Brysselbloggen

Den politiska kartan i Storbritannien håller på att ritas om. Det är inte längre två partier som gör upp om regeringsmakten. Det skrivs nu mycket om uppstickaren Liberaldemokraterna vars partiledare, Nick Clegg, tagit alla med storm efter den första direktsända partiledardebatten i Storbritanniens historia. Partiet som bildades av en utbrytargrupp ur Labour och ett litet liberalt parti under 80-talet har länge fört en undanskymd och skyddad tillvaro i brittisk politik. Under denna valrörelse verkar de ha blommat ut och i vissa opinionsundersökningar är de det största partiet.

Liberaldemokraterna är något så ovanligt som starkt EU-positivt brittiskt parti. De har länge, i motvind, krävt att landet ska skrota pundet för att istället ansluta sig till Euron. Detta har inte varit den fråga som nu gjort dem populära och de har löst problemet med opinionens missnöje genom att utlova en folkomröstning i frågan. De har också i valmanifestet varit noga med att poängtera att det för tillfället inte är något bra idé att gå med i det europeiska valutasamarbetet.

I finanskrisens spår vill Liberaldemokraterna på europeisk nivå genomföra reformer för ökad tillsyn och reglering av den europeiska finanssektorn. Målen är att stabilisera finansmarknaderna genom att sätta stopp för samhällsfarligt risktagande och att öka tillgången på kapital för småföretag och vanliga medborgare. Några av de föreslagna medlen för att nå dessa mål är att splittra upp de största bankerna och skapa flera banker med lokal förankring.

Liberaldemokraterna har en förhållandevis grön framtoning, de poängterar att de vill använda engagemanget i EU till att motverka klimatförändringarna. Partiet vill att Europa antar hårda miljömål och vill minska utsläppen av växthusgaser med 30% fram till 2020. De vill även använda EU:s politiska inflytande till att förändra FN, IMF och WTO till institutioner som sätter miljömål högre upp på dagordningen.

I de senaste opinionsundersökningarna ligger Liberaldemokraterna på runt 30% av väljarstödet, vilket även Tory och Labour gör. Det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar brukar missgynna Liberaldemokraterna, som även om de lyckas hålla sig kvar på sina historiskt höga oppinionssiffror kan få betydligt färre parlamentariker än de andra. Om det blir aktuellt har de sagt sig föredra en koalitionsregering med Labour framför de konservativa. Denna situation utnytjas av tories som pekar på att en röst på Liberaldemokraterna kan leda till en Lib-Lab koalition med Gordon Brown som trolig premiärminister.

På torsdag kväll är det åter dags för direktsänd debatt och Nick Clegg kan räkna med att de andra deltagarna ägnar honom större uppmärksamhet än tidigare. Det ska bli intressant att se hur Liberaldemokraterna nu hanterar det smutsiga politiska spelet på nivåer de aldrig förr befunnit sig. De kan inte längre räkna med att bli behandlade lika välvilligt och okritiskt som tidigare.




Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret

(Artikeln är även publicerad på europaportalen.se)