Brysselbloggen

På Folkets hus i Köpenhamn togs det 1910, på initiativ av Klara Zetkin, beslut att införa en internationell kampdag för kvinnors rättigheter. Då var rösträtten det främsta kravet och styrkan i rörelsen var tidvis mycket stor då land efter land gick kravet till mötes ibland under hot om direkt revolution. Firandet låg sedan under en lång tid ganska stilla och det var först med vänstervågen på 60- och 70-talet som nya generationer feministister tog sig ut på gator och torg för att protestera mot rådande orättvisor. Då stod löneskillnader och cementerande könsroller högt upp på dagordningen.

Det är förvånansvärt mycket kvar att göra i jämställdhetsarbetet och även fackföreningsrörelsen måste vara självkritisk. Europafacket har tagit fram en rapport som visar att andelen kvinnor i toppställning inom Europas fackföreningar enbart är 7 procent medan däremot andelen av den samlade medlemsskaran är 40 procent. Det är väldigt dåliga siffror som visar på att det både saknas representation inom ledningen och att många på arbetsmarknaden står utanför den trygghet som facklig tillhörighet innebär.

Arbetsdelningen tydliggör skillnaderna mellan kvinnor och män på ett uppenbart sätt. Där blir den strukturella snedfördelningen av makt tydlig och det är ett område där fackföreningsrörelsen kan spela en viktig roll. Löneskillnader mellan kvinnor och män är fortfarande ett stort problem och det hotar kvinnors möjlighet till ekonomisk självständighet och oberoendet från män i omgivningen.

I den kommande avtalsrörelsen finns det tydliga krav på jämställda löner inom LO. Vi får hoppas att jämställdhetspott och låglönesatsning kan bidra med en liten del i den svenska jämställdhetsrörelsens kamp. Den internationella kvinnodagen sätter in arbetet i ett internationell perspektiv. Kampen för att avskaffa den genusbaserade ordningen, som på förhand ger sämre villkor för halva jordens befolkning, är gemensam och känner inga nationsgränser.

Henrik Månsson, praktikant på Brysselkontoret