter 1991 så kan man få ett hum om hur det har gått för Vlaams Blok (som numera heter Vlaams Belang):
Resultat för Vlaams Blok/Vlaams Belang :
Val 1991 6,58%
Val 1995 7,83%
Val 1999 9,87%
Val 2003 11,59%
Val 2007 11,99%
Val 2010 7,76%
Som ni ser så har partiet förlorat sin styrka, men det tog sin tid. Vi vet ju inte om det är på grund av denna « cordon sanitair » som Vlaams Belang nu har blivit ett litet parti som inte spelar någon roll längre. Kanske är det tvärtom, att Vlaams Belang har varit så stor under alla dessa år, precis för att denna kordong fanns. De första åren så växte nog Vlaams Blok för att de hade en offerroll, men eftersom de aldrig kunde bevisa vad de sa, så har folk förlorat sitt förtroende för partiet. Förhoppningsvis kan våra professorer i statsvetenskap och historia försöka lista ut hur det precis har gått och varför det blev som det blev.
Jonna Jaakke, besöksansvarig på Brysselkontoret
