Brysselbloggen

Grekland har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Landet har hamnat i världens blickfång då läget där påverkar förtroendet för den dittills så stabila euron. Det ekonomiska läget i Grekland med stora budgetunderskott och omfattande skuldsättning riskerar inte bara att göra landet bankrutt, det ställer ännu större krav på det monetära samarbetet i EU. Vissa bedömare menar att hela eurosamarbetet som sådant hotas om inte EU:s institutioner lyckas förmå Grekland att genomföra en kraftig sanering av de offentliga finanserna. Det är ett tillfälle att pröva huruvida de möjligheter som finns inom ramen för valutasamarbetet är livskraftiga. Kommissionen står utan kraftfulla sanktionsmöjligheter och åtgärderna som förs fram kan komma att skapa social oro i Grekland. Det är inte bara Grekland som är på fallrepet; klarar inte de europeiska institutionerna av att på ett förtroendeingivande sätt lösa de finansiella problemen står fler länder på tur. Portugal, Spanien och Italien är några exempel på ekonomier i eurozoonen som lider av samma symptom som den grekiska. Sprider sig krisen till dessa länder blir det svårt att rädda eurosamarbetets trovärdighet och i förlängningen samarbetet som sådant.

Något som talar emot detta undergångsscenario är att det verkar som att unionen tillsammans med den irländska regeringen lyckats upprätthålla förtroendet för Irlands ekonomi som nästan befann sig i samma läge som Grekland. Landet har genomlevt tuffa offentliga åtstramningar som drabbat stora delar av samhället.
Det är en medicin som nu också föreskrivs Grekland. Frågan är hur det kommer att gå att genomföra motsvarande neddragningar i den offentliga sektorn där. Sänkta löner, höjd pensionsålder och sämre socialförsäkringssystem är några av många åtgärder som kommer att tvingas igenom av regeringen och EU.
Det finns antagligen en vilja att stå ut med åtstramningar om  de drabbar den grekiska befolkningen rättvist, det har några inflytelserika fackförbund sagt sig villiga att resonera om. Det har dock ofta visat sig att de som drabbas värst av krissanering är de som stått längst ifrån de beslut och spekulationer som orsakat dem. Kan regeringen inte genomföra åtstramningen utan att den drabbar de fattigaste, kommer vi antagligen att få se nya oroligheter i landet. Grekiska europaparlamentariker på vänsterkanten sade sig i veckan stå bakom mobiliseringen mot åtstramningarna. Det var inte länge sedan Aten och flera andra städer genomlevde omfattande kravaller och upplopp efter att två ungdomar skjutits ihjäl av polis. Det finns stora spänningar inom landet där politisk aktivism av det radikalare slaget har ett brett folkligt stöd samtidigt som polismakten har haft svårt att göra sig av med traditioner från fascistdiktaturen. Detta sammantaget gör det svårare att driva igenom nedskärningar i Grekland än på Irland. Det finns också en risk för att en legitimitetskris skulle drabba det europeiska samarbetet.  Resultatet kan bli att stora sociala spänningar utnyttjas av lokala politiker som skyller läget på avlägsna institutioner i Bryssel och Frankfurt.

Det är inte heller en rimlig lösning att tyska skattebetalare ska gå in och betala för att lösa Greklands problem, det kan skapa legitimitetskris i Tyskland. Att släppa in IMF skulle inte bara underminera självförtroendet i de europeiska länderna det skulle också påverka förtroendet för euron som stabil världsvaluta. Det finns många som argumenterar för att eurosamarbetet är kontraproduktivt då det omfattar ekonomier som är allt för dåligt integrerade för att kunna styras av samma valutapolitik. Det grekiska fallet ger tyngd åt sådana argument samtidigt som det också påpekas att exempelvis Michigan och Detroit befinner sig i samma situation inom ramen för dollarsamarbetet. Det är inte många som argumenterar för olika valutor i USA. Den situation de ekonomiska problemen i Grekland skapar kommer att vara en test för hela den europeiska sammanhållningen.

Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret