Brysselbloggen

På måndag 16 maj samlas Europas fackliga ledare i Aten. Europafacket har kongress. Symboliskt nog i Grekland som mer än något annat land har stått i förgrunden under de senaste årens ekonomiska kris.

För fyra år sedan samlades man i spanska Sevilla. Den stolta devisen var då ”På offensiven”. Europafacket valde sin första kvinnliga ordförande i Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande. Nu skulle Europafacket inte bara kämpa i motvind, utan gå till offensiv för ett socialt Europa i löntagarnas intresse.

Sedan slog krisen till och Europas fackföreningar har fått fortsätta kämpa i motvind. Offensiven kom av sig. Försvarsarbetet fick sättas främst.

Det är svårt att se hur det skulle kunna bli annat i ett ekonomiskt och politiskt klimat där facket ofta framställs som boven i dramat, fast alla vet att krisen skapades av mycket mäktigare finansintressen och av kortsynta politiker.

Fackets uppgift är att slåss för sina medlemmar. När dessa ser sina löner urholkas, pensioner sänkas och andra villkor försämras  har facket inte mycket annat att göra än att  ”ställa sig i vägen”.  Följden blir att de fackliga organisationerna anklagas för att vara bromsklossar, för att bara bry sig om dem som har jobb och ”privilegier” som pension och normala anställningsvillkor och strunta i andra, det vill säga de arbetslösa. Det budskapet pumpas ut i krisens Europa.

Den attityden finns också i Sverige, även om vi är i ett bättre ekonomiskt läge än de flesta andra EU-länder. Vad man glömmer är att facket inte ensamt kan sluta ett enda avtal eller bestämma om en enda krona eller euro i lönehöjning. Det krävs antingen arbetsgivare som samtycker eller politiker som på demokratisk väg stiftar lagar om villkoren i arbetslivet.

Det hindrar inte att även fackliga organisationer har ett samhällsansvar. Men hur långt detta ska sträcka sig beror i sin tur på vilket ansvar det omgivande samhället tar. Det är lätt att fnysa åt de europeiska fackföreningarnas kamp mot exempelvis höjd pensionsålder. Men vem löser livspusslet för den (oftast) kvinna som räknat med pension vid 60 för att kunna ta hand om gamla föräldrar eller hjälpa till med barnbarn, när ingen offentlig omsorg finns till hands?

Ju starkare och större de fackliga organisationerna är, desto större ansvar kan de ta. Ju mer utbyggd välfärden och möjligheten till lärande är, desto mer öppna för förändringar kan löntagarna och deras företrädare vara.

Den som läser mer om Europafackets krav än vad som får plats på demonstrationsplakaten, finner att det också har offensiva och positiva visioner om framtidens Europa. Det manifest som ska antas vid kongressen i Aten 16-19 maj innehåller åtaganden om kamp mot ungdomsarbetslösheten, satsning på gröna jobb, skydd för hälsa och säkerhet och likabehandling för alla löntagare,  kampanj för att särskilt få med de oftast mest utsatta immigrantarbetarna i facket. Man vill ha ett socialt Europa som kan stå som en hållbar modell för den övriga världen.

Wanja Lundby-Wedin lämnar uppdraget som ordförande. Men som god kvinnlig pionjär har hon berett vägen för andra. Ny generalsekreterare och den som har det dagliga ansvaret blir Bernadette Segol från Frankrike.  Av de sju förtroendevalda i ledningen är fyra kvinnor föreslagna, bland dem Veronica Nilsson från Sverige.  

Tommy Svensson

Tankesmedjan European Policy Center (EPC) här i Bryssel anordnade häromdagen en debatt för att diskutera resultatet av toppmötet den 24-25 mars.

EPC analytiker Janis A. Emmanouilidis presenterade sin rapport ”A quantum leap in economic governance-but questions remains”. Han ansåg att EU:s förmåga att hantera kriser hade stärkts i och med besluten, som han såg som den sista biten i pusslet för en ny och förbättrad ekonomisk governance modell.  Trots detta återstår det enligt Emmanouilidis flera viktiga frågor att besvara.

