Brysselbloggen

Ett av resultaten från ratificeringen av Lissabonfördraget är som tidigare nämts att EU nu fått en hög representant för utrikesfrågor, förkroppsligat genom utnämningen av Catherine Ashton (se nedan). För att hon ska få något att säga till om bland  Europas utrikesministrar och för att hon ska få möjlighet att föra ut EU:s politik till världens alla hörn kommer hon att få ett eget utrikesdepartement (EEAS) att bestämma över. Denna institution är inte färdig än men arbetet med att skapa och utfroma den är i full gång. Det nya utrikesdepartementet kommer att samla ett stort antal ambassader och en armé av diplomater under sina vingar.

Det är många europeiska länder som försöker hålla sig väl framme för att deras representanter ska få de åtråvärda diplomatiska posterna. Då institutionen är en ny skapelse är det upp till de tävlande nationerna att påverka sammansättningen och utformningen av dess innehåll. Det är i ljuset av den här processen man bör betrakta Carl Bildts utspel förra veckan angående tillsättningen av sändebudet i Washington. Sveriges utrikesminister ifrågasatte tillvägagångsättet i utnämningsprocessen där kommissionens ordförande Barroso tog initiativet och utsåg en av sina närmaste rådgivare till posten. Detta initiativ ger Barroso och kommissionen ett starkt grepp om en av EU:s viktigaste utrikespolitiska poster utan att den egentliga proceduren för hur tillsättningar ska gå till klargjorts. Detta har retat upp Bildt och andra utrikesministrar som vill komma över så inflytelserika poster som möjligt för sina egna länders (och kanske sin personliga) räkning.

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret