En praktikants öden och äventyr

Jag vaknade upp till en helat vanlig dag i den europeiska maktens politiska centrum (Bryssel). Ekonomisk kris och infekterade avtalsrörelser kändes som avlägsna problem. Jag skulle för fösta gången göra ett besök hos Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, för att där följa arbetet och diskussionen i plena, Det skulle bli en nyttig upplevelse och jag fick möjlighet att följa med en rutinerad gentleman från SACO som arbetat i kommittén under flera mandatperioder. Efter att vi gått igenom omfattande säkerhetskontroller i Carlemagnebyggnaden skulle jag försöka få en åhörarplats inne i plenisalen. Där tog det stopp direkt, det var ytterligare en säkerhetskontroll och jag hade, enligt barska uniformerade herrar inte längre de rätta dokumenten för att befinna mig i lokalen. Vi delade på oss, Ernst-Erik som SACO:s representant heter var tvungen att ta sig in och delta i det redan påbörjade arbetet.  Jag fick försöka hitta någon möjlighet att följa arbetet på avstånd.  Trovärdiga upplysningar sade att jag kunde följa mötet på TV-skärmar i en byggnad som låg ett par kvarter bort. Sagt och gjort gav jag mig iväg för att finna lyckan någon annanstans. Till min inte allt för stora förvåning stötte jag på patrull direkt när jag äntligen hittat fram. Det var åter dags för säkerhetskontroll och jag fick förklara vad jag gjorde och varför jag var där, samtidigt som de noga studerade både pass och passerkort. Efter att par korta telefonsamtal och sura blickar blev jag åter utkastad. Mina tankar om europeisk ”effektivitet” och kafkabyråkrati var inte längre så artiga och välartikulerade som man annars kunde önska sig. När jag åter fann mig själv stående ute på gatan kände jag mig som en allmänt oönskad och liten EU-medborgare. Denna känsla varade som tur var inte länge, en annan aktivitet lockade som möjlig ersättning till EESK.

 

Europaparlamentet var inte långt borta och där visste jag att Sysselsättningsutskottet snart skulle ha möte, de kanske kan underhålla en facklig praktikants nyfikenhet, tänkte jag. Efter några smärre problem i dagens fjärde säkerhetskontroll kom jag trots allt in i parlamentsbyggnaden. Väl inne upptäckte jag att jag varken hade handlingar eller någon aning om var utskottsmötet skulle hållas och självsäkerheten började åter krympa ihop en aning. Parlamentsbyggnaden består av en rad olika sammanlänkade hus som alla är olika höga och utrustade med ett skyltningssystem som snarare försvårar än underlättar för nykomlingar. Av mer eller mindre en slump hittade jag rätt vid första försöket och var glad när jag smög mig in i lokalen. Det var dock inte riktigt som det brukade, lokalen var smockfull och alla sittplatser upptagna. Att sitta på golvet och lyssna på inlägg på italienska, polska och knagglig engelska var inte ens lönt när man inte hade tillgång till hörlurar med översättning. Efter att smugit ut samma väg som jag kom in, såg jag ganska snart en TV-skärm där det gjordes reklam för LIBE-utskottets möte. Det utskottet hade jag följt några dagar tidigare och det framstod nu som ett attraktivt komplement till en annars inte helt lyckad dag. Efter att ha åkt upp och ned för några rulltrappor och vänt inne i ett kafé som helt plötsligt dök upp i slutet av en korridor hittade jag äntligen rätt lokal. Jag hittade en sittplats och började lyssna på mötet. Det var dagordningens sista punkt som avhandlades och alla reste sig upp och gick ut efter fem minuter. Så mycket för den ansträngningen.

 

Ska man se det hela positivt så har jag haft en lagom dust med byråkratins snårskog i Bryssel. Dagen slutade ändå ganska lyckligt då jag fick en fika i parlamentet och en kram när jag kom hem till lägenheten.

 

 

 

Henrik Månsson praktikant på Brysselkontoret


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0