Peter Spiegel från Financial Times invände mot beskrivningen av toppmötet som en vändpunkt för krishantering. Han hävdade att EU fortfarande saknar verktyg för att på kort sikt hantera kriser och att en av orsakerna bakom krisen, bankerna, inte hade hanterats.

Fabian Zuleeg EPC chefs ekonom instämde delvis med Spiegel analys men underströk att de beslut som togs för att hantera kriser på långsikt också hade en positiv inverkan på hanteringen av kriser på kort sikt.

Elin Hallström

Studerande vid Bryssels fria universitet som kommer att medverka på Brysselbloggen då och då under våren.

Utanför mitt köksfönster växter en syrénbuske och varje gâng som jag diskar kan jag verkligen se hur knopparna växer och hur ont det gör.

För alla ni läsare längre upp i norr som har haft en sâ kall vinter, vill jag bara säga : Ha tâlamod ! Ge inte upp ! För vâren kommer ! Sâ fort hon har gjort sitt här pâ kontinenten sâ lovar vi att skicka henne norrut.

Men för ni som kanske vill smakprova vâren, sâ är ni allihopa mycket välkomna hit till Bryssel (men kanske inte alla samtidigt). Om ni dâ behöver lite hjälp med att fâ ihop ett lärorikt program om Europa, sâ gör jag det gärna. Alla fackliga grupper fâr gratis hjälp med Brysselprogram om de vill. Det kan innehâlla besök pâ Europaparlamentet, Kommissionen, Ekonomiska och Sociala Kommittén, Sveriges Representation, LO/TCO/Sacos Brysselkontor, och mycket mer.

För alla er med allergiproblem och dâ framförallt hösnuva, har jag ett praktiskt tips som pappa har lärt mig. Min pappa är väldigt känslig för björken och när den slâr ut. Varje âr hâller han koll pâ när bjökarna i Belgien kommer att slâ ut, och dâ tar han flygplanet till Sverige. När sedan björkarna i Sverige ger tecken pâ att de är färdiga att slâ ut, sâ flyger han tillbaka till Belgien. Och pâ sâ vis undviker han det värsta. Detta är väl ett bra exempel pâ hur man undviker att det gör ont när knoppar brister…

Jonna Jaakke, besöksansvarig

Det blåser upp till storm i EU. Det är inte första gången. Men nu är det det prestigefyllda europrojektet som måste räddas. Inte bara det. Viktiga toppmöten under mars månad kan avgöra hela EU:s framtid.

Den ekonomiska krisen har skakat om EU och skadat euron. Den har framför allt ökat arbetslösheten och skapat social oro. Frågan är hur EU ska ta sig ur krisen och förhindra att liknande kollapser händer i fortsättningen – och till vilket pris.

Risken med de recept som hittills lagts fram att EU går ur askan i elden, både politiskt och ekonomiskt.

Klart är att de politiska maktförhållandena har förskjutits. Det ekonomisk ledande Tyskland har tydlgare än någonsin tagit på sig en politisk ledarroll. Tidigare nöjde sig tyskarna med att betala. Nu vill de bestämma.

Kommissionen och framför allt dess ordförande José Manuel Barroso är sidsteppad. Den så kallade EU-presidenten Herman Van Rompuy har reducerats till springpojke åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Som vanligt uppträder Tyskland i tandem med Frankrike. Men den franske presidenten Nicolas Sarkozy får nöja sig med några köttben. I övrigt gäller att från och med nu ska euroländerna föra samma politik som Tyskland. Annars blir det inga pengar, i värsta fall böter.

Det kan låta förnuftigt. Tysklands ekonomi går bra just nu. Produktivitetsgapet till de skuldtyngda länderna i framför allt södra Europa ökar. Det frestar hårt på sammanhållningen och solidariteten inom unionen.

Problemet är att dn tyska politiken med relativt låg minimilön, låga löneökningar och en export som gynnas av den svaga euron inte nödvändigtvis passar alla. Hårda nedskärningar och sänkta löner drar ner efterfrågan och ökar arbetslösheten ytterligare. Dessutom leder det till social oro. Löntagarna får betala för den kris som skapades av banker, finansbolag och ibland av ansvarslösa eller svaga regeringar. Inte konstigt att de ilsknar till.

