Det fanns även svenska fiaskon
Bryssel, onsdag
Det svenska ordförandeskapet i EU fick gott betyg i Europaparlamentet och här i Bryssel. Framför allt ansågs det effektivt och välskött. Tjänstemännen och diplomaterna gjorde vad som förväntats av dem, ett gott arbete. Många är väl värda att pusta ut nu.
Ihågkommet blir det svenska ordförandeskapet nog bara för en sak. Det var under den perioden som det nya Lissabonfördraget kom på plats och EU kunde utse sina nya ledare, ordföranden Herman Van Rompuy och "utrikesministern" Catherine Ashton. Även omvalet av kommissionens ordförande José Manuel Barroso skedde under statsminister Fredrik Renfeldts (alltför ivriga) överinseende.
Kanske kommer man även att minnas misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn. Det kan inte skyllas på Sverige, men att få till stånd ett bindande avtal sades ändå vara ändå det svenska ordförandeskapets viktigaste uppgift. Det sprack.
Även på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins område var resultaten magert. Det var anmärkningsvärt eftersom ambitionerna var minst sagt låga.
När Littorin tog över för drygt ett halvår sedan sade han karskt att han skulle fösöka lösa den infekterade frågan om arbetstidsdirektivet. Det gav han upp snabbt. Han skulle vidare driva igenom direktivet om ickediskriminering och om skydd för gravida arbetstagare. Båda frågorna misslyckades han med. Andra fackliga hjärtefrågor som utstationeringsdirektivet tog han överhuvuudtaget inte upp.
Inte heller lyckades Sverige (hälsominister Maria Larsson) få igenom direktivet om patienters rörlighet, trots att det var en profilfråga för regerinsgalliansen under Europavalet.
Onödig möda ägnade Littorin dock åt att försöka övertyga de andra regeringarna om att införa en extremt lättvindig ny bolagsform, kallad privata Europabolag. Som tur var misslyckades han även där.
När det gäller att värna svenskt inflytande måste det även ses som ett stort bakslag att Fredrik Reinfeldt som EU-ordförande inte kunde förhindra att den högste svenske tjänstemannen i kommissionen, den mycket duglige Jörgen Holmqvist, offrades i ett brittiskt-franskt maktspel. Han fick gå som generaldirektör för inre marknaden.
Den ljusa och tillrättalagda PR-bilden av det ordförandeskapet har sina fläckar.
Tommy Svensson
Det svenska ordförandeskapet i EU fick gott betyg i Europaparlamentet och här i Bryssel. Framför allt ansågs det effektivt och välskött. Tjänstemännen och diplomaterna gjorde vad som förväntats av dem, ett gott arbete. Många är väl värda att pusta ut nu.
Ihågkommet blir det svenska ordförandeskapet nog bara för en sak. Det var under den perioden som det nya Lissabonfördraget kom på plats och EU kunde utse sina nya ledare, ordföranden Herman Van Rompuy och "utrikesministern" Catherine Ashton. Även omvalet av kommissionens ordförande José Manuel Barroso skedde under statsminister Fredrik Renfeldts (alltför ivriga) överinseende.
Kanske kommer man även att minnas misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn. Det kan inte skyllas på Sverige, men att få till stånd ett bindande avtal sades ändå vara ändå det svenska ordförandeskapets viktigaste uppgift. Det sprack.
Även på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins område var resultaten magert. Det var anmärkningsvärt eftersom ambitionerna var minst sagt låga.
När Littorin tog över för drygt ett halvår sedan sade han karskt att han skulle fösöka lösa den infekterade frågan om arbetstidsdirektivet. Det gav han upp snabbt. Han skulle vidare driva igenom direktivet om ickediskriminering och om skydd för gravida arbetstagare. Båda frågorna misslyckades han med. Andra fackliga hjärtefrågor som utstationeringsdirektivet tog han överhuvuudtaget inte upp.
Inte heller lyckades Sverige (hälsominister Maria Larsson) få igenom direktivet om patienters rörlighet, trots att det var en profilfråga för regerinsgalliansen under Europavalet.
Onödig möda ägnade Littorin dock åt att försöka övertyga de andra regeringarna om att införa en extremt lättvindig ny bolagsform, kallad privata Europabolag. Som tur var misslyckades han även där.
När det gäller att värna svenskt inflytande måste det även ses som ett stort bakslag att Fredrik Reinfeldt som EU-ordförande inte kunde förhindra att den högste svenske tjänstemannen i kommissionen, den mycket duglige Jörgen Holmqvist, offrades i ett brittiskt-franskt maktspel. Han fick gå som generaldirektör för inre marknaden.
Den ljusa och tillrättalagda PR-bilden av det ordförandeskapet har sina fläckar.
Tommy Svensson
Kommentarer
Postat av: Barbro Åström
Hej, det är viktigt att sanningen kommer fram även om den är till nackdel för Sverige. I massmedia låter det hela tiden som om allt som den svenska regeringen eller representanter för Sverige-regeringen gjort har varit mycket bra. Det är bra att Tommy talar klarspråk.
Trackback
