Lissabon är nära nu
Bryssel, fredag
Ingenting är klart förrän allting är klart. Den brasklappen har vi lagt in fler än en gång när det gäller Lissabon-fördraget. Nu verkar dock det näst sista hindret vara undanröjt, den tjeckiske presidenten Václav Klaus har blidkats.
Rådsordförande Reinfeldt och hans ordförandskapskolleger har haft anledning att ligga sömnlösa den senaste tiden. Det låg på deras lott att hitta en lösning som får president Klaus att skriva på, samtidigt som exempelvis Slovakien och Ungern inte känner sig förfördelade. Det ser ut som att svenskarna har lyckats, säkert med god hjälp av inflytelserika vänner i EU-familjen.
Lösningen är en deklaration som konstaterar att rättighetsstadgan endast kan åberopas när medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftning. Det är förstås ingen ändring i sak, utan en politisk och känslomässig trygghet för president Klaus. Nu kan han försäkra sig om att Tjeckien skyddas från eventuella krav från de 2,5 miljoner tyskar som fördrevs från Tjeckoslovakien efter andra världskriget.
Det vore lätt att raljera över en egensinnig tjeckisk president som ser tyska spöken där inte några finns. Lika lätt vore det att misstänka Klaus allmänt kända euroskepticism som den egentliga orsaken till piruetterna. Visst vore det, men det finns anledning att vara ödmjuk.
Europa plågas av en blodig historia med enorma politiska konvulsioner. Europeiska unionen har ju vuxit fram ur spillrorna efter nationalchauvinismens avgrundsdjupa katastrof, just för att denna aldrig ska upprepas. Och unionen syr långsamt ihop det öppna sår som kalla kriget rev i Europa under nästan femtio år. Det är inte konstigt att det europeiska samarbetet drabbas av spöken från förr.
Med tanke på hur många århundraden av konflikt som Europa har att överbrygga, är det ett smärre mirakel att vi har kommit så långt att tjugosju länder nu ansluter sig till Lissabon-fördraget. Efter alla turer kring fördraget har vi nästan glömt hur stort det faktiskt är. Kanske blir fördraget verklighet redan nu i november, kanske dröjer det en stund till. Det spelar mig egentligen ingen roll vilket, Europa har ju hela framtiden för sig.
Ludvig Larsson, handläggare Brysselkontoret
Detta inlägg sampubliceras på Ingenjörsbloggen.