En rad förslag den senaste tiden siktar in sig på den ”stela arbetsmarknaden”. I realiteten riktar de udden mot löntagarna. Ingånga avtal ska rivas upp, arbetsrätt och anställningsformer ska göras mer "flexibla" och lönerna ska hållas nere.

Det gäller både förslagen om ekonomisk styrning som nu behandlas i Europaparlamentet och den lösa idé om en ”konkurrenspakt” för euroländerna som Tyskland och Frankrike lagt fram. Båda sakerna ska diskuteras vid särskilda toppmöten i mars. De första är konkreta lagförslag inom EU:s ram. Det andra handlar om en mellanstatlig pakt som i och för sig inte för över makt till EU, men som utan tvivel får en starkt styrande effekt på alla medlemsländers politik.

Mot denna politik protesterar förstås den europeiska fackföreningsrörelsen. "Det är som ett framrusande tåg och vi måste stoppa det", säger Europafackets generalsekreterare John Monks.
Det är också en klockren strid mellan höger och vänster i Europa. I en debattartikel nyligen skrev de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att ” hela detta generalangrepp på fack och löntagare i Europa bygger på en skev syn på eurokrisen och arbetsmarknaden” och de ”kommer att göra allt för att skydda lönebildningen och löntagarna”.

Tommy Svensson

(Artikeln även publicerad i Aktuellt i Politiken)

 Men denna gången är det ett världsrekord som de flesta skäms för.

I hela 249 dagar har landet levt utan en riktig regering. Den förra regeringen avgick 26 april 2010 och valet hölls 13 juni. Efter det har det gått 249 dagar och än har man ingen lösning i sikt.

Många ägnar sig nu åt lekfulla protester, typ att inte raka sig så länge landet inte får en ny regering, ingen sex under tiden, osv. Många olika folkliga protester, med namn som pommes-frites-revolutionen.

I staden där jag bor (Gent) ordnar man en stor fest på en av stans största torg. Festen börjar ikväll kl.19.00 och avslutas med en final kl.24.00 när landet verkligen får sitt rekord och alltså slår Irak. Ryktet går att fler än 15.000 människor kommer att delta, så kommunen och polisen har vidtagit särskilda åtgärden för trafiken och säkerheten i allmänhet.

Man undrar om man ska skratta eller gråta... Men nog skäms alla mer eller mindre.

Det konstiga är att man i det vardagliga livet inte alls märker att landet inte har någon regering. Soporna hämtas som vanligt varje vecka, tågen kör med samma förseningar som alltid, lönerna kommer varje månad, barnen går till skolan, inga ändringar alls. Men i median varnas det för framtiden om landet fortsätter på detta vis.

Andra länder kan tappa sitt förtroende för Belgien och det kan ha stora ekonomiska konsekvenser. Stora företag kanske lämnar landet? Men än har inget sånt hänt.

För i Belgien finns fem andra regeringar som styr var sin del av landet och de fungerar som vanligt. Det är den flamländska regeringen, den vallonska, den fransktalande, den tyska regeringen och regeringen för Bryssel huvudstad. Och alla gör sin lilla del i det hela.

Jonna Jaakke, 17 februari 2011

Strasbourg, tisdag
Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott sade i går kväll nej till det fackliga kravet på en social klausul i EU som ska garantera de fackliga rättigheterna på den inre marknaden. Det var den konservativa gruppen EPP och liberalerna som fällde förslaget.
Omröstningen gällde ett yttrande om EU-kommissionens förslag till reformer på den inre marknaden (inremarknadsakten) som presenterades i höstas.
I slutvoteringen när kravet på en social klausul fallit lade den socialdemokratiska gruppen S&D ned sina röster medan de gröna och vänstern röstade nej. Den spanske socialdemokraten Alejandro Cercas förklarade att man nu riktar in sig på att få igenom kravet i inre marknadsutskottet samt så småningom i plenum.
En social klausul i EU:s fördrag skulle garantera att den fria rörligheten för varor och tjänster inte får gå före grundläggande fackliga rättigheter.
Tommy Svensson