Muren skulle aldrig falla
För tjugo år och några dagar sedan satt jag som vanligt till bords tillsammans med min värdfamilj i Beulaville, North Carolina. Det vankades härlig husmanskost från den amerikanska södern. Den här middagen var precis som vanligt, förutom att Dave hade kommit på besök.
Dave var en bildad herre som dessutom hade varit yrkesmilitär stationerad i Tyskland. Nu hade han sadlat om till en civil karriär och var bekant med vår familj genom kyrkan. Mina värdföräldrar bjöd in Dave på middag eftersom de trodde att han och den svenske utbytesstudenten skulle gilla att diskutera ditt och datt med varandra. Det gjorde vi.
Eftersom jag redan då var intresserad av utrikespolitik och Dave hade tjänstgjort på en bas Västtyskland, blev den säkerhetspolitiska situationen i det delade Europa ett självklart samtalsämne.
Jag berättade om hur det var att växa upp i ett neutralt grannland till Sovjetunionen. Ett land där det månatliga testet av krigsvarningssytemet påminde alla om vilket skyddrum man ska ta sig till när ryssen kommer. Dave i sin tur filosoferade kring rollen som ockupationssoldat i ett splittrat Tyskland där nästa världskrig tycktes kunna brisera när som helst, trots det bedrägliga lugnet.
Dave kunde förstås analysera det säkerhetspolitiska läget ofantligt mycket bättre än den sjuttonåriga pilten från Sverige. Men när någon frågade hur länge vi trodde att muren skulle stå kvar, var bådas vår slutsats otvetydig. Muren kommer aldrig att försvinna, åtminstone inte under vår livstid.
Tre dagar senare föll gränsposteringarna.
Tjugo år senare är inte bara den tysk-tyska gränsen fysiskt utraderad, bortsett från några historiska minnesmärken och kultföremål. Nästan alla central- och östeuropeiska diktaturer har blivit etablerade demokratier och ingår i den Europeiska unionen. Visst är skillnaderna mellan öst och väst fortfarande gigantiska. Fyrtio år av kommunistiskt förtryck och ekonomiskt vanstyre repareras inte i en handvändning. För tjugo år sen sköts den ihjäl som försökte ta sig från öst till väst. Imorgon möts demokratiskt valda ledamöter i Europas gemensamma parlament för att högtidlighålla murens fall.
Muren skulle aldrig falla. Nu enar vi Europa.
Ludvig Larsson
